Utrensning

Hela den här veckan har jag varit full av energi. Jag känner mig lugn, avslappnad och närvarande.
Vem vet vart det kommer ifrån, men känslan av att vara i oharmoni med mitt liv försvann. När den försvann så infann sig någonting annat istället.

En inre beslutsamhet. Motivation. Inspiration.

En röst som sade att om du vill göra något. Så måste du göra det Nu.

Gradvis har en längtan av enkelhet och fokus växt fram. Helt av sig självt. Det finns så mycket jag vill göra och jag känner att det finns inte tid att skjuta på det längre. Det som har varit är över. Nu måste jag göra det jag kan i min nya vardag.
Det innebär att jag måste släppa alla dessa distraherande vanor och aktiviteter som jag egentligen inte får ut något av.
Det är enkelt att få tid till att skriva, fotografera och kontemplation när man har all tid i världen på resande fot. När jag arbetar och har uppgifter att sköta så måste jag ta mig den tiden om jag vill ha den.
Vi behöver inte disciplin eller vilja. Vad vi behöver är att ta reda på vad vi verkligen vill. Då faller alla bitar på plats av sig självt.

Enkelhet betyder inte att vara enkelspårig.

Under helgen städade jag hela lägenheten, rensade ur garderober, köket. Tvättade. Jag spenderade tid med vänner som vet hur man gör ingenting. Som inte letar efter att någon annan ska underhålla dem.

Söndag kväll var mitt liv enklare. Det var Ko-Jesus och jag.

En glödande penna.

En bok som börjar ta form.

Hur det ser ut…

Jag har nu fotograferat alla mina foton som hänger på jobbet för er som inte kan komma dit och se hur det ser ut på plats. Det var rätt svårt att få det bra på grund av reflektioner och ljuset, men det ger er en bild av det i alla fall. Det ser bättre ut i verkligheten!

Tyvärr så var jag tvungen att välja flera olika typer av ramar eftersom jag inte ville spendera en förmögenhet på nya ramar, så det ser lite oorganiserat ut, men på det stora hela så är jag väldigt glad över resultatet.

De senaste veckorna…

De senaste veckorna har varit tuffare än vad jag vill erkänna för mig själv.

Att komma hem igen har på många sätt varit väldigt skönt, men samtidigt en strid med gamla fiender. En kamp om mitt fokus.

Jag har försökt sätta fingret på vad som är fel och med hela min kapacitet lösa det en gång för alla. Jag letar efter säkerhet, bekräftelse och garantier. Vill konkretisera allt jag har, lägga det i lådor, sätta etiketter på det och låsa in det i ett kassaskåp, där jag har nyckeln, kontrollen.

Kanske är det i min förvirring, min känsla av att ha tappat fotfästet i en gammal värld, eller kanske är det för att vi lever i ett samhälle som hela tiden lovar saker som aldrig blir uppfyllda. Som inte kan bli uppfyllda. Att hela tiden bombarderas av reklam som säger att du får aldrig vara nöjd.

Ju mer vi fokuserar på det där vi inte har, det som saknas, det vi kanske kan få, desto mer ökar kontrasten, avståndet till där vi är just nu. Det vi har framför oss.
Den eviga drömmen om att vi snart kommer bli lyckliga. Gå ner i vikt, få det där jobbet, finna tillfredställelse. Köp det här, gör så där, tänk på det här. Skriv en policy, organisera livet, lev efter principer.

Vårt samhälle är sjukt. Jag har villigt varit dess patient.

Någonstans måste vi dock säga stopp.

Stanna upp.

Inse att vi kan inte bota vår existentiella konflikt med ännu mer medicin, för det var medicinens biverkningar som gjorde oss sjuka från början.

Inse att hur mycket vi än försöker, så kommer vi använda allt vi gör och allt vi säger till att hitta på nya strategier för att få det vi tror vi behöver, det vi tror vi vill ha.

Våra försök att hitta lösningen, vår längtan efter säkerhet och bekräftelse, vår besatthet att finna ett svar, vår strävan och våra ambitioner får ett eget liv och återskapar sig själv i ny form i en oändlig loop vi aldrig kan fly från.

Om vår kostym är för trång behöver vi inte flera likadana kostymer, vi behöver ta av oss den. Eller köpa en större storlek.

Nu lämnar jag det som varit bakom mig.
Varje ögonblick är en ny start, ett tillfälle att kommunicera inte med ord utan genom att bara vara oss själva. För våra ord är tomma och har inget att göra med vad vi faktiskt gör.

Och jag har pratat för mycket.

Vad jag än har sagt. Vad jag än har gjort. Vem jag än har trott att jag har varit. Vem jag än trodde jag skulle bli. Det räcker nu.
Nu står jag med ryggen rak. Jag har förlorat mitt förflutna och ser ingen framtid.

Det enda jag kan veta säkert är att jag existerar. Allt annat är ett luftslott. Och luftslott behöver vi inte prata om.

Mina foton

Under tio månader så tog jag 9978 foton. Av dessa har jag sparat 1751 stycken. De flesta av dem är inte särskilt intressanta eller sevärda, åtminstone inte för andra än mig. Men av dessa har jag valt ut 45 stycken fotografier jag är speciellt nöjd med.

Idag hängde jag upp 23 av dessa fotografier på jobbet i matsalen. Där kommer de hänga i åtminstone några veckor för allmän beskådan och ska jag vara ärlig så känns det både otroligt bra att få se sina egna bilder i stort format pryda ett rum och märkligt att hänga upp bilder jag själv har tagit för att andra ska titta på.
Responsen har varit väldigt positiv, bland annat min chef tyckte jag skulle byta jobb (vill hon bli av med mig tro?), samtidigt som jag tycker det är lite generande att ta emot komplimanger.

Tyvärr har ju inte alla möjlighet att titta förbi mitt jobb och se bilderna i storformat, men en del av dem kommer hänga hemma hos mig efter att utställningen är klar så har ni vägarna förbi får ni komma och titta på dem.
I övrigt går det alldeles utmärkt om ni vill köpa några av mina foton. Jag ser til att de blir hemskickade till er med posten i skyddande rörförpackning i standard format så ni kan köpa ram på exempelvis Ikea (de har billiga och snygga ramar).

Priser och format är:

40x50cm – 600kr
50x70cm – 600kr
70x100cm – 900kr

Om ni vill se bilderna så finns de på Flickr att beskåda genom att klicka på länken här: Bildspel

De 23 jag hängt på jobbet ser ni nedan och resterande bilder kommer upp imorgon.

Även om ni inte vill köpa några bilder så får ni gärna sprida länken till det här blogginlägget vidare på exempelvis facebook, twitter eller via e-post. Det gillar jag. :D

Snabbt eller långsamt?

När jag började min resa i februari, så fick jag ett mail från min vän Wayne:

“Mathias, eftersom jag nu vet att du har tid att fundera utan att dra förhastade slutsatser, Så tänkte jag du skulle gilla följande citat från Chuck Palahniuk:

“Om att dö endast innebär att du lämnar scenen tillräckligt länge för att byta kostym och sedan kliver in på scenen som en ny karaktär…Skulle du då sakta ner? Eller skynda på?”

Min första respons var att jag skulle snabba på.
Om vi helt plötsligt inte behöver oroa oss för att dö, så finns det heller inget som hindrar oss från att ta risker, göra korkade saker eller rusa med huvudet före rakt in i väggen. Vi kan kasta oss fram i livet och uppleva allting som går att uppleva, gå från aktivitet till aktivitet.
Det är ju ändå så att mycket av det vi drömmer om att göra, som vi sedan aldrig gör, beror på att vi är rädda för att släppa vår säkerhet och vårt bekväma liv, rädd för att våga och ta för oss av vad livet har att erbjuda, osäkra på vad som händer när vi letar oss in i det okända.

Men så gick månaderna, stressen jag hade med mig hemifrån började släppa, rastlösheten byttes ut till en känsla av harmoni att bara vara. Jag ägnade dagarna åt att göra ingenting. Under en månads tid pratade jag i princip inte med en enda människa om man bortser från att handla mat, beställa på restauranger och så vidare. För varje dag som gick saktade jag in på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort.
Helt plötsligt så kändes det meningslöst att skynda på. Att rusa från aktivitet till aktivitet gick inte att mäta med den tillfredställelse jag kände av att sitta på hustaket till mitt spartanska guest house på en vit plaststol och lyssna på trafiken som slingrade sig fram som myror med händerna fastklistrade på tutan. Jag såg örnar flyga förbi och molnen sakta glida över en klarblå himmel. Jag satt där och iaktog soluppgångar och solnedgångar, såg palmbladen svaja i vinden. Att läsa en vanlig bok kändes som en ansträngning som inte var värd att göras.
Nu kändes det självklart, att livet är bättre när man lever det långsamt. När man tar sig tid, en sak i taget med fokus och närvaro.

Men, jag lät frågan ligga där och gro, utan att ta något riktigt beslut och nu när jag är hemma igen, och har till viss del landat, så har jag nu bestämt mig för att skriva ner det jag funderat på.

Vad jag insett är att livet handlar inte om att hur man ska leva det. Snabbt eller långtsamt. Det är lite av en kuggfråga.
När vi funderar på hur vi ska leva livet för att få ut maximalt av det, så begår vi ett fel som hindrar oss snarare än hjälper oss.
Frågan är inte hur vi ska leva vårt liv, därför att när vi ställer den frågan så skapar vi en mental bild av hur livet ska vara och sedan försöker vi passa in verkligheten i bilden istället för tvärtom.

Livet ska inte levas snabbt eller långsamt. Det ska bara levas.
När vi bara lever så anpassar sig vårt liv automatiskt till den situation vi är i för stunden, det blir en respons som händer just nu på det som är rakt framför oss. Vi använder hela vår erfarenhet på ett levande sätt istället för att försöka forcera livet att följa strategier som fungerade en gång men inte längre är anpassade för det nya.
Att leva långsamt blir då att låta saker ta den tid som krävs med tålamod utan att fokusera så hårt på resultatet och att leva snabbt innebär inte att vi rusar från en sak till en annan och gör saker hela tiden, det betyder att vi är snabba i tanken, att vår hjärna är avslappnad, flexibel och fri att agera istället för att vara tyngd och trög av rigida förväntningar eller principer om hur saker ska vara.
Livet blir då både långsamt och snabbt på samma gång och oavsett om vi gör mycket eller lite, så blir det mer tillfredställande för vi är mentalt avslappnade. Vi kan kasta oss fram på jobbet och samtidigt känna oss lugna inombords och sitta och glo in i en vägg och samtidigt känna oss fullständigt alerta och levande utan att vara ens i närheten till uttråkade.

Så istället för att bestämma mig för att leva snabbt eller långsamt på det sätt jag tänkte först, inser jag att det bästa svaret är att inte svara alls. Bara låta saker utveckla sig i sin egen takt, på sitt eget sätt. Vila när jag är trött, hitta på saker när jag känner mig intresserad, planera när det är nödvändigt men inte mer och låta resten hända när det händer.

Livet här hemma har varit jobbigt på grund av att det är så enkelt att falla tillbaka i gamla mönster istället för att anamma det nya och jag försöker fortfarande lista ut saker trots att jag samtidigt vet att jag aldrig kommer att lyckas. Det är enbart gamla vanor som inte har velat släppa ännu.