Meningen med Livet

 

Jag är i New York.

Jag vandrar gatorna fram, kommer till Manhattans sydspets och kliver av. Kliver av land och faller rakt ner i vattnet.
Jag har bara vatten runtomkring mig, det är glasklart, fri sikt hur långt som helst. Jag kan se den branta stranden som går djupt ner i vattnet och börjar famla efter fotfäste.
Men sanden är så porös att det inte ger något motstånd, den flyttar på sig under min tyngd. Mina händer som famlar efter en bit land ovanför ytan att hålla fast i får bara sand med sig ner igen.
Jag börjar få panik men inser att detta famlande efter säkerhet är fruktlös.

Jag släpper taget.

Ger upp.

Jag börjar sjunka sakta mot botten, rör mig ut mot havet. Jag inser att nu är det slut. Det finns inget inom mig som stretar emot eller kämpar vidare.
Och just när syret börjar ta slut, så vaknar jag.

Jag vaknar, kliver upp och börjar min morgonrutin. Rättar till sängen. Tar en dusch. Klär på mig dagens kläder och gör en smoothie. Jag sätter mig ner och mediterar i 30 minuter. Dricker min smoothie. Borstar tänderna, packar min matlåda, tar på mig jackan och går till jobbet.
Hela morgonen därhemma, hela förmiddagen på jobbet, när jag borstar tänderna, mediterar eller skriver ett mail till en kund. När jag pratar med mina kollegor eller lyssnar på min nya favorit, Mogwai, så finns det där.

Känslan av att jag dog.

Hade detta varit på riktigt vet jag inte vad som hänt. Hade min överlevnadsinstinkt fått mig att kämpa vidare? Hade reflexen att till varje pris leva vidare slagit till så inget annat fanns kvar i mitt medvetande?
Det kan jag först svara på om det skulle hända.

Men det som jag tänker på hela den där långa förmiddagen är meningen med allt detta. Vad är egentligen meningen med att leva?
Och innan jag säger något mer så vill jag bara påpeka att jag aldrig haft någon som helst tanke på att ta mitt liv, men ju mer jag tänker på frågan så inser jag att jag inte kan hitta någon mening med livet.

Det pratas alltid så mycket om meningen med saker och ting. Att vi måste hitta något meningsfullt att göra, vad som är meningsfullt för oss. Vi ska fråga oss vad meningen med livet är. När jag läser bloggen Elixir så blir jag inspirerad att fundera mer på det här. Men jag kan fortfarande inte hitta någon mening.

Livet har ingen mening. Livet är helt och hållet meningslöst. All mening som vi kan se i livet är den vi själva har hittat på. Skapat.
För det finns ingen mening till att träd växer. Det finns ingen mening att vi vaknar på morgonen. Att vi har ett jobb. Att solen skiner.

Träd växer därför att träd växer. Det är meningen. Det är dess orsak. Jag går upp på morgonen för att jag går upp på morgonen. Jag jobbar därför att jag jobbar. Punkt slut. Eller, som filosofen Alan Watts sa en gång, precis som ett äppleträd får äpplen så får världen vi lever i människor.
Vi kan säga att vi jobbar för att överleva. Men vad är meningen med att överleva? Varför skulle det vara så viktigt? Och om det inte är viktigt att överleva, då jobbar vi ju i onödan. I alla fall om vi försöker hitta en förklaring. Det är därför vi kan titta på djur och undra vilken funktion de fyller. Känna att det måste vara extremt tråkigt att vara en ko som står på ängen och käkar gräs. Men det är ju bara tråkigt för någon som försöker hitta mening och funktion, någon som letar efter något kul. Kossan själv bryr sig ju inte det minsta, för den saknar dessa begrepp, den gör bara vad den gör tills den inte gör det längre.
Varför räcker det inte bara med att säga att jag jobbar därför att jag jobbar. Det tänker jag fortsätta med tills jag inte gör det längre. Då gör jag något annat, eller inget alls.

Det kanske låter förfärligt. Jobbigt. Sjukt. Men när allting är meningslöst, så känner jag mig på något märkligt sätt fri.

Meningslöshet känns helt plötsligt väldigt meningsfullt.