Hur vi förändrar våra dåliga vanor

Vanor är starka saker.

Det vet alla människor som har dåliga sådana. Och det har vi väl alla?

Men kanske är det så att vanor verkar vara så frukstansvärt starka för att vi inte förstår hur de fungerar, och hela tiden slåss med att förändra dem. För att vi inte vet hur de kom till och hur man förändrar sina vanor. Jag har upptäckt att jag har nya vanor som har blivit lätta och positiva att hålla sig till, därför har jag börjat fundera på dem. Bland annat brukar jag läsa bloggen Zenhabits.net, där Leo Babauta skriver nästan enbart om att skapa nya, goda vanor. Kolla in den för lite inspiration.?Jag tror att om vi kan förstå hur vanor blir till, då kan vi också använda dem för att skapa goda vanor istället för att fastna I dåliga vanor hela tiden.

Jag tror att vanor inte är något från vårt förflutna, något vi helt enkelt fastnade i, utan något som vi omedvetet upprepar just nu, i de små beslut vi fattar hela tiden utan att tänka på dem. Och vill vi ändra något, då är det I små steg vi ska göra det. En liten förändring I taget, och låta det ta sin tid att sätta sig. Ingen går från ingenting till att springa ett maraton imorgon. Du börjar idag, genom en kort löprunda. Du kanske har ett mål att springa ett maraton om ett år, men det viktiga är huruvida du tog den där löprundan just nu eller inte. Om du aldrig tar den där rundan, om du aldrig börjar, så kommer du förbli där du är. ?Oftast är det en ansträngning I början, men när vi kommit över första horisonten, så börjar en vana jobba I samma riktning som oss, och tillslut blir det lika otänkbart att sluta som det var otänkbart att börja för några månader sedan. Det var så vi fastnade I dåliga vanor från början, och det är så vi måste ta oss ur dem.

Om vi vill börja träna är det dumt att försöka träna fem gånger I veckan till max, det slutar oftast med att vi ger upp helt. Anledningen till att många också aldrig lyckas med sina dieter är för att det blir för stor omställning, oftast till ett sätt att äta vi inte ens tycker om. Helt plötsligt så utvecklar vi ett hat till träning och kost och ger upp och sjunker tillbaka I den dåliga vanan. Och när vi sitter där och tycker synd om oss själva så förbannar vi vår dåliga karaktär. Vår bristande disciplin. Vi tror att det måste vara en skillnad mellan oss och de andra som lyckas.

Men det är varken vår karaktär eller vår disciplin det är fel på. Felet är att vi inte förstår hur vi lär oss nya vanor, felet är att vi tror att vi kan tvinga oss in i något vi inte tycker om.
Våra försök är dömda att misslyckas från början. Vi kunde lika gärna ha låtit bli att starta.

Jag har tre principer jag håller mig till när jag vill förändra något. Stämmer inte någon av punkterna, då kommer det inte att fungera. Dessa principer är:

Långsiktighet

Om jag inte kan tänka mig att göra det I resten av mitt liv, då är det ingen idé att ens försöka. Kan jag inte tänka mig att betala 1000kr I månaden för en personlig tränare, då får jag helt enkelt hitta ett annat sätt att träna på. Kan jag inte tänka mig att äta frukt varje dag I resten av mitt liv, då får jag hitta någon annan kost. Jag tror inte på specialdieter I några månader för att hitta en målvikt, om du inte är beredd att fortsätta med samma diet. Du kanske går ner i vikt genom den metoden, men du har inte ändrat dina vanor, så när du slutar så går du tillbaka till gamla vanor och börjar gå upp igen.

Små förändringar

Starta smått. Lägg inte om hela din kost, utan sätt in lite extra frukt och minska på något annat. Börja träna en gång i veckan tills du känner att du vill öka. I början när man gör något nytt så är det oftast ett inre motstånd. Det är jobbigt att springa fem kilometer, din hjärna kommer säga åt dig hela tiden att du borde sluta, att det räcker med tre kilometer, att du har viktigare saker för dig. Om du då börjar med fem kilometer, fem gånger I veckan, så kommer du snart att hata det.?Jag började I december när jag kom hem med Yoga en gång I veckan, I februari så hände något som gjorde att allt motstånd bara försvann, och helt plötsligt kunde jag inte vänta tills nästa gång jag fick träna igen. Jag klarade dock inte mer än fyra gånger i veckan, för jag fick så mycket träningsvärk att jag knappt kom ur sängen. Det inre motståndet var helt borta. Jag behövde inte längre motivera mig själv till att gå och träna.

Fokusera på det positiva

Om vi fokuserar på att gå ner I vikt, så är det något negativt, det är en uppoffring vi måste göra, det kommer skapa väldigt mycket motstånd inom oss mot förändring för ingen vill offra något vi tycker om (sluta äta god men ohälsosam mat). När människor börjar banta, och skriver en lista på vad de inte får äta, så skapar det ett krig i våra huvuden. Du måste tvinga dig själv att avstå från något du vill ha, som du längtar efter. Det är ett krig mellan två viljor inom dig som du inte kan vinna.?
Om vi istället fokuserar på att äta hälsosam mat som är god, eller göra saker som vi tycker om som inte involverar mat, då fokuserar vi på det positiva, det vi tjänar på att förändras. Istället för uppoffring, så gör vi något vi tycker om att göra. Det kommer förmodligen fortfarande vara jobbigt I början, tills vi kommit över gränsen, men motståndet blir lättare att hantera.?
Jag upptäckte att jag oftast hade begär efter dålig mat och socker när jag var uttråkad eller kände mig ensam. Idag, så känner jag mig varken uttråkad eller ensam och mina dåliga matvanor har försvunnit som genom ett mirakel. Jag har inte några regler för vad jag får eller inte får äta eller göra, jag försöker inte avstå eller kriga med mitt begär, utan saker verkar hända som av sig självt.

Jag skriver inte det här för att jag är någon expert på att ändra mina vanor, det är en pågående process och för tillfället är jag väldigt fascinerad över hur vi verkar fungera när det gäller sånt här. Och jag tänkte jag skulle dela med mig av några av de idéer jag har kring detta.

Har du några egna idéer hur man på ett bra sätt förändrar sina vanor? Skriv i kommentarerna

 

Mer om motivation

 

En vän skickade en länk till mig som jag har publicerat tidigare, i Juli när jag var i Thailand.
Den har med motivation att göra och beskriver det jag skrev om häromdagen.

Vad är det egentligen som gör oss motiverade? Vad är viktigt?

EBITA 10% (intäkter före avdrag för skatt, ränta och amorteringar). Är det ett mål? Jo, det är det. Men det är inte ett mål som är relevant för de flesta människor. Det är inte ett mål som skapar motivation. Det är ett mål som snarare visar på en lednings avstånd från de som utför arbetet. Ett avstånd stort som ett avgrundsvrål.
Vilket företag skulle ha ett sådant mål egentligen?

Inte ditt hoppas jag.

Drive: The surprising truth about what motivates us

 

Motivation

 

I fredags hade vi en workshop på jobbet för att diskutera motivation. Det blev en öppen och konstruktiv eftermiddag.
Men ofta så pratar man om ämnen utan att egentligen gå in på djupet av vad det faktiskt är.

Motivation har alltid intresserat mig. Så mycket att jag faktiskt ägnade en stor del av mina psykologistudier till just det ämnet. Vad motiverar människor? Hur ökar man sin motivation? Vad blir vi omotiverade av?

Men att fråga oss vad vi blir motiverade av är att missa vad motivation är.

Vi blir inte motiverade, vi är motiverade.
Motivation är vårt naturliga tillstånd. En människa är aldrig helt stilla, utan alltid i någon form av rörelse. Vi behöver därför inte motivera oss själva, vad vi behöver göra är att undanröja hindren som kväver vår naturliga motivation.
Ibland hör man uttrycket att “människan är i grunden lat”, men det är faktiskt ett felaktigt påstående. Vi är i grunden energieffektiva, våra kroppar och hjärnor fungerar på ett sånt sätt att vi alltid vill göra saker med minsta möjliga energiåtgång, men det är långt ifrån samma sak som att vara lat. Att vara lat är att undvika arbete och rörelse och det är något vi lär oss, ofta i tidig ålder.

Tänk bara på ett barn. Har du någon gång varit med om ett nyfött barn som inte är nyfiken på sin omgivning större delen av sin vakna tid?

Det betyder naturligtvis inte att alla människor som rusar omkring från aktivitet till aktivitet är mer motiverade än andra eller att de som ligger och läser i hängmattan nödväntigtvis är lata. Motiverade människor går inte nödvändigtvis att känna igen på deras yttre.

Så frågan vi ska ställa oss är inte hur vi motiverar människor, utan hur vi skapar en miljö där människors naturliga motivation kan få utlopp.
Jag kallade det i fredags för “kliv ur min väg”, och handlar helt enkelt om att minimera byråkrati, hierarkier och hinder så att individen känner att den har möjlighet att i så stor utsträckning som möjligt får bestämma över sina egna liv och sitt eget arbete. Det är det som gör att egenföretagare nästan alltid är mer produktiva än anställda och varför stora företag oftast är mer ineffektiva än små.
Tyvärr fungerar inte detta i alla situationer, dels för att vi i vissa fall måste ha en viss form av byråkrati och struktur för att kunna organisera saker men också för att många människor har mer eller mindre helt tappat förmågan att motivera sig själva. Finns det inte ett yttre tvång, så gör de ingenting och får de för mycket frihet så reagerar de med ångest och osäkerhet. Jag märker på mig själv hur jag har förändrats bara senaste året. Tidigare har jag gillat rutinarbete som är lätt att följa, men nu tycker jag det kan bli påfrestande. Jag vill ha mer frihet och en större möjlighet att få välja vad jag gör med min tid.

Några av de saker som dök upp i diskussionen var lönen och den fysiska arbetsmiljön. Det är lätt att tänka på dessa saker som motivationsfaktorer. De flesta människor skulle säga att pengar motiverar dem. Men, pengar är inte motiverande i sig, utan det viktiga är hur de används. Om du går till jobbet varje dag och får lön samma lön varje månad så påverkas din motivation i princip inte alls av pengar.
Kanske skulle du känna dig motiverad första månaden du får lön, men sedan tar du den för given. Du förväntar dig att du ska få lön. Den är en förutsättning för ditt arbete men inte en motivationsfaktor. Däremot skulle du bli väldigt omotiverad om du inte fick lön.
Detta kallas för hygienfaktorer. Sådant som inte påverkar vår motivation positivt men som skulle sänka den rejält om den försvann.

För att pengar ska bli en motivationsfaktor så måste den variera beroende på arbetsinsats och helst gå att påverka direkt. Om du kan höja din lön genom att anstränga dig den närmsta timmen så kan du bli väldigt motiverad att göra ansträngningen, men ju längre bort i tiden belöningen kommer, desto sämre effekt på din motivation. Därför är det för det mesta bortkastade pengar att betala ut bonus för förra årets resultat. Det kanske är en trevlig bonus, men det påverkar inte motivationen eller din prestation något märkbart.
Samma sak är det med den fysiska arbetsmiljön. Visst är det trevligt att sitta i fina, moderna lokaler, men de påverkar motivationen först när de är dåliga.

Problemet i de flesta motivationsdiskussioner är därför att man fokuserar på att lösa problem istället för att skapa en positiv arbetsmiljö, därför att det är mer konkret, det är lättare att agera, göra något. Ska vi skapa en positiv arbetsmiljö däremot, så måste vi släppa på vår kontroll, arbeta mer coachande. Förändra vårt ledarskap. Sånt som kan kännas väldigt vanskligt, för vi vet inte vilket resultat vi får och det är svårare att mäta det resultatet.

Landet

 

Jag har precis återvänt från stugan på landet. En hel helg i sommarvärmen, med fågelkvitter, frukost på altanen och promenader i skogen ner till vattnet.

Stockholm är en grön stad, med närhet till vatten vart du än är och jag har fågelkvitter här också. Trots att jag bor rätt så nära stan, så har jag en lugn och grön miljö när jag sitter på balkongen. Det är underbart.
Men för första gången någonsin så har mitt storstadshjärta börjat undra om det verkligen är så givande att bo i staden. För första gången har det otänkbara poppat upp.

Jag kanske skulle bo i ett us på landet istället.

Visst, det är bara en idé, men den idén har aldirg tidigare kännts attraktiv. Jag har alltid velat bo i en lägenhet i stan. Jag har alltid älskat utbudet och livsstilen i stan, pulsen, att alltid kunna göra vad man vill, gå på konserter, restauranger, tillgång till träning och butiker.
Nu börjar jag dock fundera på om det inte är så att vi alla skulle må bättre av att bo på landet. Nära till naturen, leva i takt med fågelkvitter istället för tunnelbanan.

Vi pendlar mer och mer, framförallt i Stockholm. Nästan var du än bor så tar det minst 30 minuter att ta sig till jobbet. Vi är som lämmlar som går på led, sitter och stirrar rakt ut i små tåg som rör sig en station i taget. Jag tror det är onaturligt. Det tär på vårt tålamod, gör oss lite stressade utan att vi märker det. I dagens storstad så rör vi oss inte bara snabbt, vi bombarderas dessutom av information, intryck. Njutningen av valmöjligheten täcks över av stressen av för mycket att välja mellan.

Idag är det dessutom lättare än någonsin att bo och arbeta vart man vill, så man blir inte så isolerad som man var en gång i tiden. Trots det så är tanken lite skrämmande. Jag kanske skulle hata det. Dö av tristess, känna mig låst långt bort från alla andra. Men det vet jag inte förrän jag provat.

I vilket fall så lär det inte hända just nu ändå, så jag har ett tag på mig att fundera. Men det känns som en tanke som växer.

Ledarskap

 

Jag skrev detta i Juni 2009 på min tidigare blogg som jag nu håller på att plocka bort helt, så jag tänkte jag skulle flytta över några av texterna hit. Den här är den första.

—-

De flesta ledare i en organisation har två roller, ledaren och chefen. Ibland står dessa två roller i konflikt med varandra och ibland är båda nödvändiga i ett längre perspektiv.
Skillnaden mellan rollen som ledare och rollen som chef är att ledare har en mer långsiktig och strategisk roll medan chefens är mer kortsiktig och hanterar detaljfrågor i dagliga situationer. Chefens roll är att den dagliga verksamheten ska flyta på tillfredsställande, hålla ihop teamet och ta beslut.
Ledarens roll är dock väldigt annorlunda mot detta. Dess största syfte är inte att företaget ska fungera smärtfritt och vara effektivt, utan snarare att det ska utvecklas med tiden. Ledaren fungerar som en slags lärare, inte genom att tala om vad som ska göras, utan genom att coacha medarbetaren i dess egna utveckling och på så sätt stärka varje enskild medarbetares förmåga att ta ansvar för sitt eget arbete och liv och börja styra sig själva. En framgångsrik ledare kommer därför tillslut göra sig själv onödvändig, eftersom varje individ kommer att ledas inifrån dem själva, utan behov av någon extern auktoritet eller guide.
Detta är inte en del av ledarens jobb. Det är jobbet. Och det är ett av de svåraste jobb som finns.

Dess svårighet ligger inte i den dagliga funktionen utan i dess långsiktiga problem. Svårigheten att skapa ett stödsystem för individen och sedan anpassa det efter att individen växer. När den andre personen växer kommer du mindre och mindre vara chef och mer och mer förväntas vara en ledare. Chefskapet kanske aldrig försvinner helt, men det kommer krympa i takt med att medarbetaren blir självgående.

Likheten mellan ledarskap och andra yrken så som läraren, föräldern, tränaren eller politikern är uppenbar. Även om många inte är medvetna om det, så är denna dualistiska roll lika sann för dem.
Ett barn som föds är hjälplös i denna värld utan stöd och hjälp från föräldern.
Förälderns roll i början är samma som chefens. Föda barnet, se till att det är säkert och visa hur saker och ting fungerar. När sedan barnet växer, ges det svårare och mer komplexa utmaningar i en nivå som passar barnets utveckling. När barnet växer dock, så måste även föräldrarna lära barnet att vara mer och mer självständig, eftersom föräldrarna inte kommer att finnas där hela tiden. Varje människa, och även barn har en instinkt att vara oberoende av sin omvärld vilket så småningom kommer leda till den ålder då barnet börjar ifrågasätta förälderns kontroll. Detta märks i olika trotsåldrar men framförallt i tonåren.

Problemet med oss människor är dock att vi har blivit präglade genom vår egen uppväxt att tänka på människor och händelser som statiska. Vi bildar en uppfattning av hur saker är, och när den bilden har etsat sig fast hos oss, så blir den svår att ändra.
För förälderns del uttrycker sig detta i tendensen att se på barnet som det en gång varit, istället för hur det är just nu (det sker en slags eftersläpning), och därmed ser det som mindre kapabelt att klara sig själv än vad det egentligen är. För ledaren blir nu problemet att minska på sin chefsroll och ge barnet eller medarbetaren mer och mer utrymme att röra sig inom.
Om föräldern inte kan se detta när det händer kommer barnet eller tonåringen att känna sig hindrad och kvävd och resultatet blir att det ökar sin ansträngning att slå sig fri och bli självständig.
Jag tror inte det är nödvändigt att ge några exempel på situationer där dessa konflikter mellan föräldern och sin tonåring uppstår. Vi kan alla se det hända runtomkring oss och vi har med största sannolikhet varit med om det själva minst en gång i livet.

Den här typen av slag mellan kontroll och frihet är enkelt att upptäcka i alla aspekter av livet och det är utan tvekan en av de svåraste situationerna att hantera. Inte på grund av situationerna som det medför utan på grund av den subtila effekt det får på vårt sätt att tänka och identifiera oss själva på.
Rollen som förälder är både naturlig och nödvändig för att barnet ska överleva, men på grund av vår tendens att tänka på situationer som statiska har vi svårt att upptäcka när dessa situationer ändras, och vi kommer därför omedvetet att rationalisera vårt tänkande och vårt beteende för att undvika att förändra oss med vår omvärld.

Ett slående exempel på detta är den ryska revolutionen 1917.
Målet med den kommunistiska ideologin är att skapa ett samhälle med så mycket personlig frihet som är möjligt. Teorin bakom detta var att en upplyst elit av filosofer och politiker medvetna om klassamhällets problem skulle starta en revolution, kasta ut bourgeoisen och i dess ställe skapa en diktatur av folket med målet att förändra samhället och med hjälp av utbildning och ledarskap ge varje individ så mycket makt över sitt eget liv som möjligt och sedan upplösa diktaturen och ge resterande del av makten tillbaka till det nu självständiga folket och därmed skapa ett kommunistiskt samhälle.

Som vi dock alla vet så hände dock detta aldrig. Revolutionen lyckades och i början såg allting bra ut, vilket gav följden av många kommunistiska revolutioner runt om i världen. När åren gick förändrades dock saker och ting. Makten lämnades aldrig tillbaka till folket, och personlig frihet var knappast ledordet i det forna Sovjet.
Det är enkelt att i detta läge plocka fram uttrycket ”makten korrumperar” eller att kommunismen är farlig, men det finns då en risk att vi missar likheten denna historiska händelse har med allt mänskligt liv:

Vi som människor ser oss gärna som att vi har ett visst antal egenskaper. Ofta tänker vi på dessa som personlighetsdrag som vi fått genom arv eller lagt oss till med i tidig ålder och att vi sedan har dessa egenskaper resten av livet. När vi därför hamnar i en situation där vi får inflytande och makt så är det logiskt att vi tänker om oss själva att vi vet hur vi kommer att agera, eftersom vi redan vet hur vi är som personer. Det som händer är dock att varje situation vi hamnar i är unik och kommer därför att förändra vårt sätt att vara och tänka. Vår syn på saker och ting förändras därför, men ofta så subtilt att vi inte ens märker när det händer. Vi har därför en tendens att svara på dessa nya situationer och tänka att vi alltid tyckt så här och samtidigt glömma bort vad vi egentligen tyckte och tänkte tidigare.
På grund av detta grundläggande men ändå massiva misslyckande så har de flesta fortfarande idag ingen aning om vad kommunismen var menad att vara. Inte ens många som kallar sig kommunister själva.

För att återknyta detta till föräldern så ser denna på barnet som mindre kapabelt och mindre ansvarstagande än vad det är och anser inte att barnet kan hantera den nya frihet den får men missar samtidigt att förstå att barnet inte kan visa att det tar ansvar om inte föräldern släpper lite på sin kontroll och tillåter barnet att göra sina egna misstag. Istället för att stödja barnet i dess utveckling blir han eller hon ett hinder som sakta dödar barnets naturliga strävan efter frihet.

Istället för att vara en positiv och stödjande ledare som skapar en individ med stort självförtroende kapabel att styra sig själv blir barnet osäkert och börjar tvivla på sin förmåga och ur detta skapas ett beroende mellan föräldern och barnet som alltid kommer skapa nya konflikter.
När tiden går kommer båda parter i relationen ledare-ledd, arbetsgivare-arbetstagare, förälder-barn, lärare-elev vänja sig vid denna form av interaktion och glömma bort att ett annat sätt att vara är möjlig.
Medarbetaren eller eleven kommer börja luta sig mot externa auktoriteter, sin chef eller lärare för att få de rätta svaren och få veta hur de ska agera i alla situationer istället för att kreativt tänka själva. Han eller hon kommer att springa till sin chef för varje liten enkel fråga av rädsla för att göra fel och chefen kommer därmed skapa bilden av medarbetaren som lat och opålitlig som inte vill lyfta ett finger utan yttre motivation som moroten eller piskan. Detta gör att chefen endast kommer delegera ut monotona och enkla arbetsuppgifter på grund av att tilliten saknas till att individen kan ta ansvar och lösa nya utmaningar.

Eleven kommer lära sig de rätta svaren som läraren letar efter istället för att kreativt tänka ut mer än ett svar och de kommer att stödja all kunskap på det som står i böcker utan att kritisera dessa. Inom religionen kommer dess anhängare att basera sin livsåskådning på heliga skrifter som är skriva i en annan tidsålder och kulturer och därmed använda sig av idéer som inte nödvändigtvis längre är applicerbara i en förändrad värld. Av rädsla kommer de att tro bokstavligen på dessa istället för att läsa mellan raderna och få ut essensen av dess visdom. Samma sak gäller även politiska ideologier.

Den absolut svåraste uppgiften för alla människor är att i dessa situationer inse när de är i en position av makt och inflytande och aktivt arbeta för att släppa ifrån sig denna makt när det är nödvändigt. Att kliva ur vägen när någon annan tar initiativet. Att ”Växa sig mindre”. Det är väldigt enkelt att säga till sig själv att det går snabbare om jag gör det själv.
Det innebär också att upptäcka när man själv undviker att ta ansvar för sitt eget arbete eller beteende och lämnar ifrån sig initiativet till någon annan för att det är enklare och mer bekvämt. För om du är omedveten om detta som kommer du automatiskt ta dessa roller med dig in i varje ny situation eller relation och därmed återupprepa samma problem och konflikter igen och igen.
Tänk hur kvinnan i en parrelation ofta tar på sig rollen som mamman och mannen den som den oansvariga pojken och hur kvinnan spelar svag och dum och män kommer springande för att hjälpa till. Det är båda två situationer där någon undviker att ta ansvar. Situationer vi alla har varit i.

Om du bryter benet så kan det vara nödvändigt att använda kryckor, men när ditt ben har läkt så är det dags att börja gå igen.
Som slut på denna långa text skulle jag vilja kopiera in den briljanta dikten av Kahlil Gibran:

On Children

Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.
They come through you but not from you,
And though they are with you yet they belong not to you.

You may give them your love but not your thoughts,
For they have their own thoughts.
You may house their bodies but not their souls,
For their souls dwell in the house of tomorrow,
which you cannot visit, not even in your dreams.
You may strive to be like them,
but seek not to make them like you.
For life goes not backward nor tarries with yesterday.