Det började med iTunes för inte alls länge sen. Laglig digital musik.
Redan då fanns det motståndare på alla fronter. Musiker som ansåg att de inte fick tillräckligt betalt, rädda för illegal nedladdning, bolag som såg sin affärsmodell förändras och konsumenter som fick stå ut med kopieringsskydd på något de betalat för, sämre kvalitet än vad de tidigare fått. Men trots motståndet så har den digitala musiken varit en revolution. Till en början bestod den revolutionen inte av laglig musik, utan av den illegala nedladdningen genom Napster.
När spotify kom för cirka tre år sedan, kom nästa revolution. Nu var det möjligt att bygga spelistor online av all musik som fanns, som man sedan kunde skicka till varandra. Det gick att ta med sig och söka på musik direkt från sin telefon utan att först lagra den på en hårddisk. Och även nu finns samma motstånd och diskussion om pengar, kopieringsskydd och tillgänglighet.
Men det finns något i detta som vi sällan pratar om och det är vad som händer när något blir oändligt. Även om det finns begränsningar, så är den knapp idag. Spotify marknadsför sig med att de har över femton miljoner låtar som du kan lyssna till hur mycket du vill för 49kr i månaden.
När frågan som diskuteras ofta handlar om pengar, om hur mycket och när, så iakttar jag istället hos mig själv en förändring i mitt beteende. Jag finner mig själv lyssna mindre och mindre på Spotify och iTunes. Att ha allting en knapptryckning bort är inte längre en känsla av frihet, utan en känsla av likgiltighet.
Vad jag har insett är detta, att när något blir gratis och finns i överflöd, så är det samma sak som att våra pengar råkar ut för hyperinflation. När du kan få allt du vil ha med en knapptryckning så urholkas dess värde.
För sex månader sedan skaffade jag en vinylspelare, köpte min första vinylskiva sedan 1993. Helt plötsligt så var musik roligt igen. Den där känslan vi hade när vi var små och köpte en skiva kom tillbaka och nu funderar jag på att avsluta mitt Spotify konto och radera allt på min hårddisk. Förmodligen kommer jag inte göra det, det är ändå väldigt smidigt när man är i rörelse eller när man vill provlyssna ny musik. Men tanken finns där.
Jag tillåter mig själv max en skiva i månaden. Jag skulle kunna köpa fler, men jag vill inte. Istället vill jag köpa en skiva jag har funderat på länge, handla den, komma hem med den och lägga på den på spelaren. Hålla i den när det börjar låta. Ane Brun’s senaste skiva som är en favorit har redan en repa i ett spår. Det ger ett sprakande i cirka trettio sekunder. Det var irriterande i början och jag funderade på att få den utbytt, men nu är det en del av dess personlighet.
Musik är inte längre en slit och slängprodukt utan något jag vårdar. Jag bygger en relation till musiken och dess skapare. Jag visar respekt till den artist som ägnat enormt mycket tid och energi till att skapa något och dela med sig av sig själv.
I vårt samhälle har begränsningar blivit ett skällsord, men jag ser det som en möjlighet att gå in på djupet istället. Det har blivit en sorts njutning som jag i allt detta överflöd hade glömt bort.
Jag insåg att jag satt upp några vykort på väggen som jag inte har skrivit om här, så nu har jag tagit ner dem och scannat in dem.
Detta vykort kommer från Nick som jag träffade i San Francisco i juli förra året.
På en gata en sen kväll så ramlade vi ut från samma bar efter en couchsurfingträff. Vi hann bara prata i några minuter men bestämde att vi skulle ses senare. Nu blev det dock inte så av någon anledning som jag inte minns nu.
Nick studerar till Brandingenjör och hade kommit in på en två-årig mastersutbildning i Europa där han först skulle studera sex månader i Skottland och sedan sex månader i Lund för att sedan slutföra utbildningen i Belgien. Under påsklovet i våras kom han därför upp till Stockholm och bodde hos mig i en vecka medan han utforskade staden och hängde med oss under påskdagarna.
Efter terminen i Lund skulle han till Serbien och sedan vidare till Etiopien och när han befann sig i Belgrad så skickade han detta fina vykort på Jugoslaviens diktator Tito och hans fru.
Sista jag hörde befann han sig i Belgien.
Jag har uppdaterat min fotosida med lite nya porträtt bilder, klicka på länken för att se mer: http://mathiascederholm.com/web/sv/en-till-maria/
Förra veckan så hade jag semster. Den valde jag att spendera i vår stuga mellan Enköping och Strängnäs.
Jag åkte ut på fredag kväll för tio dagar av lugn och ro. Torsdagen efter får jag sällskap tills vi gemensamt åker hem igen.
November har varit mild så här långt. Ingen snö och nästan för varmt för vinterjackan. Det är grått efter att löven fallit från träden och ingen snö som skiner upp kvällarna i det kompakta mörker som slår en med häpnad varje vinter. Att man kan glömma bort hur vinter känns efter varje år?
Varje sommar känns det osannolikt att det kan bli kallt och fullt av snö och ett mörker som aldrig släpper taget. Men varje vinter så blir det så och man undrar om det någonsin kommer att bli sommar igen. Just i detta väder så går det inte att tänka sig att man kan gå i shorts och en tröja och svettas i värmen.
Några gånger per år så tror jag att vi behöver ta tid för oss själva. Komma bort, stänga av telefonen. Inte kolla e-mail eller facebook. Sitta ute på landet och ha tråkigt. Spendera dagarna med att läsa, ta promenader och sitta framför en öppen spis och dricka té. Inte läsa dagstidningar eller titta på tv. Inte handla eller kasta oss från aktivitet till aktivitet.
Jag har funnit att den bästa inspirationen kommer från tystnaden. Vi är så vana att ständigt ta in intryck, prata och konsumera att vi aldrig hinner smälta upplevelserna förrän vi är långt in i nästa. När vi tar en time out så låter vi alla dessa intryck sjunka in, de får i lugn och ro sorteras inom oss och hitta sin rätta plats. De blir ett avstamp till nya upplevelser, en självrensande terapi och när vi kommer tillbaka så sker förändring som av sig självt utan att vi behöver forcera fram det.
Att sitta nere vid vattnet och titta på soluppgången är bättre än terapi och avsevärt billigare. Hur många museum vi än går på, hur många vackra tavlor vi ser eller Stockholms otroliga arkitektur så kan vi människor inte slå det vackra runtomkring oss. En soluppgång är mer värd än alla Rembrandt och Picasso tavlor tillsammans.
Vi lever med andan i halsen ibland. Vi tror att vi njuter av alla aktivteter men de tillfredställer aldrig riktigt och därför måste vi hela tiden upprepa dem, hela tiden kasta oss in i nya aktiviteter. Bättre och större än de innan. Men medans vi tittar på en vacker film så funderar vi redan på vad vi ska göra när den är slut. När vi äter vår middag så tänker vi redan på efterrätten och när vi äter efterrätten så har vi redan funderat på det som kommer efter den.
I tystnaden så finns det inget efter. I tystnaden finns det inget före. Bara nu.
De första dagarna i ensamhet är jag rastlös. Men rastlösheten går över och då blir jag uttråkad.
Jag är uttråkad därför att jag är så van att hela tiden göra något. Men jag inser att vara uttråkad handlar inte om att inte ha något att göra, utan om att leta efter något att göra och när jag sluter ögonen och stannar där jag är. Släpper alla tankar på att göra något, alla tankar om vad som har hänt och vad som kommer att hända så är jag inte längre uttråkad.
Jag minns inte längre vad som hände förra veckan och jag har ingen tanke på vad som kommer att hända när jag kommer hem igen. Det känns som att jag har varit där ute en evighet, som att varje sekund varar i timmar så att jag kan njuta av allt den har att ge. När jag väl kommer hem igen, så är jag en annan människa.
Det har inte kostat mig något alls, mer än min tid. Men de senaste månadernas bitar har lagt sig till rätta inom mig och allt känns så mycket klarare. Jag märker skillnaden och förundras hur den kommit av sig självt.
Nu återvänder jag till aktiviteter, upplevelser och görande, men finner att jag njuter av allting mer.
För ungefär sex månader sedan så registrerade jag mitt första företag som fotograf. Jag har lärt mig massor under den tiden, men för att komma vidare behöver jag nu bygga upp en portfolio. För det behöver jag hjälp.
Jag letar nu efter par som behöver en fotograf till sitt bröllop som kan tänka sig att låta mig fotografera hela deras dag, från morgon till kväll om så behövs, till endast självkostnadspris (dvs. bensinpengar och mat samt eventuell boendekostnad om det är långt bort).
Om ni eller någon ni känner kan tänka sig att ställa upp, be dem kontakta mig.
Ni hittar min nuvarande portfolio på min nya hemsida http://mathiascederholm.com eller via min nya facebooksida här: http://www.facebook.com/pages/Mathias-Cederholm-Photography/
Jag antar naturligtvis även uppdrag för andra typer av fotografering, så kolla gärna in min hemsida för sånt också!
De senaste månaderna har jag tagit tre rullar med film med min gamla ryska Zenit-E kamera. Det är en riktigt skön kamera, men problemet är att den är aningen oberäknelig. Flera kort blir helt tomma, av någon okänd anledning. Förhoppningsvis är det något jag kan ordna till genom att lära mig hantera den bättre, men däremot dåliga bilder kan jag inte göra mycket åt.
Hälften av bilderna går inte att använda till någonting och knappt hälften av de som det blev något av alls är bara helt ok. På det stora hela så blev den svartvita rullen bäst. Vet inte om det beror på typen av film eller bara ren tur. Vi får väl se med tiden.
Några av bilderna är tagna av Claire Roycroft.
Rulle 3
Rulle 4
Rulle 5
Nästa vykort kommer från Paula som jag skrev om här. Hon är nu enligt rykte i London, men det är svårt att säga säkert. Man vet aldrig hur länge hon stannar på varje ställe innan hon reser vidare.
Texten på baksidan säger:
Vilken vackar motsägelse!
Den oskyldiga blicken – en sådan naive skönhet – och med piskan i handen…En metafor för livet tro?
Jag låter dig fundera på det!
Nomadiska kramar
från Paula i Nederländerna (men inte länge till…)
Det är lite sent att skriva om sommaren tidigt i Oktober när höstkylan slagit till och norra Sverige redan har snöstorm. Men, det är bättre sent än aldrig och snön har, trots allt, inte kommit hit ännu och förhoppningsvis kommer det inte på minst en månad heller.
Dessutom, så är det trevligt att se bilder som känns som de tagits för en evighet sedan, minnas Kaliforniavärmen och påminna oss att trots att vintern är på väg, så kommer det inte vara för evigt. Förr eller senare så kommer ljuset och värmen tillbaka. Även här.
Det var femte gången jag besökte Kalifornine i år.
Tidigare har jag aldrig haft ett intresse att besöka USA överhuvudtaget, även om det är ett väldigt populärt ställe att åka till, men så lärde jag känna ett gäng Amerikaner, de flesta från västkusten, och när man känner människor på en plats, så är det så mycket bättre att åka dit.
Jag är inte särskilt intresserad av sightseeing förutom en överdos av tempel, kyrkor och gamla byggnader med jämna mellanrum för att hålla intresset tillfredsställt, jag försöker vanligtvis undvika typiska turistplatser. Inte för att de inte är värda att se, utan snarare att jag njuter mer av att planlöst vandra omkring i städer och andra platser. Jag vill uppleva det som de som bor där upplever. Se deras värld. Få en känsla av atmosfären och träffa och observera lokalbefolkningen. Jag har upptäckt att varje stad eller by, varje land eller kultur har sin egen smak och att det räcker att få en känsla för den genom att sitta på trottoaren längs med gatorna, dricka en kopp thé i ett kafé eller genom att gå gatorna upp och ner tills benen protesterar.
Så även om jag varit i Kalifornien fem gånger, så har jag ännu inte sett Golden Gate bron, och av alla dessa gånger har jag bara varit i San Francisco en gång. Men varje år, så får jag se och uppleva en ny plats. Och jag återvänder, för att umgås med mina vänner mitt ute i ingenstans, för att vila och hänga med ett glas vin i handen.
När andra människor åker på sightseeing, so tycker jag om att gå till platser där jag kan dricka omänskliga mängder thé eller samtala i timmar om allt och inget och göra ingenting.
Här nedan är några av bilderna jag tagit under dessa veckor, flera månader tillbaka, som idag känns väldigt avlägsen.
Vi tror att vi måste kontrollera oss själva.
Hålla vårt begär i schack. Räkna kalorier, avstå från onyttigheter.
Vi måste tvinga oss själva att inte falla för frestelsen och vi tror att människor som lyckas, som inte går upp i vikt, som tränar regelbundet, som slutför sina projekt, som får pusslet att gå ihop, att de på något sätt har bättre karaktär än oss, att de är mer disciplinerade eller har starkare vilja.
Men tänk om vi har fattat allt fel. Tänk om det är precis tvärtom.
Tänk om det är så att det är för att vi försöker kontrollera oss själva, tvinga oss själva att avstå. Tvinga oss själva att träna på gym fast vi hatar det, gå på diet för att bota vår ångest och samtidigt skapa ny ångest. Äta nyttigheter som smakar kartong bara för att det ska vara bra för oss? Tänk om det är därför som vi misslyckas?
Tänk om det är tvånget vi utsätter oss själva för som får oss att falla för frestelsen gång på gång.
Tänk om det är vår kropp och psykes försvar när det utsätts för tvång att öka sockersuget, få oss att äta tills vi mår dåligt eller avstå från mat trots att vi borde äta.
Tänk om det är tvånget som dödar vår livsglädje och för att stå ut med det, så kommer begäret efter dessa saker?
Men vi vågar inte chansa. Vi är rädda att om vi släpper på kontrollen så kommer det inte finnas någon hejd på hur mycket vi kommer äta, dricka eller söka efter njutning.
För vi har lärt oss från födseln att om vi vill se resultat så måste vi anstränga oss. Och vi använder den strategin i allt vi gör.
Men tänk om våra liv reglerar sig själva automatiskt om vi bara slutar lägga oss i?
Det måste vara för enkelt för att vara sant.
Nästa vykort kommer från min vän James från London.
Jag och James har känt varandra indirekt via nätet sedan någon gång runt 1997, men vi träffades första gången först 2004 i Tyskland.
Vi har alla något som vi tycker om, för mig är det för tillfället kameror och datorer, för James är det motorcyklar och bilar. Speciellt Jaguarer.
Till synes väldigt olika saker. Med helt olika syften. Men om man ser bortom detaljer som funktion och storlek, så är det faktiskt väldigt liten skillnad. En kamera och en motorcykel har faktiskt något grundläggande gemensamt.
Det är lätt att glömma bort nuförtiden, när var och varannan person springer omkring med systemkameror, smartphones och äger en bil hur många sekel av teknologisk utveckling som ligger bakom varje grej vi äger. Hur många miljoner timmar som lagts ner för att kunna tillverka de saker vi använder.
Hur många människor som slitit hela sitt liv, studerat, testat, misslyckats och börjat om från början för att producera dessa ting. Vilket konststycke de i verkligheten är.
Igår släpptes det en ny iPhone. IPhone 4S. Och flera tidningar skriver om besvikelsen att det inte blev en iPhone 5 istället. Besvikelse att den inte var mer utvecklad sedan förra årets modell.
Men vi glömmer.
Vi glömmer att för att kunna producera en sådan telefon, så har det krävts miljontals år av mänsklig evolution. Tusentals år av teknologisk evolution.
Hur mycket som ligger bakom den där lilla saken som vi kan bära i byxfickan och göra i princip allt på. Den där saken som på bara några år har förändrat hur vi beter oss som människor. Hur vi lever våra liv.
Som har förändrat vår värld och hur vi ser på den.
BIlen har förändrat hela vår världsbild. Kameran har förändrat hela vår självbild. Smartphonen har förändat hela vår sociala värld.
I slutändan handlar det inte om några megapixlar bättre kamera, bättre batteritid eller hur stor skärmen är. Det handlar om vad vi kan göra med dessa saker. Hur det förändrar våra liv.
Och det fångar den här bilden från James, och vad den representerar för honom, på ett väldigt bra sätt:
Jag har inte många svart-vita foton – men denna har jag alltid gillat – den ger mig en stark känsla, av frihet och det okända.
Jag gillar fortfarande att köra omkring ensam på natten. Utan mål. Bara för att köra. Den påminner mig om det.När jag först klarade körprovet – det här är 1977 – så tog jag min mammas bil varje natt jag fick och körde gatorna upp och ner långt in på morgonkvisten – Jag älskade att köra runt i West End, utan något mål – med en gammal radio på passagerarsätet (bilen hade ingen inbyggd radio) – spelade musik och körde bara runt, runt, runt.
