Låt oss fortsätta…

 

Det är märkligt hur sådant vi en gång tog för givet, höll fast vid som om våra liv hängde på det, helt plötsligt inte är mer än ett minne.

Så är det med allt.

Våra åsikter, tankar, idéer, våra vänner och våra saker får aldrig bli så viktiga att vi desperat håller fast vid dem så hårt att de kvävs.

Våra liv måste vara som att skriva på vatten, när en dörr stängs, öppnas en annan. Den värld vi lever i, de människor vi möter förtjänas att tas på allvar, men vi får aldirg ta oss själva på för stort allvar.

Det jag skriver här är livsviktigt och samtidigt helt betydelselöst. Vi får aldrig tro att orden som skrivs har något att göra med det de beskriver. Att hålla fast vid det som varit är att be om problem.

Vi gör det vi gör i stunden, sen släpper vi taget.

Det är att vara lycklig för mig.

Idag ska jag sätta mig på ännu ett flyg. Packa min väska ännu en gång, gå igenom säkerhetskontroller, landa på en ny gammal plats. Jag har varit där förrut, men varje gång är ny.
Jag är tacksam för att någon har låtit mig bo hos dem under min resa och samtidigt är jag villig att låta det som varit bli ett minne från mitt förflutna.

Nästa anhalt är Seattle, igen. Första dagen av resten av mitt liv.

Slavar

 

Vi är slavar i våra egna liv på grund av två saker.

Den första är att vi tror att yttre saker kan göra oss lyckliga och den andra är att vi tror att vi kan distrahera oss så vi inte känner oss uttråkade eller vantrivs med våra liv.

Så länge vi tror att saker kan göra oss lyckliga så kommer vi alltid vilja ha mer, mer och mer, men aldrig bli riktigt tillfredställda. Så länge vi tror att vi måste lyxa det med god mat och vin för att kunna ha trevligt så kommer vi alltid äta och dricka för mycket.

Så länge vi inte klarar av att ha tråkigt, sitta still utan att direkt leta efter något att göra så kommer vi alltid vara beroende av nikotin, koffein, socker, alkohol.
När vi lär oss vad det innebär att ha tråkigt, så är vi aldrig mer uttråkade.

Vi kommer aldrig ge upp något som vi tror gör oss lyckliga. Varför skulle vi?

Bryt dessa mentala idéer om hur livet måste vara för att vi ska kunna vara lyckliga, så är vi inte längre slavar till vår omvärld.

Då kan vi börja att faktiskt njuta av dessa saker.

Språk

 

Som ni kanske sett, så har jag separerat de engelska och de svenska texterna från varandra. Från och med nu kommer de inte dyka upp i samma inlägg, men det går fortfarande att byta till det andra språket genom att klicka på flaggan i den högra kolumnen.

Det ser bättre ut och är mer intuitivt, det var så här jag ville ha det från början, men tyvärr så tror systemet att det är två olika inlägg och skickar därför ut ett mail för varje språk. Jag har kontaktat utvecklaren av språkmodulen för att se om de kan fixa detta, men jag hoppas ni står ut om det inte går att fixa eller tills det blir fixat!

Handling

 

Vi kan tänka på att leva livet hur mycket vi vill, men i slutändan så måste vi agera. Ta risken att förlora allt, skämma ut oss och se ut som fånar.

Vi kan skriva rapporter, forecasts, gå på möten och bilda kommitéer i all evighet, men det enda som ger verklig erfarenhet och feedback är handling.

All dessa aktiviter för att skjuta upp saker, behovet att hela tiden vara säker på våra beslut är förmodligen det bästa tecknet för förtvinandet av det vi kallar den västerländska kulturen.
Vi är som zombies som vandrar omkring utan mål och endast en katastrof kan få oss att vakna.
Synd att man lyckades rädda det finansiella systemet 2008, det hade ruskat om grejer lite. Men oroa er inte, det kommer fler chanser. Kanske vaknar vi upp när vattnet från smälta isberg från nordpolen börjar sippra in i dörrspringan.
Det fyller mig med känslor av både depression och förväntan.

Vi lever i en intressant tid.

 

Sydney

Som ni kanske vet så är huvudsaken till att jag är i Sydney just nu är knappast för att jag tycker det är så vansinnigt kul att ligga på stranden (har inte badat ännu) , utan för att min syster Jennie bor här.

Jennie har bott här i ungefär sju år, de första fyra åren i Adelaide i staten South Australia där hon som doktorand slutförde sin avhandling i Medicinsk Biologi. Efter det fick hon jobb på det som i dag heter NeuroScience Research Australia i Sydney, där hon forskar i något för mig helt obegripligt.

Inte nog med att hon bor på andra sidan jorden, så man endast får träffa henne max en gång om året, hon sysslar också med något som för de flesta människor är helt omöjligt att förstå. Att läsa hennes avhandling eller hennes artiklar är lika intressant som att läsa en kinesisk tidning, det enda värt att kommentera är radavstånd och bilderna.
Som tur är inom detta ämne så har man något man kan visa som går att förstå.

Laboratoriet.

Visst, jag förstår inte vad alla maskiner är till för, men gamla minnen från kemilektionerna i skolan dyker upp och så kan man nicka och bli imponerad när man får veta vad grejerna kostar. Inte för att det gör ämnet lättare att förstå eller för att det egentligen har betydelse, men man kan i alla fall förstå att det är viktiga grejer som pågår här.

Så här kul är det att jobba på lab

Ensam

 

Ibland när jag lyssnar på vad jag själv säger, eller läser något jag skrivit, så låter det ibland som om jag är emot allting, att hela vårt liv och det samhälle vi lever i är genomruttet. Visst, ibland känner jag verkligen så, men på det stora hela så är livet underbart och jag tycker det mesta är ok.

Jag är dock en person som ifrågasätter. Mest mig själv och mitt eget beteende. Jag funderar på varför vi så ofta pratar när vi egentligen inte har något att säga, hur det kommer sig att vi pratar så mycket om till exempel vädret?
Jag gör dessa saker ofta själv också, men det jag menar är, att om vi befinner oss på samma plats, så är det ju ganska uppenbart vilket väder det är, varför måste vi prata om det uppenbara? Befinner vi oss på olika plats så spelar det ju inte så stor roll heller. Jag kan berätta att i Sydney idag är det molnigt och runt 20 grader. Det skapar en bild i erat huvud, något ni kan relatera till, det skapas en känsla av att ni vet vad jag upplever. Men faktum är att det jag upplever kan jag aldrig förmedla. Det enda sättet ni kan veta är genom att uppleva samma sak, och det kan ni inte heller. För även om ni befann er på samma plats, samtidigt, så skulle er upplevelse vara er egen. Snarlik, men samtidigt helt annorlunda.

Det är ju självklart, men ändå ägnar vi oss åt att dela med oss av dessa saker ständigt, vi skapar illusionen att vi lever i samma värld, trots att alla lever i sin egen värld. Ofta finns det en annan anledning bakom vår vilja att dela med oss.
Till slut måste vi inse att ingen kan uppleva någon annans upplevelse. Hur mycket vi än försöker så är vi alltid helt ensamma. Isolerade. Som öar utan kontakt.
Det är som att försöka förklara för någon hur en mango smakar när de aldrig ätit en mango. Det går inte. Det enda sättet är att prova själv.

Det kan kännas deprimerande att tänka så. Men i slutändan är vi ensamma och det är först när vi inser det, så kan vi också se hur långt våra hjärnor är beredda att gå för att undvika denna ensamhet.
Detta desperata sökande efter gemenskap skapar konfliktfyllda relationer, vi faller för grupptryck och den får oss att anpassa oss och vika oss inför andras vilja, försaka vår integritet och kompromissa med det vi anser är viktigt i livet.

Paradoxalt nog är det först när vi vågar vara ensamma som vi kan verkligen lära känna andra människor. När vi inte längre desperat letar efter någon eller något utanför oss själva att kompletera oss och göra oss lyckliga. När vi söker gemenskap inte för att vi behöver utan för att vi tycker om det.
Det anses egoistiskt att sätta sig själv först, men gör vi verkligen någon annan en tjänst genom att offra oss själva? Är det inte när vi sätter oss själva först som vi bäst kan finnas till för andra?

Jag menar inte att vi inte ska söka gemenskap, det är trots allt en av de saker som gör livet värt att leva, att dela med oss av vår värld, dela den med andra. Hur roligt vore livet om alla musiker satt hemma och spelade ensamma, om författarna tryckte upp en kopia av sina böcker och ställde i sin bokhylla?
Jag menar bara att det är värt att titta på varför vi gör det, vilken den verkliga anledningen är. Varför jag skriver den här bloggen för att dela med mig av min resa när jag vet att ni aldrig kan se det jag ser.
Det kanske inte finnas något bra svar, men det är värt att ställa frågan.


 

 

Var är vår motivation?

 

När jag sitter på flyget från Istanbul till Mumbai så hamnar jag bredvid en ung tjej, uppväxt i den enorma staden som är vårt mål, på väg från London hem för att hälsa på familjen. Jag minns inte vad hon studerade, jag tror det var medicin, precis som många Indier i väst.
Under resan träffar hon på samma plan en vän som också är på väg hem från London och hon frågar om jag kan tänka mig att byta plats med honom under en stund. I sätet bredvid mig på min nya plats sitter ännu en Indier, runt 25 år gammal som förvånande nog börjar prata svenska med mig.
Det visar sig att han har bott i Sverige i snart fyra år, studerat Datavetenskap på KTH och är på väg hem till sin hemstad Hyderabad. Han listade ut att jag var svensk eftersom jag läste en bok på svenska. Vi satt sedan där några timmar och pratade i princip enbart på svenska.

Jag minns inte vad han hette men jag fick några saker bekräftade under det där samtalet som jag precis innan jag drog iväg läst i boken “Bli en vinnare i den globala världen” av Fredrik Härén.
Fredrik har genom studier och intervjuer runt om i världen kommit fram till att saker är på väg att ändras, precis samma sak har  min okände vän i sätet bredvid    insett. Efter sina studier på KTH har han haft några projektanställningar som han fått kämpa hårt för att få, trots bra betyg. Först fick han börja arbeta utan lön för att bevisa att han faktiskt kunde något, men nu verkade det gå bra, bortsett att han var trött på att aldrig få mer än en månad i taget. Så trots detta så var han på väg hem för att certifiera sig i några av hans kunskaper, något han betalade själv, och på sikt, efter några år till i Sverige är målet att flytta tillbaka till Indien och starta eget.

Här i Australien är det väldigt många asiater som kommer hit för att arbeta, precis som till USA, England och även Sverige. Fler och fler utbytesstudenter dyker upp på svenska skolor. Precis som här.
I Australien finns det många som har en negativ inställnin till invandrarna, trots att de har några av världens hårdaste regler för att få komma hit. Precis som i övriga västvärlden dyker de gamla argumenten upp om att de tar våra jobb. Det klagas en hel del, men trots det har min syster snarare fått kommentaren att “du är ju en av oss, så i ditt fall gör det ju inget, men de andra!”. Det är alltså helt ok att stjäla jobb om man är svensk.

Det man dock missar är dock det faktum som Fredrik funnit och som min flygkamrat bekräftar att det kanske en gång var så att de flyttade till väst för att börja ett nytt, bättre liv. Idag flyttar de dock hem igen. De kanske stannar några år för att få erfarenhet men i längden är möjligheterna bättre i städer som Bangalore, Kuala Lumpur, Singapore, Seoul och Hong Kong.
Visst har många asiatiska länder en hel del problem som vi i väst har löst, och vi har ett försprång, men det försprånget börjar bli väldigt litet och det verkar snarare till vår nackdel än fördel. Vi är utvecklade, vi är klara. Vi har redan kommit på allt som är värt att komma på.
Asiaterna är underdogs. De är mer öppna för att testa sig fram, chansa och har ett tankesätt som är mer processinriktat än linjeformat, något som är bättre i dagens företagsklimat. De är mycket mer motiverade än oss och vill inte längre ha våra fabriker, de vill ha våra kompetensjobb också. Framtiden finns i öst och det vet de om.  Det vet inte vi.

Vi tror fortfarande att vi har ett enormt försprång, vi har definierat oss som utvecklade och därför är vi inte längre lika kreativa och flexibla som tidigare. Vi tror att vi ska hjälpa dem, vi är rädda att alla vill flytta till våra länder och ta våra jobb men snart är det vi som måste flytta dit och be om deras jobb. Inte snart heller, det sker ju redan nu medans vi stagnerar och debatterar problemen istället för att lösa dem.
Medans vi gnäller över allt vi saknar istället för att njuta av det vi har så håller vi att på att förlora grunden för vår rikedom, vår motivation och kreativitet. Vi är rika och bortskämda och det är svårt att vara lika motiverade som någon som växt upp utan att ha något annat än en dröm om att ha det vi har.

Det räcker inte att arbeta hårdare och längre som vissa anser att vi borde göra, vår långa erfarenhet har blivit ett hinder. De har samma utbildning som oss, men de är mer motiverade, mer förändringsbenägna och kreativa och ofta arbetar de för lägre lön. Det enda sättet vi kan undvika att halka efter är om vi börjar utveckla vår kreativitet, våga testa nytt och anammar en attityd av förändring. Vi måste sluta fokusera på det vi inte har och istället för hur många timmar vi arbetar borde vi fokusera på vad vi gör och hur vi gör det. Det är viktigare att göra rätt saker än att vara produktiva.

Jag menar inte att göra det här till ett vi mot dem, utan snarare att vi behöver en bättre attityd, sluta gnälla och förvänta oss att någon annan ska lösa våra problem och hitta vår egen inre motivation. För som det är nu, så förtjänar de att lyckas.

 

Planer

 

Nu är det ungefär en och en halv månad kvar innan jag kommer hem. Tillbaka till verkligheten som man säger. Inte för att det egentligen blir mer eller mindre verkligt, bara annorlunda. Men klart är ändå att det kommer kräva mer ansvar, mer planerande och ett sätt att leva som jag inte har levt med under hela resan.

Det kommer bli en omställning och jag vet inte alls hur det kommer kännas. Jag har tänkt på det, men jag känner inte något behov av att försöka ta reda på nu, hur det kommer kännas sen. Det är slöseri med tid.
Jag vet att mitt liv kommer se annorlunda ut, jag vet att jag kommer vilja leva på ett annat sätt. Inte för att jag har någon plan utan helt enkelt för att jag är en annan person än när jag åkte.
Jag har ingen plan för vad som kommer att hända, det där med att planera har jag mer och mer släppt och jag inser att det är ganska meningslöst. Tittar vi riktigt närma på våra liv så inser vi att vi har väldigt liten kontroll över våra liv och vår omvärld. Saker och ting kan förändras i ett ögonblick och helt plötsligt är vi på väg i en annan riktning än tidigare.

Den insikten kan antingen vara väldigt skrämmande eller väldigt frigörande.

De beslut som måste tas kommer att bli tagna, de problem som dyker upp kommer att lösas på ett eller annat sätt. Vissa dagar kommer det att vara upp, andra dagar kommer det vara ner. Oavsett vilket så löser det sig.

Till exempel så satte jag mig ner för att skriva om frivillig enkelhet, men så dök det här upp istället. Jag får helt enkelt skriva om det någon annan dag, eller så kanske jag inte gör det alls. Det har nog inte så stor betydelse om man tänker efter. Det enda som räknas är vad jag gör just nu. Och om jag fokuserar på det så är livet rätt enkelt att leva.
Det betyder inte att man inte gör planer för framtiden, att man inte har idéer om vad man kan tänkas vilja göra men det betyder att man gör planen och sedan är man beredd på att saker blir helt annorlunda. Ingenting är fast utan man agerar utifrån hur situationen faktiskt är och inte efter hur den borde vara efter den plan man har gjort.

På ett sätt så är ju det frivillig enkelhet. Även om jag inte tänkte så för tio minuter sedan.

För bra för att vara sant

 

Några stycken tyckte att jag skulle skicka in min artikel om ”Vi gillar olika” till någon debattsida, så det gjorde jag. Jag skickade den till debattsidan Newsmill.se som publicerade artikeln idag, så nu finns den att läsa här.
Newsmill.se ägs av Bonnier, så den är inte helt neutral, men det är samtidigt en av de få riktigt bra och levande debattsidorna som finns idag när de flesta medier inte vågar debattera något längre.

I övrigt har det varit en blåsig men hyffsat varm fredag här i Sydney. Min syster Jennie och jag tog oss till Parc, ungefär tio minuter härifrån, för att käka brunch. Efter brunchen kom vi tillbaka hem och insåg att internet börjar ta slut. Det låter ju ganska konstigt, och det är det också. Något jag insett efter att ha bott i Sverige och efter att ha spenderat senaste månaderna på västkusten i USA är att jag tar gratis Wi-Fi för givet vart jag än går.
I Australien, eller i alla fall i Sydney, så är internet knappast någon självklarhet. De ställen som har internet tar antingen betalt eller så får man fråga efter ett personligt användarnamn och lösenord som gäller i max en timme. Syrran betalar dessutom nästan 900kr för Internet och telefoni hemma och då får de bara ladda ner 30gb. Dessa 30gb tog slut idag, med en vecka till nästa påfyllning. Det är naturligtvis mitt fel, men det känns ändå lite som stenåldern att ha en begränsning på något som är så dyrt.

Det går ju naturligtvis inte att leva utan internet i en vecka, det vet ju vem som helst, så jag tyckte Jennie skulle ringa kundsupport och kolla om det inte gick att ordna. Efter samtal till Optus och en timme i olika telefonköer med fyra olika Indier (sitter de möjligtvis i Bangalore i de där byggnaderna jag skrev om i Mars tro?) så lyckades hon inte bara få spärren lyft utan även få ett nytt avtal med 120gb per månad och 350kr billigare per månad. Väl investerad tid med andra ord, trots att hon tvingades lyssna på hissmusik på hög volym medans hon blev kopplad mellan avdelningarna med förklaringen att det kan ju inte vi lösa här.

Eftersom mitt jobb hemma i Sverige delvis innebär både telefonsupport och outsourcing, så börjar man ju fundera en del på det där. Lustigt nog så dök just idag en serie-stripp upp om just detta i en av mina favorit serier xkcd.com. Är det för bra för att vara sant, så är det nog inte sant heller.

 

Souvenir

 

Våren 2004 åkte jag till Schwartzwald i Tyskland och hälsade på vänner. En dag tog vi en tur runt i området och vi kom till ett ställe känt för bland annat sin keramik och kristallglas. Jag var fortfarande student på den tiden, så jag hade inte råd att köpa särskilt mycket i den där butiken, men när jag gick omkring där inne och tittade på allting så fick jag helt plötsligt känslan att jag borde köpa något och ta med hem.

Jag visste inte vad jag skulle köpa, men i kassan fanns det en låda med olika typer av kylskåsmagneter i keramik som dessutom bara kostade några euro styck. Så jag köpte några såna, bara för att köpa något.

När jag kom hem så fick jag den där känslan man så ofta får av souvenirer. Varför köpte jag den här? De småsaker jag hade köpt var ju helt meningslösa. Jag kan fortfarande inte säga hur jag tänkte men jag minns fortfarande hur pinsamt det kändes när jag kom hem.
Jag tror att de flesta människor egentligen inser hur meningslösa souvenirer egentligen är, men när man är någonstans och går runt i butiker så ligger de ju bara där. Det är så enkelt att bara ta en av dem och köpa, för vi tror att de platser vi besöker blir lättare att komma ihåg om vi har en sak från det stället. Resan blir mer konkret.

Bland de saker jag köpte så var det bland annat en ko. På varje klöv och bakom huvudet satt det en magnet. Den där kossan har jag fortfarande kvar. Den brukar få sitta på väggen på den magnet i köket där man hänger upp knivar med armarna rakt ut och med fötterna i kors .

Som Jesus på korset.

Ko-Jesus fungerar som en påminnelse till mig själv att sluta slösa tid, pengar och energi på sådant som inte är viktigt.

Kanske är ko-jesus den billigaste lektionen i livets konst jag någonsin har fått.

Jag har i alla fall inte köpt några souvenirer sedan dess.