Vykort från Indien

 

Det första vykortet jag fick kommer ifrån min vän Uma i Chennai, Indien. Jag träffade Uma första gången i februari 2007, när hon bjöd in mig och flera gemensamma vänner till hennes äldsta dotters bröllop. Ett äkta, traditionellt indiskt bröllop. Hon introducerade mig till en helt ny kultur, ett helt nytt sätt att se på saker och ting och är idag en av mina närmaste vänner. Hon har hjälpt mig förstå både min egen kultur från en utomståendes synvinkel och den komplexa kulturen som Indien är. Det enda som måste ställas till rätta är det faktum att hon har sett fler Ingmar Bergman filmer än vad jag har. Det är oacceptabelt.
Detta är texten som följde med kortet:

Den här bilden tog jag 2006 på min resa till Kashmir. Barnen på bilden svärmade omkring oss, log, sjöng, dansade och höll oss sällskap. Jag älskar deras vackra ansikten och deras spontanitet. När jag tittar på kortet så skickar jag en kyss och hoppas dem får resa runt i världen på din blogg. :)

 

Om du inte redan har gjort det, så snälla skicka ett vykort till mig på en plats eller från en situation som betyder något för dig! Du kan om du vill skicka den via www.posten.se/vykort om du inte råkar ha ett kort hemma som ligger och skräpar.

 

Respekt

 

Idag satte jag mig ner för att skicka fyra kuvert. När jag stängde dem, så insåg jag att endast två av kunderna hade färdiga adressetiketter.
Jag kunde ha skrivit dem för hand.

Men det gjorde jag inte. Jag skämdes över tanken.

Mina kunder förtjänar bättre än att få ett kuvert med sin adress skriven i all hast.
De betalar bra pengar för mitt arbete. Och det är så jag behandlar dem?

Min respekt är inte skrivet på papper.

Den hittar du i detaljerna.

Zenit-E

 

Jag fick något märkligt infall för någon vecka sedan och började kolla vad en analog kamera skulle kosta. Jag har inte använt en analog kamera på över tio år, och har i princip ingen erfarenhet av det. Därför kände jag att det vore intressant att testa och lära mig mer om det grundläggande hantverket.
Jag började söka runt på Tradera och hittade tillslut en Zenit-E. Till en kostnad av 195kr!

Zenit-E tillverkades i Ryssland från 1965 till 1982 och såldes i över 12 miljoner exemplar. Vilket var en hel del på den tiden. Med tiden blev de utkonkurrerade av bättre japanska modeller.
Jag var osäker på om den överhuvudtaget skulle fungera, min är från 1973 och är alltså äldre än vad jag är.

När jag fick hem den så blev jag väldigt imponerad. Skicken på kameran är bättre än min fyra år gamla digitalkamera, mycket tack vare det bastanta metallhöljet. Men det märks att den byggdes under en annan tid, när saker var menade att hålla.
Kameran är helt mekanisk, den har inte ens batteri till ljusmätaren, utan den består av seleniumgas som reagerar med ljuset och visar på en mätare hur man ska ställa in iso, bländare och slutartid för att få rätt exponering.
Det är som att bära omkring på en tegelsten och så fort man tittar genom sökaren så flyttas man tillbaka till en annan tidsålder, då världen var lite gul och sliten.

Jag knäppte snabbt två rullar och lämnade in och kunde idag hämta ut dem framkallade och klara. Inte nog med att kameran fungerar, jag blev dessutom nöjd med bilderna.?Jag har inte redigerat bilderna överhuvudtaget, jag ville ha dem exakt så som de såg ut när de kom från kameran för att lära mig hantera kamerans egenheter.
Så här blev resultatet:

 

Kreativitet

 

Kreativitet är något som har intresserat mig väldigt länge.
Det var en av de saker jag ville utforska närmare under min resa förra året, även om jag aldrig skrivit en direkt plan för vad jag ville göra.

Det pratas väldigt mycket om kreativitet idag. Bröderna Teo och Fredrik Härén tar väldigt bra betalt för att föreläsa i ämnet och deras böcker har sålt över hela världen och även blivit listade som en av de 100 viktigaste böckerna genom tiderna inom området business. Det viser ändå på något sätt att ämnet är väldigt aktuellt.
Det visar också på att begreppet kreativitet har flyttat in i områden som tidigare inte direkt brydde sig så mycket om det, förutom av några få individer.

Det är lätt att tänka sig så kallade “kreativa yrken”. Designers, uppfinnare, produktutvecklare, musiker, konstnärer och så vidare. Det har hittills varit svårare att tänka sig att kreativitet finns i alla yrkesroller. Att det är viktigt för alla människor.
Tidigare i historien har kreativitet varit viktigt för ett fåtal människor, för den stora massan var det snarare något som skulle undvikas. Bönder i feodalsamhället och arbetaren i fabriken skulle helst inte tänka själva, det ställde bara till problem. I dagens samhälle lever vi fortfarande med resterna av ett sådant tänkande, samtidigt som det blir viktigare och viktigare att anställa självgående, tänkande individer som är kreativa.

För mig är kreativitet inte något som gäller ett fåtal. För mig är det att vara människa. Alla människor är kreativa, det är lika naturligt för oss som att andas. Ingen är mer eller mindre kreativa. Vi föds alla 100% med förmågan.
Det som sedan händer är att vi växer upp och lär oss att blockera den kreativiteten. Genom vår uppfostran, skolgången och i samhället i stort. De som vi kallar kreativa vanligtvis, är människor som antingen av olika anledningar förblivit öppna för sin egen inneboende förmåga eller som av olika anledningar har börjat släppa på de blockeringar som de haft.

Jag har under senare år insett att kreativitet är viktigt och roligt. Och att det finns en poäng med att släppa på dessa blockeringar. Om det gör mitt liv bättre, det vet jag inte, men jag har hittat en tillfredställelse i att hela tiden utmana mig själv att testa nytt, hitta nya sätt att göra saker på och se vad som händer.

Voltfestivalen 2011

 

Igår var jag på Voltfestivalen i Uppsala Konsert och Kongresshus, en årligen återkommande festival för alla typer av elektronisk musik.

Det var en salig blandning av olika typer av musik och väldigt intressant att gå runt och lyssna och uppleva, men min klara favorit var Darkstar som gjorde en riktigt bra konsert. Runt midnatt kändes det dock som att min hjärna ville kollapsa efter allt ljud och alla visuella effekter som försökte inta min hjärna och sno åt sig lite uppmärksamhet, vilket var lite synd för bussen hem till Stockholm gick inte förrän klockan 03.15.

Jag tog med mig min kamera för att prova att fotografera så mycket som möjligt. Att fotografera musik och konserter är lite annorlunda, speciellt inomhus eftersom ljuset är väldigt oberäkneligt. Därför ville jag prova att experimentera och lära mig så mycket som möjligt på en sådan festival där det är ok att ha med sig en kamera in. Det visade sig vara svårt men lärorikt.

Starta eget

 

För en månad sedan så fick jag ett uppdrag genom min vän Maria att fotografera personalen på hennes företag.

Det är det första jobbet där jag fått betalt, så det kändes lite extra nervöst. Det finns självklart klara förbättringsmöjligheter, jag kom på flera saker under tidens gång som jag ville göra annorlunda, testa mig fram med, men jag är dock nöjd med resultatet. Och det innebär att jag nu sällar mig till skaran av människor som har eget företag. En märklig, men skön känsla!

Om en månad igen har jag ett nytt uppdrag, så nu gäller det att förbereda mig väl så det blir bra. Det är ett bröllop jag ska fotografera, och då är det ju inte så lätt att säga att det blev inte bra, så vi måste köra om alltihopa.
Det kommer gå bra.

 

Skicka ett vykort!

 

När jag flyttade in i min lägenhet, hösten 2008 så bestämde jag mig tidigt för att måla om eller tapetsera.
Det är visserligen inget som stör, men det är inte därför det inte blivit av. Det har funnits två anledningar, den ena att jag inte vet vad jag vill göra och den största anledningen att jag inte tycker det är särskilt kul heller. Det finns många roligare sätt att spendera tid och pengar på.

Förra veckan tog jag dock hem mina bilder som hängt på jobbet, och i och med det började jag flytta om saker i lägenheten och insåg att det var dags att ta ner mitt gamla foto som hängde i hallen.
Istället hängde jag upp ett av mina foton, men det kändes inte riktigt rätt. Så i måndags tog jag ner det igen och började sätta upp en massa bilder som jag haft hemma men inte vetat vart jag skulle sätta upp dem.
Några av bilderna är från en rulle svartvitt som jag och två kompisar gick ut och fotograferade med en lånad analog kamera. Sen är det fyra stycken bilder som jag köpte på en utställning av Richard Avedon i Amsterdam för några år sedan.

Richard Avedon är en av världens kanske mest kända modefotografer. Som tagit bilder på alla kändisar du känner till. Fram till hans död 81 år gammal, 2004, så har han fotograferat modeller, skådespelare, författare och politiker. Picasso, Elisabeth Taylor, Tina Turner, Bob Dylan, Beatles, Ronald Reagan…

Jag hade aldrig hört talas om honom.
Har du? Hur många fotografer känner du till?

Innan jag fick höra om Richard Avedon så skulle jag förmodligen inte kunnat räkna upp en enda fotograf. Jag tyckte om fotografier, men aldrig reflekterat över att någon faktiskt hade tagit dem. Att denna någon var en konstnär som medvetet skapat en bild. Gränsen mellan halvtaskiga festbilder med engångskamera till en konstnär som skapar konst med sin kamera existerade inte.

Det fanns bara bilder.
På saker vi ser. Och ser saker gör vi ju varje dag.

Men på den där utställningen i Amsterdam så hängde en tavla på en vägg. En vit vägg. Helt ren. Och mot den vita bakgrunden så såg jag Marilyn Monroe.
Marilyn Monroe symboliserar för mig Hollywood. En vacker värld med idel leenden. En värld av plast där vi får samma gensvar oavsett vem det är du pratar med eller hur de mår.
På den där bilden var det inte bara en Marilyn Monroe. En bild som visar något. På den där bilden såg jag en människa.

En människa lika verklig som du och jag. Med känslor precis som vi.
I ett fotografi så kände jag närhet till en människa jag aldrig träffat, som jag i princip inte visste någonting om. I ett fotografi såg jag konst.

Så på min vägg hänger det fyra fotografier av Richard Avedon. Tyvärr inte den av Marilyn Monroe, för jag har inte fått tag på det fotot av henne.
Den väggen vill gärna få fler fotografier på sig, och därför vill jag be er om hjälp. Jag skulle vilja att ni skickar vykort eller kort till mig med era favoritbilder i svartvitt. Har ni inget vykort går det lika bra att ladda upp ert favoritfotografi via Postcard.com och skicka det till mig.

Skicka vykortet till:

Mathias Cederholm
Bällstavägen 51
168 66 Stockholm
SWEDEN

Välj en bild som betyder något för dig, om nödvändigt konvertera det till svartvitt i iPhoto eller ex. Picasa på din dator och ladda upp det till Postcard.com. På baksidan skriv en motivering till att du valde just den bilden.

Jag ser fram emot att få vykort från hela världen. Och även om du inte känner mig, utan hittat hit ändå, så skicka gärna ett kort ändå!
Jag kommer publicera alla kort jag får här på bloggen, så välj en bra bild och skriv något kul (eller inte)! ?

 

Förändring

Vad är det egentligen som skapar förändring?

I mitt förra inlägg så skrev jag hur man gör för att ändra sina vanor. Men om det var så enkelt, borde vi inte alla ha ändrat våra vanor redan?
Det jag skrev är goda råd. Det tycker jag i alla fall. Det tilltalar oss också. Men frågan är om det gör det för att det är hela sanningen eller för att det gör att vi kan skjuta saken framför oss lite till? Vi kan lägga upp en plan, steg för steg. Det är lätt att tycka om steg.

Men när bestämmer vi oss egentligen? När tas beslutet? När har vi fått nog?

Våra reaktioner bestäms av vår biologi, men också av våra tidigare erfarenheter i relation till den rådande situationen. Men vi har ingen kontroll över varken vilka vi blev födda som eller i vilken miljö. Vem hade jag varit om jag istället fötts i Kina? Hade jag haft samma världsbild, åsikter, värderingar?
Vi kan säga att vi valde en viss utbildning, inriktning eller att vi valde att åka till ett visst land, men varför valde vi det? Baserade vi inte det valet på tidigare intryck? Människor vi mött, eller böcker vi läst? Och varför träffade vi just dem människorna? Varför lästa vi just dem böckerna? Två personer kan vara på samma ställe, samtidigt. Läsa samma bok eller möta samma person, men ändå ha en helt annan bild av vad som hände. Gå därifrån med en helt annan erfarenhet. Vad beror det på?
Varje situation är unik för varje person. Trots att de till synes är likadana.

Ju mer jag tänker på det här, desto mer inser jag att vem jag tror att jag är, är en slump som jag inte kunde kontrollera. Alla mina beslut och handlingar, bygger på tidigare beslut och handlingar, som bygger på tidigare erfarenheter och upplevelser, som bygger på tidigare beslut och handlingar.
I slutet av den processen, vem är jag? Finns det något här som tar beslut? Som har en fri vilja? Eller är vi enbart som vatten som rinner enligt minsta motståndets lag på sin väg till att förenas med havet?

Enligt Benjamin Libet som forskade på konceptet fri vilja så har vår hjärna redan bestämt sig innan vi ens blir medvetna om det. Att omedvetna processer redan har börjat röra sig i en riktning upp till sju sekunder innan vi uppfattar att vi har möjlighet att fatta ett beslut.
Vi kan naturligtvis välja (eller kan vi det?) att avvisa hans forskning, ifrågasätta den vetenskapliga metoden. Men i vilket fall som helst, så tar det upp en diskussion kring något vi nästan alla tar för givet.

Så om vi tar ett beslut att ändra våra vanor. Vart kom det här beslutet ifrån? Hur tog vi det, hade vi någon kontroll över det? Eller är det så att det bara hände?
Och om det är så att det bara hände? Är det då viktigt att skriva om det? Att prata om det? Spelar det någon roll att skriva om det? Eller kanske är det så att genom att skriva det, så läser någon det, och det triggas en förändring hos den personen. En förändring skapas utan kontroll av varken den som skrev eller den som läste.

Är det så, så kan man lätt tänka, men då spelar ju ingenting någon roll. Då finns det ingen poäng med att leva eller göra någonting. Men då är vi genast tillbaka i motivation. Är vi motiverade till att göra något för att vi vill det, eller för att livet är självmotiverande? Kanske skriver jag det här inte för att jag vill eller har bestämt mig, utan helt enkelt för att jag gör det. Orsak-verkan förhållandet är satt ur spel. Först kommer händelsen, sedan förklaringen att det hände för att vi ville eller för att vi tog ett beslut. Vår upplevelese av kontroll och självbestämmande är en efterkonstruktion, en illussion.

Det får den logiska följden att vi inte har någon som helst kontroll över våra liv. Vi kan inte agera på något annat sätt än vi redan gör. Vi kan inte göra något ogjort eller vara något vi inte är. Det kan låta deprimerande, men det kan också vara en oerhörd frihetskänsla. Helt plötsligt så försvinner alla begrepp som skuld och skam, som bygger på att vi borde ha agerat annorlunda än vi faktiskt gjorde. Helt plötsligt försvinner vår oro att vi inte skulle agera i en ny situation på det sätt som vi hoppas eller förväntar. Helt plötsligt försvinner även stolthet för våra tidigare beslut, det vi genomfört. Helt plötsligt försvinner det ständiga fokuserandet på det som varit och det som kan komma att bli.
Vår upplevelse slutar handla om sådant som vi inte kan kontrollera och fokus hamnar på att vara här och nu, att uppleva varje situation till fullo.

Tänk om det är så att det inte alls handlar om att ändra våra vanor i små steg. Lista ut hur vi skapar förändring eller bestämmer oss. Utan att det handlar om att sluta fundera på det, leva varje sekund fullt ut och helt plötsligt så kommer förändringen av sig självt?