2011 – Året då vi alla blev hjältar

Vi är nu på väg in i ett nytt år.

2011

Mitt trettioförsta levnadsår.

Det här året kommer att bli väldigt annorlunda mot 2010. På alla sätt och vis. Men det finns något som jag vill ta med mig in i det nya året, något jag vill ska vara detsamma.

En gång i tiden så levde jag ett stabilt och perfekt liv. Jag var sällan rädd för någonting.
Det här året har jag gjort saker jag aldrig gjort förrut, mitt känsloliv har åkt bergodalbana, upp och ner, upp och ner. Jag har varit uttråkad och exalterad. Jag har varit lycklig och livrädd. Kär och desperat ensam. Ibland allting på samma gång.
Så här i efterhand är det ingenting som har gått fel, inget att vara rädd för, men det visste jag ju inte då.

De riktiga hjältarna i vår värld är de som trots all rädsla gör det de måste ändå.

Det kanske verkar som att människor som Gandhi eller Nelson Mandela aldrig var rädda, att de hade någon märklig styrka som vi andra saknar.

Jag tror det är fel.

Jag tror de är precis lika rädda som alla vi andra. De är bara bättre på att ignorera den känslan och göra det ändå.
De skiljer sig inte alls från oss. Det de har gjort, det kan vi också göra.

Vi måste stirra rädslan i vitögat, säga till den att du kan skrika hur högt du vill, jag tänker fan i mig inte lyssna.

Vi måste våga gå hela vägen, leva livet fullt ut, oavsett vad det betyder i våra egna liv. Vi kan inte alla kämpa för ett lands självständighet eller avskaffa apartheid, men vi kan ge allt vi har där vi är just nu.
Våga bli kära trots att det kanske verkar vara en dum idé, våga vara ärliga mot de vi möter, våga lita på människor vi aldrig har träffat. Våga ta risker, våga misslyckas. Våga stå där som ett fån när vi gör något konstigt. Sjunga när vi cyklar ner för gatan och möta konstiga blickar från de vi möter.

Vi måste våga uthärda det jobbiga utan att sluta oss och gå åt ett annat håll.

Våga vara mänskliga.

Det kanske gör att antalet riktigt dåliga dagar är så många fler än tidigare, men samtidigt kanske antalet riktigt bra dagar blir så många fler. Det är en risk. Det är farligt. Det kanske är galet, omogot, korkat.
För att överleva i en galen värld, så måste vi själva vara lite mer galna.
Sluta vänta på att någon annan hjälte ska komma vår väg och lösa våra problem. Det kommer aldrig att hända. Ingen kommer göra det åt dig.

2011 är året då vi har chansen att vara hjältar i vårt eget liv.

Ta den chansen.

 

Två veckor

 

Jag har varit hemma i två veckor nu. Två veckor av vinter, extrem kyla och massor av snö. En grå himmel och tystnaden som kommer av att ljud inte reflekteras lika lätt längre.

Jag kan känna hur jag rör mig mot någon sorts balans.
När vi rör på oss, när vi upplever mycket och går från aktivitet till aktivitet så tappar vi vår naturliga stabilitet. Hur mycket vi påverkas av detta är individuellt, men allting går fram och tillbaka på en skala mellan rörelse och stabilitet och under framförallt den senare delen av resan så var jag nästan i ständig rörelse.
Korta stopp, många aktiviteter, nya människor. Tvingad att hitta nya rutiner i en skiftande verklighet.

Nu är jag hemma igen, i min lägenhet, i en måndag till fredag rutin, regelbunden träning och trots att jag fortfarande gör saker så känner jag hur jag börjar hitta tillbaka till en balans mellan denna rörelse och stabilitet som jag alltid har haft.

Så trots att det är förvirrande och stressigt på jobbet så känner jag en harmoni inom mig som jag inte upplevt på månader. Trött och nöjd. Aktiv stillhet. Saker och ting händer i den takt de händer och hittills har det varit perfekt.

Ett brev från Pai

 

Det kreativa flödet är vår födelserätt.

Den är energin som kommer från vårt inre, får sitt uttryck genom våra kroppar, tar form i den värld vi lever i.
Den är alltid ny, fräsch. För vi är i konstant förändring.
Den kan aldrig vara densamma.

Släppt taget om det bekväma, dina minnen och bilderna av det du vet.
Vidga dina gränser.

Sluta lyssna på censorn i ditt huvud som alltid gör motstånd mot förändring, gör motstånd mot det okända och är rädd för det obekväma.

Säg bara: Fuck it!

Hemma i vardagen

 

Tio månader har gått sedan jag satt här hemma i min lägenhet. Tio månader av äventyr, insikter och upplevelser. Varje vecka har varit som ett helt år, ibland undrade jag om jag någonsin skulle komma hem.
När man gör ingenting, så går tiden väldigt långsamt.

En del av mig ville aldrig återvända. En del av mig var nöjd och ville hem igen.

Nu är jag här igen.

Det kan tyckas som om jag återvänder till samma plats som jag lämnade. Samma jobb, samma vänner och familj. Samma lägenhet, samma land.

Men jag är inte här “igen”.

Jag är här nu. I ett nytt land, ett nytt jobb. Nya vänner och en helt ny familj. Ett helt nytt jag.

Allting har förändrats sedan jag var här sist, och ändå så är allting exakt likadant.

I slutet på juni så satt jag inklämd i en buss tillsammans med Paula från Buenos Aires, på väg från Luang Prabang till Vientiane i Laos. En buss fylld med människor, några höns, människors säckar med packning och till och med en två meter lång såg. Chauffören körde med en hand och bolmade på sin cigarett med den andra, runtomkring kacklades det på ett språk jag inte förstod.
Varken människornas eller hönsens.

Där satt vi i tre timmar. Det var vår verklighet just då. Då tänkte jag inte alls på att sitta framför en dator och klicka på saker, lösa problem, att behöva anstränga sig överhuvudtaget.

Efter två dagar på kontoret, så är det som om jag aldrig åkte. Som om jag alltid varit här. Det känns helt absurt. Men hur skulle det annars vara?

Vi är ju aldrig någon annanstans än just här. Varje ögonblick är helt nytt.

Trots att vi tenderar att glömma bort det.