Pilatusberget

Nu är jag hemma. Eller inte hemma kanske. Jag är fortfarande hos mina föräldrar och väntar på att åka till Stockholm, hämta upp nycklarna och sedan komma “hem”.

Jag har några grejer kvar att skriva, om mina sista dagar i Lucerne, min visit till Wien, sen är väl själva resan slut. Typ.

På söndagen, dagen innan jag åkte till Wien, åkte hela familjen Dodds, James och jag linbana upp till toppen av Pilatusberget, det högsta berget i trakten. Där fanns det redan snö så barnen fick leka lite i snön. Utsikten går inte att beskriva, och mina bilder är endast halvtaskiga bilder av verkligheten (som alltid).

Den enkla vägen

 

Barns högsta dröm är att få växa upp och äga en leksaks eller godisbutik. Att få leva i en Kalle och chokladfabriken värld.
Vi vuxna är dock inte särskilt annorlunda. Fick vi välja så skulle vi ha oändligt med pengar, resa vart vi ville, äta choklad och dricka drinkar varje dag.

De flesta av oss vet att livet inte är så, vi accepterar det också men ändå så ägnar vi större delen av våra liv åt att undvika jobbiga saker, kritik, smärta och lidande.

Men att fly undan konflikter och det som är jobbigt är att vägra utveckling. Det är att missförstå hur den här världen fungerar. Det är att ta den enkla vägen ut.
Det som verkar stå i motsats till varandra på ett plan hänger ihop på ett högre plan.

De som hittar fel i våra produkter får oss att höja kvaliteten, tillverka bättre produkter. Feedback på vårt arbete gör att vi förstår vad som förväntas av oss. Skepticism mot våra argument gör att vi kan förklara på ett bättre och enklare sätt. När vi säger nej till barn lär de sig gränser. Om vi bygger våra relationer på tillit och respekt så fördjupas vår relation av konflikter och olika åsikter istället för att göra oss osäkra och rädda.
Vi borde vara tacksamma över skepticism, konflikter, motstånd. Se det inte som något farligt och något som innebär mer arbete från oss utan snarare som en möjlighet att växa, mogna. Det är i uppförsbacke som vi bygger muskler.

Jag läste en gång en man som sade att “det som gör oss framgångsrika är inte våra förutsättningar utan hur mycket vi är villiga att stå ut med för att nå våra mål”.

Det viktiga är att se till att vi omger oss med människor som inte kritiserar för att trycka ner oss utan som kommer med stöd och konstruktiva förslag och som är beredda att växa tillsammans med oss.

Jag har sådana människor runtomkring mig och det gör stor skillnad.

Vänskap

 

Vänskap.

Ett ord som förklarar en hel del bakom min motivation att släppa allt och resa jorden runt.

Jag har träffat många människor under den här resan, många jag aldrig träffat förrut och många jag aldrig mer kommer att träffa.

Jag har haft privilegiet och möjligheten de senaste tre åren att resa en hel del, nästan alltid har det varit till mina vänner runt om i världen.
I slutändan så spelar det inte så stor roll hur vackra byggnader det finns, vilken historia ett land har. I slutändan så är det människorna vi möter som har betydelse.
Det är dessa människor som ger byggnaderna färg, som fyller dem med liv, stolthet och ett sammanhang. Människorna är anledningen till att byggnaderna och historien finns överhuvudtaget och det är samma människor som är anledningen att de fortfarande står kvar.
Det är lätt att tänka på oss själva som invidier separerade från alla andra, men vi blir mänskliga först när vi blir delaktiga i ett större sammanhang. I vår kultur, i vår miljö. Hur vi än gör så kan vi aldrig helt lämna det sammanhanget.

När saker och ting snurrar lite för fort kan det vara lätt att glömma bort vad som är viktigt. Då kan det vara värt att sakta ner lite, stanna upp en stund. Sätta oss själva först så vi mår bra. Endast då kan vi möta våra vänner med full närvaro, uppmärksamhet och ge dem den respekt de förtjänar.

Hur kan vi annars förvänta oss att någon annan ska visa denna respekt för oss?

Jag känner mig oändligt glad och tacksam över den vänskap andra har visat mig under den här resan. Både från ni som är kvar därhemma och alla dem jag mött undre resans gång.

Den här resan hade aldrig varit densamma utan er.

 

 

Tango!

 

Klassisk musik har nästan alltid varit en bortglömd musikstil i mitt liv, precis som i de flesta svenskars liv skulle jag säga. Jag minns att jag lyssnade en del på Vivaldis fyra årstider och Edward Grieg, men det var nog det enda.

Genom att lära känna Regi och Dan som båda är violonister har jag haft privilegiet och möjligheten att lyssna mer på klassisk musik än tidigare. För tillfället hör jag Dan öva på sitt kontor.
Första riktiga konserten jag var på var i Stockholms konserthus 2008 när Dan kom dit med deras orkester Festival Strings Lucerne (Regi var hemma med en nyfödd).

Senare såg jag honom spela i London samma år och den här veckan har jag sett tre konserter. En med Dan i Jesuitkyrkan, en med dem båda när de spelade med klarinettspelaren Sabine Meyer och i lördags spelade Regi en tangokonsert tillsammans med hennes vän och kollega Anca Serban. Tre väldigt olika typer av konserter men ju mer jag lyssnar desto mer uppskattar jag det.
Det är också imponerande att deras sex-åriga dotter Yara kan sitta och lyssna på en konsert som pågår i timmar. Det är det nog inte många barn som klarar.

Om några timmar sätter jag mig på flyget i Zurich för att flyga till Wien i Österrike, efter några dagar där åker jag senare hem till Stockholm.

 

Barnvakt

 

Det är tredje gången jag är barnvakt i mitt liv, tredje gången med samma barn. Kanske blir jag lite bortskämd, för de här barnen är enkla att ha att göra med! Förutom första gången jag satt barnvakt i somras när Yara fick en hundtand slängd i ansiktet (av misstag), med tillhörande två timmars gråt och ispåse, så har allt flytit på bra.

Yara började gråta när Regi och Dan skulle iväg för att repetera inför sin kommande konsert, så James passade på att lära dem regel nummer ett i livet. Utan pengar ingen mat. Inga leksaker. Det är en verklighet du inte kan fly undan, det är bara gilla läget. Kanske slutade hon gråta när hon insåg att någon annan arbetar för att hon ska kunna spela finns i sjön och plockepinn hemma?

Lite senare fick vi tillfälle att lära dem principen om att inte gråta över spilld mjölk. Om någon slår dig gör det ont. Men om du spiller ut mjölken så gör det ju egentligen inte ont, smärtan sitter i huvudet. Inget att gråta för. Så är det oftast, större delen av mänsklig smärta sitter i våra huvuden och den verkliga smärta vi upplever förvärrar vi genom att skylla på någon annan eller skrika så högt vi kan att livet är orättvist.

Lyckligtvis är James och jag långt borta den dag då konsekvenserna av vår grundkurs i filosofi kastad i ansiktet på en tre- och sex-åring dyker upp. Tyvärr är terapi dyrt i det här landet, precis som allt annat.

 

Barn

 

Jag har alltid varit livrädd för barn. Alltid kännt mig helt bortkommen i deras närhet. Tidigare så var jag livrädd för allting som inte gick att beräkna i förväg, kontrollera. Och barn är inte så lätta att kontrollera.
Att vara här innebär att hänga med Yara och Liam, sex och tre år gamla (snart). Till en början var de blyga, men efter en till två dagar så var vi bästa kompisar, precis som vi var senast jag träffade dem i Kalifornien i Juli.

Är man inte van med barn så blir man snabbt väldigt trött. Förmodligen är det lättare när man är mitt uppe i det på något konstigt sätt, men man kan inte låta bli att beundra småbarnsföräldrar.
Jag har fått lära mig den hårda vägen första regeln med att hantera barn. Förbered dem på förändring. Stäng inte bara av tv:n när de tittat klart, utan förklara att de får endast se ett avsnitt till. Då slipper man hysteriskt gråt och skrik.
Det kanske är självklart för alla föräldrar, men det är ju första gången för alla någon gång, eller hur?

Tänker man efter är det väl inte så stor skillnad mot oss vuxna heller. Vi gillar inte heller förändring.
Vi vet vad vi har. Även om vi är missnöjda, så är det oftast ok, vi kan leva med det. Men all förändring innebär en risk. Det kan bli bättre eller sämre, men vi fokuserar hellre på det dåliga. Så vi undviker enorma möjligheter enbart på grund av en liten risk att något skiter sig. Framgång innebär ofta att vi är villiga att misslyckas kapitalt och ändå resa oss upp och försöka igen.

Det är därför människor i väst är olyckliga, lider mer av depression och ångest än i fattiga länder. Ju mer du har desto mer riskerar du att förlora när saker och ting förändras.

Kanske är det enda som skiljer sig mellan barn och vuxna att vi är lite bättre på att bortförklara oss och ljuga för oss själva. Istället för att gråta och skrika och sedan acceptera så kan vi ägna åratal åt att undvika världen som den faktiskt är.

 

Lucerne, Schweiz

 

Det är torsdag idag. Jag har varit här i sex dagar. I lucerne i Schweiz.

Lucerne är en liten stad i centrala delen av landet och ett populärt ställe för turister att åka till. Det är som en liten miniatyrstad från en annan tid, fylld av människor som lever miniatyrliv i någon form av fantasi som vi andra endast får betrakta från utsidan.

Det är andra gången jag är här. Första gången var i maj 2007 när jag tillsammans med min dåvarande flickvän Marina flög ner hit för Regi och Dans bröllop. Redan då fick jag en liten blick av den här lilla minatyrvärlden men vi hade bara tid att vara här i 48 timmar så jag hann aldrig upptäcka staden. Det har jag fått mer tid till den här gången.

För sin lilla storlek är staden fylld av kultur och gamla byggnader. En plats med en lång historia. Trots att du hittar alla klassiska butiker på shoppinggatorna här så kan jag uppskatta det ändå. De har hittat någon form av lösning för att smälta ihop alla dessa nya butiker med dess atmosfär.

Vår gemensamma vän James kom förvånande nog hit redan igår. Tanken var att han skulle komma hit fredag eller lördag men när han satte sig i sin Jaguar XJ 8 från 1998 i Tooting i London igår morse och började rulla söderut så ville han inte stanna förrän han var framme.
Med en bil fylld med tillräckligt många tonfiskmackor för att räcka i tre dagar och en vägbeskrivning från google på 20 sidor parkerade han på Wesemlinstrasse klockan 21.50, efter 932 kilometer, 14 timmar och 20 minuter på resande fot.

Vi firade med att dricka alldeles för mycket vin.

 

Det här är Jag.

 

Vi är alla fragment i varandras värld.

Den du känner som mig bygger på delar som du sett av mig, vår historia tillsammans. Så står du inför mig också.

Men jag är någon annan.

Jag kan aldrig leva upp till att vara ett fragment i någon annans värld. Jag kan bara vara fullständigt mig själv. Jag vet själv inte vad det innebär, men jag slutar aldrig vara det ändå.

Det här är mitt liv, min sanning.

Det kan aldrig någon ta ifrån mig.

Hem

 

Idag bokade jag min flygbiljett hem. Inte många dagar kvar nu.

Det är ännu för tidigt att summera den här resan. Jag tror det kommer att dröja ett tag, innan jag kan se vad som har hänt. Jag vet inte hur det kommer kännas att stå med båda fötterna på svensk mark, känna kylan, undra vart solen tagit vägen.  Det återstår att se. Det finns egentlingen inget slut på en resa.

När jag bestämde mig att åka på den här resan var två av de saker jag ville göra att få tid över till att skriva och fotografera. Inte nödvändigtvis för att göra något speciellt med det, men för att jag tycker om att göra de två sakerna och det kan vara svårt att få tid över när man är mitt uppe i gamla rutiner.

Kanske blir det en bok av den här resan, det är oklart för tillfället, men jag kan säga med säkerhet att jag kommer att fortsätta skriva. Förhoppningsvis vill ni fortsätta läsa.
Jag har fått en hel del kommentarer under den här resan om det jag skriver, det ger mig mod att fortsätta skriva, att vara lite mer ärlig, ta ut svängarna lite mer. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt. Precis som med det mesta vi gör här i livet. Förhoppningsvis blir vi bättre ju mer vi gör det. Samtidigt är inte mitt mål att skriva “bra”, för vem definierar det egentligen? Om man kan kalla det ett mål, så är det i så fall att fortsätta göra något jag tycker om att göra, på det sätt jag tycker om att göra det.

Det kanske inte passar alla, men det är bra.

Det är farligt att försöka passa alla, då kan det lätt bli så att man helt plötsligt inte passar någon.

Köln

 

Köln poppar upp lite här och var på ett märkligt sätt när det gäller tyskland, flera jag träffat under resans gång antingen kommer härifrån eller har kopplingar til staden och flera vänner gillar staden men för mig är det första gången. Jag bor hos Sabrina, som jag träffade i San Francisco i juli när vi samtidigt bodde hos couchsurfaren Eric.
Staden är fjärde största i Tyskland och är bland annat känd för Karnevalen som inträffar varje år, men den absolut största turistattraktionen är katedralen.

Jag såg en skymt av katedralen redan när jag klev av tåget från flygplatsen och även om jag inte är särskilt intresserad av sightseeing så kände jag direkt att jag måste gå dit.

Katedralen är från början av 1200-talet och den är långt mycket större än vad jag trodde. Jag blir stillastående på torget utanför, det är förmodligen en av de vackraste jag sett, mer anmärkningsvärd än både Notre Dame och Peterskyrkan i Rom. Det är omöjligt att inte bli imponerad.

Det måste ha tagit hundratals år av mantimmar av tusentals olika människor att genom åren bygga denna kyrka, arbeta på varje liten detalj.
Under de senaste sex månaderna har jag lagt märke till att jag inte bara tittar på byggnader och saker för vad de är, mina tankar dras automatiskt till de som tillverkat dessa saker, hur de lagt ner sin själ på skapandet, enorm kraft och energi för att göra det så perfekt de bara kan.
Det slår mig att jag inte bara befinner mig i en kyrka som har en funktion, att utöva sin tro, utan att människor har lagt ner en förmögenhet på något som inte direkt ger något tillbaka. En enorm byggnad som saknar nytta.

I dagens samhälle är det lite märkligt, det byggs nästan inte något längre som inte har en direkt nytta. Betong är delvis så populärt därför det är billigt att underhålla, du behöver ingen som klipper gräset eller häcken. Ingen ägnar längre månader åt att karva ut små detaljer, allt ska gå snabbt och vara billigt att underhålla.
Ser man på det som byggs i samhället som en symbol för vad vi människor anser är viktigt i vår kultur så blir det genast intressant att det mesta som byggs idag är idrottsanläggningar och nya shoppingcenter.

ABB arena, Swedbank Park, Cloetta Center.

Färre och färre går på sportevenemang men ändå har det poppat upp mängder av dessa sponsrade arenor senaste tio åren, precis som det aldrig förr har byggts så många shoppingcenter. Allihopa med samma kedjor av butiker.

Dessa enorma ytor av butiker är vår tids tempel och katedraler. Söndagsmässan har ersatts av shopping på Ikea och Media Markt.

Idag anser många att religion är till för att fly verkligheten, men om några hundra år kanske våra barnbarnsbarn tittar tillbaka på vårt samhälle och konstaterar samma sak om vår shopping.
Karl Marx ansåg att religion var folkets opium, idag knarkar vi underhållning och konsumption. Var tid har sin favorit drog, men frågan är vad den där så kallade verkligheten vi flyr från egentligen är.

Är vi inte redan mitt uppe i den?