Det har Betydelse

 

En sann artist vet att oavsett hur hårt de anstränger sig, hur många timmar de än lägger ner för att nå det perfekta, att förfina dem själva som instrument för att uttrycka sin upplevelse.

Oavsett vad människor tycker om dem, hur mycket de än lovordar dem.

Oavsett vad de skapar, även vid tillfällen där de känner att de är vid rätt plats vid rätt tillfälle, utan att veta vad som egentligen hände.

Även i dessa tillfällen, så vet de att det de skapar aldrig gör det rättvisa.

De vet att de aldrig kommer att lyckas helt och hållet.

Men. En sann artist, trots att de vet detta, försöker ändå. De måste.

De försöker, om och om igen. Ingenting annat har någon betydelse. Inget annat har högre prioritet. Inget annat går att jämföra med det.

De kommer aldrig nå perfektion.

Men, vi måste ge dem cred för att de försöker.

För det är en Big Deal.

 

Bob Dylan

 

Alla vet vem Bob Dylan är. Hans låtar har spelats om och om igen, i tusentals versioner av honom själv och av andra. Han är en legend som trots sina över sjuttio år fortfarande kliver upp på scen och spelar.
Oavsett vad man tycker om honom så har han influerat en mängd musiker och förändrat det vi kallar musik.

När jag bestämde mig för att stanna här i Kalifornien längre än tänkt fick jag möjlighet att följa med till Lake Tahoe på gränsen mellan Kalifornien och Nevada för att se honom live. En möjlighet jag inte tänkte missa.
Trots att alla vet vem Bob Dylan är, jag känner igen många av de tidiga låtarna, så har jag aldrig egentligen brytt mig så mycket om hans musik.
Men Dylan spelar fortfarande, släpper fortfarande skivor. Han verkar aldrig vilja ge upp. Att fortsätta år ut och år in i över 50 år måste ju betyda att han fortfarande älskar det han gör.

Jag har alltid lyssnat på musik först och sedan läst texterna. Ofta har jag ingen aning om vad texterna handlar om till mycket av den musik jag lyssnat på. Därför är det rätt självklart att inte fastna för Dylan, för mycket av hans musik, åtminstone de tidiga skivorna som jag hört, är rätt enkel, det är tillsammans med texterna de får nya proportioner.
Så för att få ut något av konserten så satte jag mig ner och lyssnade på hans musik från tidigt 60-tal till senaste skivan som släpptes nästan 50 år senare, 2009. Jag läste texterna, såg dokumentärer, intervjuer och läste biografier.

Säga vad man vill om Bob Dylan. Konserten var inte direkt den bästa jag sett, jag kände bara igen några få låtar.

Men mannen är ett geni.

 

Crater Lake

 

 

Jag och Joy satte oss tidigt i bilen igår och satte av norrut, tre timmars bilresa till Crater Lake. En sjö som bildats i en vulkan som för 7700 år sedan rasade samman efter ett utbrott. Nu är det en nationalpark med höga klippor som omgärdar sjön, otroligt vacker miljö med vandringsleder, campingplatser och djurliv.

En liten ekorre springer omkring framför oss på utsiktsplatsen, poserar inför kameran, helt orädd. De är nog vana att bli matade, eller så vill de bli kändisar.

Man vet inte vad som är rätt i dagens samhälle.

Det verkar vara ett populärt ställe för turister att åka till, det är fullt av folk, bilar som slingrar sig längs vägen runt bergskanten. Vart du än stannar längs vägen runt så möter du andra som är där, andas den kalla, friska luften, njuter av en unik plats.

Matar ekorrar som vill bli kändisar.

 

 

10 kilometer

 

För ett år sedan så bestämde jag mig för att springa milen. Något som jag aldrig gjort förrut, och faktiskt något jag inte trodde jag skulle klara heller. En mil är väldigt långt.
Jag satte upp ett träningsschema som startade i början på maj med mål att vid midnattsloppet i Stockholm i Augusti så skulle jag kunna springa den där milen.

I slutet på juli sprang jag en mil.

Det kändes som om jag bröt ut ur ett fängelse och helt plötsligt blev jag alldeles lätt. Jag fick en energikick. Jag slutade inte springa utan fortsatte tre och en halv kilometer till.
När jag väl brutit igenom den mentala barriär jag hade satt upp för mig själv, som sade att en mil var väldigt långt och mer än jag klarade så fanns det inte längre något stopp. Då kunde jag lika gärna fortsätta.
Senaste fem veckorna har jag sprungit ungefär 15km, två till tre gånger i veckan. Det är jobbigt, men ingen stor grej.

Det är de mentala hindren som är problemet. De idéer vi berättar för oss själva och tror på som hindrar oss. Det som är viktigt är inte detaljerna utan vår attityd. Har vi rätt attityd så kan vi göra vad som helst.

När jag anställt människor tidigare så har jag alltid fokuserat mer på rätt attityd än tekniska färdigheter. Du kan lära människor redovisning, bartending, programmering eller att spela ett instrument. Men att ändra deras attityd så att de kan lära sig, det kan du få kämpa med resten av livet.

Så var det när jag bestämde mig för den här resan. När jag bestämt mig så föll alla bitar på plats. När jag väl kommit iväg så har allting flytit på utan problem.  Visst, det var inte särskilt kul att hamna på sjukhus i Indien, men det det var egentligen inget större problem.
Det har varit många viktiga beslut att ta längs vägen, men det är så mycket enklare än man kan tro.
Det viktiga är att ta beslutet. Att säga Ja inför sig själv, helt enkelt bestämma sig att oavsett vad som händer så ska jag göra det här. När det beslutet är taget så löser sig allt annat. Det betyder inte att man inte känner oro eller ångest, eller att något inte kan gå fel, men med rätt attityd så reser man sig upp efter att man har fallit och börjar gå igen.

Det är så enkelt. Ändå så ägnar vi större delen av våra liv att säga att något inte går på grund av tusen olika anledningar. Men om vi inser att vi hittar på ursäkter för oss själva för att vi inte vill eller inte vågar, då kan vi också se igenom dessa ursäkter och nå platsen där vi säger ja. Där vi tar beslutet.

Jag menar inte att man måste springa milen eller dra iväg och resa. Jag menar bara att det där vi vill göra som vi inte tror vi kan visst går att göra. Och när vi har tagit beslutet att helt enkelt göra det.

Då är det svåra steget redan taget.

Då är vi redan i mål.

 

11 September

 

Det är en varm dag, luften är torr, vattenspridaren fuktar gräsets gröna strån ett stänk i taget. Det som är på väg att bli gult, förblir grönt. Fjärilar flyger omkring i trädgården, flugor snurrar runt mig men stör inte. Därborta bakom mig så hör jag bäcken porla sakta ner mot Etna.
Det är den 11:e september. 9/11. En dag som betyder en hel del i det här landet. Det ryktas om Koranbränder, upprördhet, minnen om något som hände för snart tio år sedan. Något som förändrade den här världen och framförallt det här landet i grunden.
Det är sorgligt att människor aldrig kan acceptera varandras olikheter, respektera att alla gör olika men att det är bra. Varför blir folk så upprörda av att prata politik? Varför upprör någon annans tro så otroligt mycket?
Vi tror vi kan kontrollera våra liv, hur saker och ting sker, vi tror att vi har den makten. Vi tror att om vi inte kan utöva den makten, om saker inte går som vi vill, så kommer allting gå åt helvete. Vi är så rädda att allting hela tiden ska bli värre och värre.

Men om du tittar på ditt liv just nu. Exakt just nu, inte för tio minuter sedan, inte om en timme, utan bara just nu. Så har du inga problem. Om du hade problem så skulle du inte finna tid att sätta dig ner och läsa eller skriva något sånt här.

Eller hur?

Då skulle du vara i full action att lösa dina problem. Hantera saker.

Men faktum är ju, att större delen av vår dag, så har vi inga problem alls. Men när vi tänker på det som varit, eller oroar oss inför det som skulle kunna hända, så ser vi problem. Det är så vi är vana att leva.

Fokusera på det dåliga.

Men när du är här, just nu. När du bara Är. Då finns det inga problem.
Då kan man sitta och lyssna på bäcken som porlar, fjärilar som flyger från blomma till blomma och njuta av värmen som fortfarande finns där i September.

Jag säger inte att 11 September 2001 inte innebar terror för många människor. Men det verkar som att väldigt många tycker om att fortsätta terrorisera sig själva, dag ut och dag in sedan dess. Det föder vårt lidande, det gör vårt hat rättfärdigat, stärker vår identitet som de goda människorna i kampen mot “dom andra”.
Det gör varje dag till ett lidande.

Är det inte dags att sluta fokusera på det dåliga?

Jag menar inte att vi inte har blivit sårade, det har vi alla. Frågan är hur vi hanterar denna smärta. Vi känner alla människor som hanterar det genom att hela tiden tänka på det, att varje dag upprätthålla och påminna oss själva hur vi blev sårade och av vem. De är sällan särkskilt roliga människor att umgås med.

Du får välja om du vill ha rätt eller om du vill vara lycklig.

Du kan inte få både och.

 

Äkta

 

Det är märkligt

Jag vet inte om det är så mycket vanligare i USA än vad det är inom EU egentligen, men köper du en fruktsmoothie så står det på förpackningen: “innehåller riktig frukt”. Många produkter har orden “innehåller äkta och artificiella smaker”.

Borde det inte vara tvärtom? När blev det artificiella normen?

Det borde finnas ett krav att skriva ut när hallonen i din yoghurt inte alls är hallon istället för att de stolt utbrister att hallonen du äter faktiskt också är hallon.

I Thailand köpte vi ett paket glass som knappt var ätbar. Efter en timme i 35 gradig värme så hade den fortfarande inte smält.

Hur kan ett paket bröd ligga i rumstemperatur i tre veckor utan att mögla?

Är du helt säker att osten du äter kommer från mjölk och inte är speciellt framtaget fett med ostsmak?

Hur kan kycklingbrösten vi köper vara lika stora som flygplan?

Det borde stå på förpackningen när något inte är naturligt.

“Den här hamburgaren består till 60% av genmodifierad majsstärkelse och full av smakämnen som inte har något med varken kött eller grönsaker att göra. Om det skulle visa sig om tjugo år att du på grund av denna hamburgare får kromosomförändringar, märkliga sjukdomar eller om du dör en smärtsam och för tidig död, så lovar vi att du får dina 42kr tillbaka. På heder och samvete!”.

Då vet man ju i alla fall vilken risk man tar.

Nu får vi helt enkelt acceptera att maten vi äter framställts av kemister i ett lab utan att någon har testat grejerna för att se långsiktiga biverkningar.

Det är ju helt galet.

 

 

Seattle

 

Jag var i Seattle över helgen. Efter en elva timmar roadtrip, hyperaktiv på Red Bull och ont i öroenen efter att ha lyssnat på musik i bilen nästan hela vägen, rullade jag in i stan över en timme försenad. Det var långhelg den här helgen, Labor Day vilket gjorde att många flydde stan på fredagen för att ta långledigt. Just i den rushen ut ur Portland lyckades jag komma dit, vilket gjorde att det tog mig över en timme att åka runt staden.
Ser man enbart till trafiken så kan man tro att det bor flera miljoner människor i dessa städer, men det gör det inte. Det är bara det att alla åker bil.
På lördagen tog Emily, min couchsurfing värd, mig och några vänner till Bottle House, en lokal vinproducent och restaurang.
Emily beställde in en ost och chark tallrik och fick frågan om hon ville ha “tre ost och två korv upplevelsen?”.

Det är tidens tecken.

Vi beställer inte ost och korv som vi äter längre. Vi köper en upplevelse.

Upplevelse eller inte. Gott var det.

Förutom vin, ost och korv, blev det en hel del god öl, brädspel och första gången jag såg den hysteriska serien 30 Rock.

Seattle är känt för sitt oförutsägbara väder, till skillnad från Californien, men det var faktiskt några dagar med riktigt bra väder, men igår blev det sedan elva timmar i regnväder tillbaka hit till Californien igen. Den här gången drack jag bara tre Red Bull, så mina händer skakade inte fullt lika mycket som på vägen upp dit.