Spotify

 

Det började med iTunes för inte alls länge sen. Laglig digital musik.
Redan då fanns det motståndare på alla fronter. Musiker som ansåg att de inte fick tillräckligt betalt, rädda för illegal nedladdning, bolag som såg sin affärsmodell förändras och konsumenter som fick stå ut med kopieringsskydd på något de betalat för, sämre kvalitet än vad de tidigare fått. Men trots motståndet så har den digitala musiken varit en revolution. Till en början bestod den revolutionen inte av laglig musik, utan av den illegala nedladdningen genom Napster.

När spotify kom för cirka tre år sedan, kom nästa revolution. Nu var det möjligt att bygga spelistor online av all musik som fanns, som man sedan kunde skicka till varandra. Det gick att ta med sig och söka på musik direkt från sin telefon utan att först lagra den på en hårddisk. Och även nu finns samma motstånd och diskussion om pengar, kopieringsskydd och tillgänglighet.

Men det finns något i detta som vi sällan pratar om och det är vad som händer när något blir oändligt. Även om det finns begränsningar, så är den knapp idag. Spotify marknadsför sig med att de har över femton miljoner låtar som du kan lyssna till hur mycket du vill för 49kr i månaden.
När frågan som diskuteras ofta handlar om pengar, om hur mycket och när, så iakttar jag istället hos mig själv en förändring i mitt beteende. Jag finner mig själv lyssna mindre och mindre på Spotify och iTunes. Att ha allting en knapptryckning bort är inte längre en känsla av frihet, utan en känsla av likgiltighet.

Vad jag har insett är detta, att när något blir gratis och finns i överflöd, så är det samma sak som att våra pengar råkar ut för hyperinflation. När du kan få allt du vil ha med en knapptryckning så urholkas dess värde.
För sex månader sedan skaffade jag en vinylspelare, köpte min första vinylskiva sedan 1993. Helt plötsligt så var musik roligt igen. Den där känslan vi hade när vi var små och köpte en skiva kom tillbaka och nu funderar jag på att avsluta mitt Spotify konto och radera allt på min hårddisk. Förmodligen kommer jag inte göra det, det är ändå väldigt smidigt när man är i rörelse eller när man vill provlyssna ny musik. Men tanken finns där.

Jag tillåter mig själv max en skiva i månaden. Jag skulle kunna köpa fler, men jag vill inte. Istället vill jag köpa en skiva jag har funderat på länge, handla den, komma hem med den och lägga på den på spelaren. Hålla i den när det börjar låta. Ane Brun’s senaste skiva som är en favorit har redan en repa i ett spår. Det ger ett sprakande i cirka trettio sekunder. Det var irriterande i början och jag funderade på att få den utbytt, men nu är det en del av dess personlighet.
Musik är inte längre en slit och slängprodukt utan något jag vårdar. Jag bygger en relation till musiken och dess skapare. Jag visar respekt till den artist som ägnat enormt mycket tid och energi till att skapa något och dela med sig av sig själv.

I vårt samhälle har begränsningar blivit ett skällsord, men jag ser det som en möjlighet att gå in på djupet istället. Det har blivit en sorts njutning som jag i allt detta överflöd hade glömt bort.

 

DN

Vykort från Belgrade

 

Jag insåg att jag satt upp några vykort på väggen som jag inte har skrivit om här, så nu har jag tagit ner dem och scannat in dem.

Detta vykort kommer från Nick som jag träffade i San Francisco i juli förra året.
På en gata en sen kväll så ramlade vi ut från samma bar efter en couchsurfingträff. Vi hann bara prata i några minuter men bestämde att vi skulle ses senare. Nu blev det dock inte så av någon anledning som jag inte minns nu.

Nick studerar till Brandingenjör och hade kommit in på en två-årig mastersutbildning i Europa där han först skulle studera sex månader i Skottland och sedan sex månader i Lund för att sedan slutföra utbildningen i Belgien. Under påsklovet i våras kom han därför upp till Stockholm och bodde hos mig i en vecka medan han utforskade staden och hängde med oss under påskdagarna.
Efter terminen i Lund skulle han till Serbien och sedan vidare till Etiopien och när han befann sig i Belgrad så skickade han detta fina vykort på Jugoslaviens diktator Tito och hans fru.

Sista jag hörde befann han sig i Belgien.