Zenit E 3+4+5

 

De senaste månaderna har jag tagit tre rullar med film med min gamla ryska Zenit-E kamera. Det är en riktigt skön kamera, men problemet är att den är aningen oberäknelig. Flera kort blir helt tomma, av någon okänd anledning. Förhoppningsvis är det något jag kan ordna till genom att lära mig hantera den bättre, men däremot dåliga bilder kan jag inte göra mycket åt.
Hälften av bilderna går inte att använda till någonting och knappt hälften av de som det blev något av alls är bara helt ok. På det stora hela så blev den svartvita rullen bäst. Vet inte om det beror på typen av film eller bara ren tur. Vi får väl se med tiden.

Några av bilderna är tagna av Claire Roycroft.

Rulle 3

 

Rulle 4

 

Rulle 5

Fram med piskan nu!

 

Nästa vykort kommer från Paula som jag skrev om här. Hon är nu enligt rykte i London, men det är svårt att säga säkert. Man vet aldrig hur länge hon stannar på varje ställe innan hon reser vidare.

Texten på baksidan säger:

 

Vilken vackar motsägelse!
Den oskyldiga blicken – en sådan naive skönhet – och med piskan i handen…

En metafor för livet tro?

Jag låter dig fundera på det!

Nomadiska kramar
från Paula i Nederländerna (men inte länge till…)

 

Sommaren 2011

 

 

Det är lite sent att skriva om sommaren tidigt i Oktober när höstkylan slagit till och norra Sverige redan har snöstorm. Men, det är bättre sent än aldrig och snön har, trots allt, inte kommit hit ännu och förhoppningsvis kommer det inte på minst en månad heller.

Dessutom, så är det trevligt att se bilder som känns som de tagits för en evighet sedan, minnas Kaliforniavärmen och påminna oss att trots att vintern är på väg, så kommer det inte vara för evigt. Förr eller senare så kommer ljuset och värmen tillbaka. Även här.

Det var femte gången jag besökte Kalifornine i år.
Tidigare har jag aldrig haft ett intresse att besöka USA överhuvudtaget, även om det är ett väldigt populärt ställe att åka till, men så lärde jag känna ett gäng Amerikaner, de flesta från västkusten, och när man känner människor på en plats, så är det så mycket bättre att åka dit.
Jag är inte särskilt intresserad av sightseeing förutom en överdos av tempel, kyrkor och gamla byggnader med jämna mellanrum för att hålla intresset tillfredsställt, jag försöker vanligtvis undvika typiska turistplatser. Inte för att de inte är värda att se, utan snarare att jag njuter mer av att planlöst vandra omkring i städer och andra platser. Jag vill uppleva det som de som bor där upplever. Se deras värld. Få en känsla av atmosfären och träffa och observera lokalbefolkningen. Jag har upptäckt att varje stad eller by, varje land eller kultur har sin egen smak och att det räcker att få en känsla för den genom att sitta på trottoaren längs med gatorna, dricka en kopp thé i ett kafé eller genom att gå gatorna upp och ner tills benen protesterar.

Så även om jag varit i Kalifornien fem gånger, så har jag ännu inte sett Golden Gate bron, och av alla dessa gånger har jag bara varit i San Francisco en gång. Men varje år, så får jag se och uppleva en ny plats. Och jag återvänder, för att umgås med mina vänner mitt ute i ingenstans, för att vila och hänga med ett glas vin i handen.
När andra människor åker på sightseeing, so tycker jag om att gå till platser där jag kan dricka omänskliga mängder thé eller samtala i timmar om allt och inget och göra ingenting.

Här nedan är några av bilderna jag tagit under dessa veckor, flera månader tillbaka, som idag känns väldigt avlägsen.

 

 

 

 

Vi tror vi behöver självkontroll

 

Vi tror att vi måste kontrollera oss själva.
Hålla vårt begär i schack. Räkna kalorier, avstå från onyttigheter.

Vi måste tvinga oss själva att inte falla för frestelsen och vi tror att människor som lyckas, som inte går upp i vikt, som tränar regelbundet, som slutför sina projekt, som får pusslet att gå ihop, att de på något sätt har bättre karaktär än oss, att de är mer disciplinerade eller har starkare vilja.

Men tänk om vi har fattat allt fel. Tänk om det är precis tvärtom.

Tänk om det är så att det är för att vi försöker kontrollera oss själva, tvinga oss själva att avstå. Tvinga oss själva att träna på gym fast vi hatar det, gå på diet för att bota vår ångest och samtidigt skapa ny ångest. Äta nyttigheter som smakar kartong bara för att det ska vara bra för oss? Tänk om det är därför som vi misslyckas?
Tänk om det är tvånget vi utsätter oss själva för som får oss att falla för frestelsen gång på gång.
Tänk om det är vår kropp och psykes försvar när det utsätts för tvång att öka sockersuget, få oss att äta tills vi mår dåligt eller avstå från mat trots att vi borde äta.
Tänk om det är tvånget som dödar vår livsglädje och för att stå ut med det, så kommer begäret efter dessa saker?

Men vi vågar inte chansa. Vi är rädda att om vi släpper på kontrollen så kommer det inte finnas någon hejd på hur mycket vi kommer äta, dricka eller söka efter njutning.

För vi har lärt oss från födseln att om vi vill se resultat så måste vi anstränga oss. Och vi använder den strategin i allt vi gör.

Men tänk om våra liv reglerar sig själva automatiskt om vi bara slutar lägga oss i?

Det måste vara för enkelt för att vara sant.

Vykort från London

 

Nästa vykort kommer från min vän James från London.
Jag och James har känt varandra indirekt via nätet sedan någon gång runt 1997, men vi träffades första gången först 2004 i Tyskland.

Vi har alla något som vi tycker om, för mig är det för tillfället kameror och datorer, för James är det motorcyklar och bilar. Speciellt Jaguarer.
Till synes väldigt olika saker. Med helt olika syften. Men om man ser bortom detaljer som funktion och storlek, så är det faktiskt väldigt liten skillnad. En kamera och en motorcykel har faktiskt något grundläggande gemensamt.

Det är lätt att glömma bort nuförtiden, när var och varannan person springer omkring med systemkameror, smartphones och äger en bil hur många sekel av teknologisk utveckling som ligger bakom varje grej vi äger. Hur många miljoner timmar som lagts ner för att kunna tillverka de saker vi använder.
Hur många människor som slitit hela sitt liv, studerat, testat, misslyckats och börjat om från början för att producera dessa ting. Vilket konststycke de i verkligheten är.
Igår släpptes det en ny iPhone. IPhone 4S. Och flera tidningar skriver om besvikelsen att det inte blev en  iPhone 5 istället. Besvikelse att den inte var mer utvecklad sedan förra årets modell.

Men vi glömmer.

Vi glömmer att för att kunna producera en sådan telefon, så har det krävts miljontals år av mänsklig evolution. Tusentals år av teknologisk evolution.
Hur mycket som ligger bakom den där lilla saken som vi kan bära i byxfickan och göra i princip allt på. Den där saken som på bara några år har förändrat hur vi beter oss som människor. Hur vi lever våra liv.
Som har förändrat vår värld och hur vi ser på den.

BIlen har förändrat hela vår världsbild. Kameran har förändrat hela vår självbild. Smartphonen har förändat hela vår sociala värld.

I slutändan handlar det inte om några megapixlar bättre kamera, bättre batteritid eller hur stor skärmen är. Det handlar om vad vi kan göra med dessa saker. Hur det förändrar våra liv.

Och det fångar den här bilden från James, och vad den representerar för honom, på ett väldigt bra sätt:

 

Jag har inte många svart-vita foton – men denna har jag alltid gillat – den ger mig en stark känsla, av frihet och det okända.
Jag gillar fortfarande att köra omkring ensam på natten. Utan mål. Bara för att köra. Den påminner mig om det.

När jag först klarade körprovet – det här är 1977 – så tog jag min mammas bil varje natt jag fick och körde gatorna upp och ner långt in på morgonkvisten – Jag älskade att köra runt i West End, utan något mål – med en gammal radio på passagerarsätet (bilen hade ingen inbyggd radio) – spelade musik och körde bara runt, runt, runt.