Ett hjärta ska brinna

 

Ett hjärta ska brinna.

Brinna som om livet hängde på det.
Trots att världen kastar sand på detta brinnande hjärta för att släcka elden så fortsätter det glöda under sanden. Diskret och tyst brinner det.
Att alltid vara levande.

Det är lätt att slockna när vi blir äldre. Skaffar oss fast jobb, fasta rutiner. Familj och fasta åsikter.
Vi har listat ut hur livet är och hur saker och ting ska vara, och då slutar vi tänka. Vi slutar utvecklas och tappar intresset.

Vår nyfikenhet stillas med åren. Vi slutar upptäcka nya saker. Vi tittar inte längre på världen med ett barns ögon, en känsla av förundran över hur otroligt livet faktiskt är. Vi glömmer bort, vänjer oss. Tar allting för givet.

Men under den där högen av sand, så brinner våra hjärtan fortfarande. Det tar aldrig slut. Det blir bara lite svårare att hitta ner till glöden.
Vi kan leva hela vårt liv på denna hög av sand. Eller så kan vi längta efter att leva i denna förundran igen.

Börja gräv. För ett hjärta ska brinna.
Det är möjligt att brinna hela livet igenom. Det är möjligt att ta sig igenom högarna av sand och hitta tillbaka till vår nyfikenhet, vårt intresse, vår glöd.

Det är värt det.

Ett vykort från svunna tider?

 

Nu är det dags för nästa vykort. Jag ligger lite efter med detta, jag har fler vykort som kommit för flera veckor sedan som jag kommer lägga upp inom kort. Under tiden ser jag fram emot fler vykort från er! Skicka via http://www.posten.se/vykort om du inte har ett riktigt vykort! Skicka svartvitt/sepia av något som betyder något för dig i valfri storlek adresserat till mig:

Mathias Cederholm, Bällstavägen 51, 168 66, Stockholm

Det här kortet kommer från min gamla kollega Nina som jag arbetade med inom Västerås Stads renhållningsverk.
Nina är en smart och öppen person som alltid var bra att ha att göra med. En sån där positiv person som gör alla lite extra glada. Hon är också en duktig fotograf.

Bilden föreställer hennes dotter Frida och texten på baksidan är:

 

En drömmande Cleopatra

Min dotter Frida för några år sedan, på väg till en maskerad. Sjal, tyg, julgranskulor – det fick bli lite vad som fanns i lådorna.

Eftersom jag tycker om att fotografera så är det roligt att ha en dotter som mer än gärna ställer upp att bli fotograferad (sonen ställer inte upp så gärna).

Vad drömmer hon om?

Kram till dig från mig.
Nina

 

Joy

 

Under min senaste resa till Kalifornien så tog jag och min vän Joy en tur längs med landsvägarna i Siskiyou County i norra delen av staten. Ett område som ger en känsla av den gamla vilda västern med sitt brungula gräs med kor på bete, gamla lador och hus. Det enda som saknas är en Zeb McCahan eller Clint Eastwood som kommer ridande på en häst i gryningen på jakt efter nya äventyr.

Området befolkades snabbt under guldruschen som började 1848 men är idag ett stillsamt område med framförallt lantbruk och människor som dragit sig tillbaka för lite lugn och ro. Det är också ett tydligt konservativt område i kontrast till övriga Kaliforniens liberala inställning.
Landskapet är otroligt vackert och jag tycker om mixen av dalar och berg och Mount Shastas snötäckta topp borta i horisonten.

Under en fyra timmars bilresa hann jag ta en hel drös med bilder på Joy, som tacksamt ställde upp som modell för dagen. För ett bildspel med fler bilder så kolla in den här länken: http://www.flickr.com//photos/mcederholm/sets/72157627320418245/show/

 

En besökare på väg

 

När jag var i Bangkok i Maj förra året, så bodde jag hos Peak i hennes couchsurfing community N6. Där träffade jag många intressanta människor.
En av dessa var Paula, ursprungligen från Argentina men som nu har asfalt och stigar som sitt hem. Hon hann knappt komma uppför trappen innan vi fann varandra.
Vi blev sittandes där i vardagsrummet i flera timmar, pratade om äventyren vi varit med om och hittade en gemensam nämnare i Indien som jag precis anlänt från och som hon nyligen spenderat nio månader i.
Några veckor senare så träffade vi varandra igen i norra Thailand i en liten stad som hette Pai och det slutade med att vi reste runt i Thailand och Laos tillsammans i ungefär en månad.

I slutet av juni, när Paula firade ett år på resande fot så skiljdes vi åt och reste åt varsitt håll. Jag tillbaka till Thailand och hon vidare i sydostasien för att så småningom spendera en hel del tid i Kina.
Nu ett år senare, när hon redan haft möjligheten att fira två år på resande fot så liftade hon sig igenom Mongoliet och Ryssland för att så småningom korsa EU-gränsen i Finland.
Efter att ha liftat sig upp till Rovaniemi och vidare in i Sverige tog hon E4:an söderut för att bli avsläppt utanför min dörr.

Hos mig stannade hon i fem dagar och är nu på vift på centrala Europas vägar.
Vi spenderade dagarna och kvällarna med att prata, dricka té, lyssna på musik, laga mat och prata lite till. Precis som vi gjort mer eller mindre varenda kväll sist vi sågs.

Jag har alltid tyckt att Paula är en väldigt duktig fotograf, med känsla för komposition och rätt tillfälle. Vid flera tillfällen har jag sagt att hon borde skaffa sig en bättre kamera, en systemkamera, istället för den kompaktkamera hon har. Men har man 70kr om dagen att leva på, så står nog inte en ny kamera högst upp på dagordningen direkt.
Nu föll det sig dock så väl in att jag köpte en ny kamera till mig själv i födelsedagspresent och bestämde mig därför att ge min gamla kamera till henne med förutsättningen att hon inte använder auto-läget utom i yttersta nödfall. En bättre kamera gör dig nödvändigtvis inte till en bättre fotograf, men om man redan har ett väl utvecklat bildseende, tänk vad man kan göra om man även lär sig att använda det tekniska verktyget?
I fotografi är bildseendet det som är svårast att lära sig, men verktyget är förutsättningen för att få något överhuvudtagen, så nu hoppas jag att få se ännu bättre bilder. Men känn ingen press…

Nedan ser ni några bilder från Paulas resa och kan ni spanska kan ni även läsa hennes blogg här: http://depocuntodo.blogspot.com/. Fler bilder kan ni hitta här:  https://picasaweb.google.com/pdepli