Det har slutat regna.
Regnet kom från ingenstans. Hårda droppar som slog mot balkongräcket. Det gav en form av frid.
När det slutat regna öppnade jag balkongdörren, och så satt jag där i öppningen till världen utanför och luktade på den fuktiga luften. Tittade ut i mörkret denna tysta septemberlördag. Droppar hängde längs med räcket för att stundtals tappa fästet och falla nedåt. En tyst lördag.
Ikväll är allting lite extra. Regnet känns lite mer. Källaren tar mina tankar bort till alla källare jag har varit i, som en representant för alla jag har upplevt på olika platser där jag bott. De har alltid en speciell lukt och känsla. Torr, tyst luft. Stilla energi i förråden. De är alla desamma. Nytvättad tvätt på samma sätt som alla de där gångerna förrut, trots att det är nya kläder, ett nytt jag som blir beklädd.?Mina tankar för mig till många platser ikväll. En tyst stjärnklar natt i Californien, en varm natt på en madrass i ett litet rum i Indien. Utanför hör jag hundarna skälla i timmar. Friden att vakna upp i all enkelhet och duscha genom att hälla varmt vatten över mig med en hink. Timmar framför den öppna elden på läger när man var liten. Tillbaka här i min lägenhet nu, där varje liten del av oss människor känns extra vackert.
Vi människor kan verkligen vara de mest märkliga och förbannade varelser, men också så obeskrivligt vackra. Sorgset ignoranta, frustrerande förtvivlade när vi aldrig vet vad vi ska göra utan att skapa nya problem och konflikter av vårt agerande. Vi kan inte lösa våra egna problem, och ju mer vi försöker, desto mer insnöade blir vi.
Vi försöker ständigt fly undan alla dessa konflikter, utan att inse att vi vill ha dem där. Konflikterna ger oss en mening och ett mål. Ett syfte att leva. Det var aldrig meningen att vi skulle lösa våra problem. Vi drömmer om att vinna på lotto, för då blir allting enklare, men det var aldrig meningen att det skulle vara enkelt. Vi är bara så vana att fokusera på fel saker.
När vi försöker lösa våra problem, hitta en väg, finna kärleken, ett bättre jobb, vi längtar efter att få gå hem från jobbet, att det ska sluta regna så vi kan gå ut. Denna väntan, denna längtan efter något annat hela tiden.?Under hela den här tiden så lever vi. Vi är i levande. Allt som händer, dyker upp när vi lever. Allting som händer kommer in och ut ur detta enda enkla, våra liv. Men vi fokuserar så mycket på att lösa allting, längta någon annanstans och sträva efter mer och bättre att vi glömde bort att vi alltid lever. Just nu.
När jag sitter och lyssnar på regnets läte. När någon tittar upp mot en stjärnklar himmel på andra sidan jorden, så är jag bara här och nu, regnet och stjärnorna är alla en del av mitt liv. Precis som de är. Varje detalj får en annan lyster, varje detalj blir en självklar del av min egen helhet. Och i detta, så får dessa detaljer en märklig förmåga att kännas som mer äkta än annars.
