Jag har gjort mina hundår

 

Jag sitter på ett tåg igen. Och jag tänker inte fatta mig kort. Jag är dålig på det. Att begränsa mängden ord.

Ibland tänker jag mig att jag ska skriva något snabbt och göra det oftare istället. Men sen sätter jag mig ner och så bara väller det ut. Det bara blir så.

Men det är inte bara för att jag är dålig på att fatta mig kort som jag skriver långa texter. Jag tror det finns en poäng med det också.

Vi går mer och mer åt att göra saker snabbt, vår koncentrationsförmåga blir bara sämre. Allting ska konsumeras snabbt, skrapa på ytan. Tio snabba steg, matlagning som går fort. Youtube-klipp, dagstidningar anpassade för pendlare. Kvalitetstid med våra barn.

Vi tillhör en generation som har glömt bort vad det innebär att vänta. Som knappt vet vad det innebär att lära sig något på djupet eller ägna åratal åt en och samma process. Vi byter jobb ofta och jobbar färre timmar med varje uppgift, men dubbelt så snabbt.

Det finns naturligtvis positiva saker med det, men jag tror att verklig tillfredsställelse finns att hämta på djupet.

Jag tycker om serier mer än filmer för att man har tid att lära känna karaktärerna. Jag tycker oftast böcker är bättre än film för att man kan beskriva saker mer på djupet. Jag umgås hellre med ett fåtal människor i många timmar än tar en snabb lunch. Läser hellre en blogg om intressanta ämnen än skummer igenom en dagstidning. Mat blir bättre om den tillagas långsamt och får koka länge.

Jag tror barn mår bäst av att spendera lång tid med sina föräldrar än att springa från aktivitet till aktivitet. Jag har hellre fem nära vänner än hundra bekanta.

Kvalitetstid innebär att man gör något tillsammans som är specifikt bestämt och det är naturligtvis bra, men jag tror det är fel att kalla det för kvalitetstid. Kvalitet för mig är snarare att få spendera mängder av timmar tillsammans bara genom att vara i samma rum. Inte göra något specifikt alls.

Men för att kunna göra det så måste vi skapa tid för det. Om vi alltid har planer, om vi alltid gör saker, så hinner vi inte skapa verklig kvalitet.

Jag tror att det är värdefullt att göra oss av med många av våra saker. Inte köpa så mycket nytt. Att livet blir bättre så.

Jag tror ännu mer på att skapa tid och utrymme i våra liv genom att skära ner på våra aktiviteter, fokusera på färre saker och göra det längre.

Jag tror allra mest på att rensa ur i vår mentala djungel. Släppa gamla idéer. Tillåta oss att inte ha åsikter om allt. Inte sätta upp så många mål, inte tänka på vart vi är på väg någonstans.

Det paradoxala är att jag känner mig mer i fas med mig själv än någonsin tidigare. Jag bär på mindre mentalt baggage än tidigare och samtidigt har jag aldrig någonsin varit så aktiv och produktiv som jag är just nu.

Man kan tycka att jag borde vara helt slut på kvällarna när jag kommer hem, men jag har hur mycket energi som helst. Det känns som att jag skulle kunna göra precis vad som helst.

Det är som att vakna till liv igen efter en lång vinter, att ha varit död och nu blivit pånyttfödd, redo att ta mig an livet med ett barns nyfikenhet och entusiasm. Jag känner ett stort behov av enkelhet. Att vara rak och ärlig. Att inte vira in mig i problem utan helt enkelt vända ryggen till och gå vidare. Som om det inte fanns ett enda problem i hela världen.

Våren är här. Jag har gjort mina hundår.

 

Säg vad du tänker på

 

Jag har alltid haft svårt för att vara helt och hållet ärlig med vem jag är. Att säga precis det jag tycker och tänker i alla lägen.

Jag ljuger i princip aldrig, minns inte sist jag gjorde det (medvetet i alla fall). Men, jag har svårt att vara rak.

Dels är det på grund av att vi inte vill göra människor upprörda eller ledsna, att de ska tycka illa om oss eller inte längre vilja vara vän med oss. Rädslan för ensamhet är förmodligen den starkaste rädslan vi har. Dels är det också för att jag alltid varit rädd för att människor ska tycka att jag är konstig. Men egentligen är det väl av samma orsak. Rädslan att bli utstött ur flocken. Isolerad. Övergiven.

Jag tror att alla barn är helt ärliga, men vi lär oss snabbt i livet att det inte är uppskattat, att det kan användas emot oss. Att växa upp är att lära sig att vi inte kan lita på andra.

Men ju äldre jag blir, desto ärligare blir jag. Kanske för att jag idag mer än någonsin är ok med att vara just övergiven, eller kanske för att jag nu litar på att chansen är minimal att jag blir övergiven.

Vi är egentligen bara rädda för att vara oss själva med människor som vi tror att vi behöver något från. Någon vi tror kan ge oss något som vi annars har svårt att få. Det är därför vi så ofta spelar spel med de vi vill ha sex med. Eller ett förhållande. Eller inför våra chefer, kollegor eller våra föräldrar, människor som har någon form av makt över våra liv.

Det är dock oerhört skönt att vara ärlig. Att bara häva ur vad vi tänker på utan så mycket eftertanke och att vara runt människor där vi måste noga välja våra ord är väldigt påfrestande.

Vi måste vara oss själva och låta andra människor ta ansvar för sina egna känslor. Det är det enda riktigt friska sättet att leva på.

Det är en ny erfarenhet för mig.

Det märkliga är också att jag känner att mina relationer direkt blivit bättre av det. Kanske för att det märks att jag inte spelar något falskt spel. Visst, man får ju vara lite taktisk, inte kanske häva ur sig precis vad som helst i fel lägen, det kan ju dessutom göra situationen värre för andra runt omkring oss, men det ger en otroligt bra känsla i magen att vara ärlig.

Det sköna med ärlighet är också att när man väl börjat, så är det enklare. Man behöver inte hålla så mycket i minnet hela tiden. Man behöver inte ägna energi åt att tänka “Kan jag säga det här till den här personen”, “har jag sagt något om det här förrut?”. Man säger det man säger och om människor tar illa upp så gör dem. Det går ju inte alltid att undvika ändå.

När man är ärlig tror jag också människor har lättare att ta det också. De kanske blir upprörda eller sårade, men det går snabbare över. För de vet att du var ärlig och inte försöker manipulera dem eller döljer något. De känner att du inte vill någon något illa.

Att skriva den här bloggen har varit lite terapi ur den aspekten. I början kände jag mig rädd för vad alla skulle tycka, men för varje gång jag skriver något personligt, så blir det lite lättare. Jag känner mig lite friare. Tänjer på gränserna. Testar mina vingar.

En dag kanske jag provocerar så mycket att jag inte har några vänner kvar. Men jag har svårt att tro det. Jag har visserligen några saker som jag undvikit att nämna rätt ut här, även om det säkert är lätt att lista ut om man läser mellan raderna. Men det får vi ta en annan dag.

Om att växa upp är att lära sig att inte lita på andra, så är att bli vuxen att våga vara oss själva ändå.

 

In Rainbows

 

Har ni tänkt på hur man upptäcker nya saker man gillar ibland?

 

Som med musik till exempel.

Ibland hör man ett namn på en artist eller ett band hur många gånger som helst. Men man lyssnar aldrig på det.

Min ex-flickvän sa till mig för massor av år sedan att Radiohead borde vara mitt typ av band, och trots att jag kände till bandet och hört deras mest kända låtar Creep och Karma Police, så hade jag aldrig brytt mig om att lyssna på dem.

Det skulle ta mig flera år, lagom till de släppte sin skiva In Rainbows 2007 innan jag lyssnade på dem ordentligt. Då hade de varit ett av de största alternativa rockbanden i över tio år.

 

Med In Rainbows testade de något nytt, man kunde ladda ner skivan från deras hemsida och själv välja hur mycket man ville betala. Jag skrev in 0kr och laddade hem skivan.

 

Vintern 2007-2008 kom att bli en tid jag nog alltid kommer att minnas.

Det var gråa tågsäten klockan 06.23 varje morgon till nytt jobb. Kliva ut genom porten hemma till en tyst och öde stad, långt innan människor vaknar. Att tänka sig hur många böcker och filmer man hinner konsumera när man pendlar tre timmar om dagen och förvånansvärt nog inse att de där kolsvarta morgnarna istället kom att handla om just In Rainbows och att lugnt blicka ut på ett vinterlandskap i idé.

Jag kan inte låta bli att tänka på den här tiden när jag hör den skivan. Minnas tiden av det nya, att vara i rörelse, uppbrott från det som varit.

Jag minns den där tiden, men det känns som att det har hänt någon annan. För jag kan inte längre relatera till en person som hade så dålig musiksmak, gjorde motstånd mot allt som var nytt eller annorlunda. Ibland tänker jag tanken vad som hänt om jag hade upptäckt alla de här sakerna femton år tidigare som vissa andra, hur hade mitt liv sett ut idag då?

 

Den där personen känns så avlägsen att det kan aldrig ha varit jag. Det var det nog inte heller.

 

Det var bara en dröm.

 

Det är ju lite så med allt, att vi kan höra talas om saker många gånger innan vi kollar upp vad det faktiskt är och ibland hör vi bara ett ord en gång och fastnar direkt.

 

Ibland gör våra liv bara en tvärvändning.

 

Vi tar åt oss äran så mycket för våra värderingar, intressen och vår smak, men egentligen är de bara sådanan där ord som svävat omkring i våra liv och helt plötsligt fastnat, och jag tror inte någon kan svara på exakt hur det händer eller varför just då. Alltså är allt vi tycker och tänker egentligen bara en konsekvens av vår historia, våra erfarenheter och det vi lärt oss och hur allt detta reagerar i relation till vår omvärld.

Och de tingen hade vi inte heller någon kontroll över.

 

Fri vilja är därför en illusion. Men eftersom vi inte har någon aning om vad som kommer att hända, och hur vi kommer att reagera på det som händer så måste vi leva som att fri vilja faktiskt var en realitet.

Leva med en idé om att jag valde att lyssna på In Rainbows, när det i själva verket bara råkade hända en dag som denna.

 

När jag sitter på ett tåg på väg framåt.

 

Framåt till något annat jag tror jag har valt.

Min bästa väns bröllop

Min bästa vän gifte sig i Lördags. Med en av mina andra bästa vänner.
Grattis Ellinor och Andreas och tack för en underbar dag.

Det råder delade meningar om när jag och Andreas möttes första gången. Vissa hävdar att han brukade slå mig i huvudet med spaden i sandlådan utanför vårt hus. Det förnekar jag.
Jag minns istället när jag började skolan. Varje rast spelade vi alltid fotboll eller hockey, och på planen fanns det någon som kallades för Pesen.

Vi pratade nog aldrig med varandra då, men jag vet att han fanns där.

När det sedan blev dags för konfirmation så blev jag något förvånad när jag upptäckte att hans äldra bror kallades för Pesen och att han nu istället kallades för Acke. Men så var det.
Sedan dess kallar jag honom för Acke.

Jag var fjorton år. Jag var nog lite annorlunda redan då. Han hade inte heller då någon skäggväxt.

Någonstans där började vi lära känna varandra och vi har tillsammans varit med om åtskilliga upp och nedgångar i livet, massor av fester, flickvänner och vänner som kommit och gått.
Vi hade våra dagar med gitarrspel på mitt rum. Det planlösa flackandet på stan, då vi gick med bestämda steg framåt utan mål. Kebab och Enchiladas. Hallonmumrikar och ”Alla ska bada”. Vi har druckit litervis med vodka och rödtjut. Spelat timmar av Poker och Settlers of Catan.
Jag kan fortsätta räkna upp allt vi gjort tilsammans, men i slutändan så är det inte det vi gjort som räknas. Utan det faktum att oavsett hur länge sedan det är sen vi sist sågs, så får vi båda vara precis de vi är när vi är tillsammans.
Vi har många gånger frågat varandra hur det kommer sig att två personer, som är varandras direkta motsats har förblivit vänner. Jag tror inte det går att definiera.

Ellinor lärde jag känna när jag pluggade på högskolan. Förmodligen en okänd kväll på Kåren bland alla andra.
Vi har blandat drinkar tillsammans i de där riktigt vidriga orangea tröjorna. Ett slit, timme ut och timme in. Och efter tio timmar av detta slit så har vi suttit in på morgontimmarna och druckit Falcon Bayerskt med två tärningar och en illgrön peruk som skickades runt. Vi kände nog aldrig riktigt varandra då. Så är det inte idag.
Hon fixade mitt första riktiga jobb. Men det tycker jag att jag förtjänade eftersom jag fixade en man åt henne.

Jag vet inte om jag får, men jag tar på mig skulden till att de träffades första gången och därmed att humornivån i Ellinors liv har sjunkit som en sten och att Acke i flera år tvingades dela hem med en katt.

Jag bjöd in Acke till Ellinors 25-årsfest och har fått skit många gånger för att jag glömde berätta att hon fyllde år. Som tur är så är det bara han som tyckte det var pinsamt att inte ha något med sig. Egentligen så vet jag att han inte bryr sig så mycket heller. Men det blir en bra anekdot.

Jag är även skyldig till den där nyårsfesten då de träffades andra gången.

Men jag kan inte ta på mig ansvaret för det där ögonblicket den där kvällen då deras liv tog en helt ny vändning.

Jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka förstå hur alla de där ögonblicken händer, men jag kan bara konstatera att de gör det. De går inte att förutse, de går inte att planera eller tvinga fram. Vi kan bara se på när de händer. Den som säger något annat ljuger.

Ändå är det just de där ögonblicken som förändrar allt.

Vi tror att det är vi som bestämmer.

Det gör vi inte.

Det är varje sådant där ögonblick som bestämmer.

Och när de händer, så kan vi säga ja eller nej.

Om vi vill, så kan vi hitta tusen orsaker till att säga nej, eller kanske. Det går alltid att hitta hinder. Vi kan alltid hitta orsaker till att just nu inte är en bra idé.

Men det handlar inte om hinder. Det handlar inte om att alla bitar måste passa för att det ska fungera. Det handlar enbart om att säga ja till de där ögonblicken.
Allting som är värt något i livet börjar med ett Ja.

Att säga ja till att låta någon annan människa få ta plats i våra liv. Få utmana oss. Komma med nya influenser och annorlunda infallsvinklar. Tillåta någon annan att se vårt inre, våra rädslor och svagheter.
Möjligheten att få älska oss ändå.

För de vi är.

I Lördags sade ni Ja till varandra.
Och trots att livet inte lämnar några garantier, ni kommer möta upp och nedgångar, så kommer det beslutet att bära er så långt ni vill gå.
Oavsett vad som händer, så minns det ni har. Minns detta Ja.

Kom ihåg att jag finns här för er.

Tillsammans. Var och en för sig.

Jag har vetat sedan den dag ni blev tillsammans att jag skulle stå där som Bestman, men kan inte med ord uttrycka hur mycket det betyder att få dela eran dag med er.
Det finns inget mer självklart par än er två.

Jag önskar er lycka till av hela mitt hjärta.