Vi gillar olika

Det här inlägget finns också tillängligt på: Engelska

Efter valet startade Aftonbladet kampanjen “Vi gillar olika” som en respons på att SD fick 5,8% av rösterna. En kampanj som är hedervärd men som samtidigt gömmer det verkliga dilemmat.

Problemet med “Vi gillar olika” är att det i regel inte stämmer. Vi gillar inte olika. Vi gillar lika. Genom att definiera oss som individer som gillar olika så slipper vi erkänna för oss själva att vi känner oss obekväma och nervösa inför människor som är olika oss.
Vi pratar om att det är helt ok att pizzabagaren är Armenier och taxichauffören är från Somalia men hur många betraktar dessa personer som vänner? De flesta av oss tycker det är rätt bra att de håller sig därborta och tar hand om de jobb vi själva inte vill ha ändå. Vi säger att vi tycker om att resa, men när vi åker till Thailand eller Grekland så bor vi på fina hotell och umgås med andra turister. I Phuket finns det minst tjugo svenska restauranger, med svenska kockar. Alla radiokanaler spelar samma musik varje dag och vi blir stressade om vi tvingas lyssna på musik vi inte är vana vid. Vi har alla likadana kläder så att vi lätt kan känna igen människor som är som oss. Våra hem ser likadana ut och aldrig förr har våra politiska partier varit så lika. Aldrig förr har internet och vår ekonomi gjort det så lätt att hitta nya saker, ny musik, resa till nya platser, få kontakt med människor långt bort, men de flesta av oss tittar fortfarande på samma tv-program, lyssnar på samma musik och läser samma tidningar. Grupptillhörighet är en av de starkaste sociala egenskaper som existerar.

Faktum är att vi har alla ett mentalt motstånd mot nya saker. Det blir jobbigt när våra vanor utmanas, när vi tvingas hantera något nytt. Vi väljer nästan alltid den enkla vägen. Vi tycker det är skönt att vi inte behöver prata med pizzabagaren. Personen i kassan är inte en medmänniska utan ett objekt. Någon vi utför en transaktion med. Vi ger pengar i utbyte mot en vara eller en tjänst, sen går vi hem och umgås med människor vi redan känner. Och ju mer tempot i samhället ökar, pressen på oss och våra liv, desto mindre öppna för olikheter och nya erfarenheter blir vi. Vi vill bara möta människor som är annorlunda från oss själva när vi kan välja det själva och det är väldigt sällan.
Fördelen med Couchsurfing är att vi enkelt kan få kontakt med människor från andra kulturer, att verkligen inleda en relation och förstå deras verklighet.  Att lära känna människan och inte bara se rollen de har.
Nackdelen med Couchsurfing är att de som är medlemmar är ungefär samma typ av människor. Du får alltså möjligheten att umgås med människor som klär sig som du, har samma åsikter om världspolitiken som du, de är extroverta, högutbildade och liberala. Precis som du.

Ok, det är något förenklat, vi är inte alla så inskränkta och jag har inget emot kampanjen som sådan. Det finns dock ett problem med hur vi definierar oss. När svenskar slår sig för bröstet och kallar sig världens mest jämställda land så slutar man se sina egna brister. Man missar att Iran har fler universitetsutbildade kvinnor än Sverige. När vi utbrister det politiskt korrekta att vi gillar olika, så behöver vi inte längre ta det där steget att faktiskt möta människor från andra kulturer, att verkligen utmana oss själva och testa något nytt. När vi skryter över vår demokrati så missar vi att se hur svårt det är för nya idéer och nya partier att ta utrymme i debatten, att få plats i media, samma media som driver den här kampanjen.
Vad hände med Junilistan? Vem släppte in Piratpartiet i debatten, som trots allt fick 7% i EU-valet? Vem öppnar upp TV-tid för Feministiskt Initiativ?
Det är enkelt. Sverige är ju jämställt, så vi behöver inte FI, vi har ett starkt skydd för privatlivet och den personliga integriteten så vi behöver inte Piratpartiet och det finns ju begränsat utrymme i media så vi har helt enkelt inte tid för Junilistan.  Vi är redan perfekta, så vi behöver ju inga nya idéer.
Men om vi är så toleranta och gillar olika, hur gick det till när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen?
Är det en skam för landet eller helt enkelt ett uttryck för att vi kanske inte är så perfekta som vi vill framstå att vara? Att många faktiskt tycker det är bäst när vi är lika?

Det största problemet vi har är att vi inte vågar vara ärliga mot oss själva och varandra, att erkänna att den självbild vi vill ha inte riktigt stämmer. Att ingen, inklusive de etablerade partierna inte vågar prata om det, debattera frågan, av rädsla för att bli stämplade som rasister, att andra ska tro något om oss, missförstå. Vi vågar inte erkänna att etiketterna vi använder för att beskriva oss själva inte har något alls att göra med vilka vi verkligen är. Vad vi verkligen känner. Att vår yttre och inre värld inte är så svart och vit som vi försöker låtsas som.
Så länge vi gömmer oss bakom dessa etiketter, väljer den enkla vägen, så kommer vi aldrig börja gilla olika. Inte på riktigt.

Jag kan säga av egen erfarenhet att det är jobbigt att testa nya grejer, att anamma det annorlunda, att vidga sina vyer. I början är det skitjobbigt, men det blir lättare och lättare och tillslut blir det en naturlig attityd till allt i livet. När jag åkte till Indien första gången var det en chock. En gång i tiden hade jag katastrofal musiksmak och svårt för människor som inte var exakt som jag.
Man behöver inte göra något åt det om man inte vill, men jag har hittat en djupare tillfredställelse i saker som kräver en investering, det som är en utmaning, och det började med att erkänna för mig själv att jag inte alls var så tolerant och öppen som jag trodde att jag var.