30

 

30 år.

Ändå känner jag min inte annorlunda nu mot tidigare. Jag är fortfarande jag. Ingenting har ändrats, och allting har ändrats.

Världen jag ser skiljer sig på alla tänkbara sätt. Min kropp har för länge sedan bytts ut i livets årstider, celler har fallit till marken, förmultnat och gett kraft och näring till nya kroppar. Den är ett ekologiskt kretslopp i sig självt, men även fullproppad av gifter, precis som allt verkar vara.
Det är givet att den kommer att dö och förtvina, det är givet att höst blir vinter och att vintern blir lång. Det blir den uppe i kalla norden.

Men det finns något därbortom.
Som inte är en atom i en cell, en kemisk formel eller som kan påverkas av gifter. Det finns en hemlighet som viskar svagt sina sanningar för de som står tillräckligt orörliga för att kunna höra.
Ibland är viskningen så svag att den inte ens hörs.
Ibland är det så tyst att dess tunga, släpande röst sveper fram i nattmörkrets tysta luft. Som vore den buren av outröttliga hjältar med mod och lojalitet som tio samurajer.

“Jag är här nu”, viskar den tyst i ditt öra.

Det är dags att släppa in den.

Det är dags nu.
Nu när den har kommit och tar sig in genom springorna i fönstret och som liksom doften av en nygräddad paj sakta fyller hela huset från golv till tak. Dess viskning vinner mark, tuffar till sig och blir allt tydligare ju mer stilla det blir i huset. Det skimrar till, du saktar in.
“Är det dags nu?”, hör du din röst svagt säga.

Ja, det är dags nu.

Det är dags att ge upp dina infantila drömmar, din omogna längtan efter livets skatter, din eviga strävan efter den ouppnåerliga lyckan. Det är dags att sätta ner båda fötterna på jorden, räta upp ryggen. Sakta sluta ögorna, låta blicken vila en stund och sedan titta upp med skimrande ögon. Det är dags att se med kärlek i hjärtat, känna doften av vackra människors existens och med medkänsla i händerna i en kropp som hitills varit herre i någon annans hus, skänka glädje till alla du möter.

Det är dags att låta denna svaga viskning höras tydligt i tomma gränder, en lykta som rör sig ute i vinternatten på väg hem och som du ser långt därborta.

Herren har kommit hem för att åter styra i sitt hus. Han talar med en kraftig stämma. Allt är bra nu. Nu kan vi åter sova tryggt om natten, nu kan ingenting hota vår existens.

Vi behöver inte leta längre.

Väntan är över.

 

Status

Jag stod och väntade i kö för att förlänga mitt visum till Thailand för ett tag sedan i Vientiane i Laos.

För att få sitt visum var man tvungen att fylla i ett formulär. Ett helt vanligt standard formulär, precis som liknande formulär som vi så många gånger fyllt i tidigare.
På nästan alla dessa typer av formulär så måste man fylla i “civilstånd”. Varför det är nödvändigt att veta detta överhuvudtaget har jag ingen aning om, men framför mig står en kvinna, i hennes ruta står det “Skild”.

Jag skiter fullständigt i barnen i afrika, men sånt där kan störa mig något otroligt. Att skilja sig är något man gör, en händelse, det är inte ett tillstånd. När du väl skiljt dig, så om du nu måste vara något alls så är du ju singel igen. Precis som när du blir änka eller änkling. Det är en händelse att förlora sin partner, inte ett evigt tillstånd du sedan inte kan ta dig ur.
Eller kan det vara så att vi har ett behov att tala om att vi haft en partner, så ingen går omkring och har fel uppfattning om oss?

Det kan ju tyckas som att jag hänger upp mig på småsaker, men jag tycker dessa formulär genast måste justeras!

Om jag bildar en förening, är ni med mig då?

San Francisco

Nu har jag varit här i San Francisco i snart fyra dagar.

Jag vandrar runt en stund i the Tenderloin när jag kommer hit. En del av staden som kanske inte är kännt för att vara den trevligaste. Hela området vimlar av uteliggare och narkomaner. Av alla jag möter när jag går omkring här så är säkert 80% uteliggare.
Det är förvånansvärt lite trafik i den här delen av San Francisco, jag hade väntat mig att det skulle vara mer än Stockholm, men det är lugnt och stilla. Gatorna går i sitt rutnät som i de flesta amerikanska storstäder vilket gör det väldigt enkelt att hitta och de höga husen ligger i sina kvarter.

Kalifornien är världens åttånde största ekonomi. Trots att det endast är en stat är den alltså rikare än de flesta av världens nationer. Med ett budgetunderskott på runt 280 miljarder kronor under 2009 så går det dock inte så bra. Bara underskottet är ju större än många länders totala ekonomi.
Men att Kalifornien skulle vara en rik stat syns inte när man går omkring i The Tenderloin. Misären i människors ögon är värre här än vad jag någonsin upplevt i Indien, där människor trots sin kamp för överlevnad ändå har någon form av livskraft kvar. För första gången under den här resan så befinner jag mig på en plats där jag känner mig till viss del hotad.

Jag pratar med ett par jag träffar på en grillfest, de är runt 25 år gamla och de berättar att deras största rädsla är att bli sjuka. För de vet inte om de skulle ha råd med vården eller om försäkringsbolaget verkligen skulle betala det de behöver.

Vad jag vet har jag aldrig ens tänkt en sådan tanke.

Jag frågar mig själv, vad händer med människor när de redan som unga måste gå omkring och våndas över något sådant?
Hur mycket tid och energi går åt i denna stress? Hur mycket fokus har de kvar att lägga på sin utbildning eller sitt arbete? Hur påverkas vi människor av att leva i denna atmosfär av rädsla och osäkerhet?

Kanske har Kalifornien blivit en av världens rikaste områden på grund av desperationen att fly från denna rädsla och osäkerhet?

Kompensera din inre oro genom yttre välstånd.

Nej, jag vet att det här inte är allt, men det är helt klart värt att fundera över…

Ingenting / Nothing

 

Tio dagar av absolut ingenting var som att släppa en bomb inom mig och rita om kartan i mitt huvud.

Vi växer upp i en kultur som hela tiden intalar oss att vi måste anstränga oss för att förändras, men förändring kommer av ingenting. Att anstränga oss för att förändras är snarare ett hinder. Det enda vi behöver göra är att sluta forcera oss i en speciell riktning, slappna av och låta den naturliga förändringen som alltid pågår inom oss att ta fart. Vi ägnar dock allihopa större delen av vår vakna tid till att tvinga oss själva att förbli de vi tror att vi är, de vi tror att vi borde vara.

Jag vet att jag har gjort det i hela mitt liv.

Nu efter en och en halv månad, sedan jag investerade tio dagar av mitt liv, för att gå Vipassana meditationskursen så kan jag känna att det var som att vinna tio miljoner på lotto. Jag känner att jag är annorlunda nu mot tidigare.
Visst är det så att allt jag gjort innan dess i mitt liv lade grunden för denna förändring, men att göra ingeting i tio dagar blev en katalysator, det gav mig en paus att låta allt som tidigare hänt verkligen sjunka in.
All förändring kommer från denna paus, detta ingeting, trots att idén att det är tvärtom sitter djupt inom oss.

Jag kan se detta nu bättre än när jag skrev min första kommentar efter kursen och jag kommer säkert se det annorlunda om ett halvår eller om fem år igen. Så även om jag kanske aldrig går kursen igen, så kan jag utan tvekan rekommendera alla att göra något liknande. Jag vet visserligen att inte alla skulle kunna tänka sig att göra det, men är man det minsta intresserad så har man ingeting att förlora, förutom tio dagar av sitt liv då.

 

=========== English ============

 

Ten days of absolutely nothing was like dropping a bomb inside me, re-drawing the map in my head.

We grow up in a culture that consistently tell us that to change, we need to put in effort, but change comes from nothing. To use effort is rather a hindrance. The only thing we need to do is to stop forcing ourselves into a given path, relax and let the natural change always going on inside us to take initiative. Yet we spend most of our days trying to stay the same, to remain what we think we are or should be.

I know I have done that most of my life.

Now, a month and a half, since investing ten days of my life to do the Vipassana, it feels like winning a million dollars in a lottery. I feel different from what I used to be.
Sure, everything I’ve done in life before this form the basis for this change, but to do nothing for ten days was a catalyst, it gave a long enough paus to let things really sink in.
All change comes from this nothing, this paus, despite the strong belief we have that it should be the opposite.

I can see this better now than when I first wrote my commentaries about the course and I will probably see it differently in six months or in five years again. So, even if I might never do that course again, I can without doubt recommend everyone to do it. I know of course, that a lot of people will not be interested at all, but if you have the slightest hint of interest, you really have nothing to loose, except for ten days of your life.

Kommentarer / Comments

 

Efter att jag skrivit mina reflektioner om skillnader mellan Indier och Svenskar så fick jag lite kommentarer från min Indiska vän Uma som jag tyckte var väldigt intressanta att läsa. Så för andra som har samma intresse som mig gällande kulturskillnader så vill jag dela med mig om vad hon skrev:

 

=========== English =============

 

After writing down my reflections on the differences between Indians and Swedish people I got some comments from my Indian friend Uma that I found very interesting to read. So, for others with the same interest as me regarding cultural differences I’d like to share what she wrote:

 

Jag tittade på TV med detta friskt i minnet och kunde inte hjälpa att lägga märke till att de två vanligaste känslouttrycken i Tamil är – “Karmum-karmum” – följt av att slå handflattan mot pannan som ett uttryck av avsky, och “Thalai ezhuthu” – med samma gest med handen som ett uttryck för att ge upp. Frasen för avsky betyder – Karma, som i “jag måste stå ut med detta nonsens/idioti/skam etc etc eftersom det är mitt öde”. Frasen för att ge upp betyder “skrivet i pannan” som i att det är så det är, så vad kan jag göra?

Det är verkligen ingrott i det Indiska psyket att saker är “skrivna” – förutbestämda, så det är ingen mening att försöka göra något åt orsaken. Det beror på vår Karma (en användbar spik att hänga alla möjliga typer av problem på). Detta är också tydligt av vår besatthet för astrologi, att göra saker vid specifika tidpunkter och liknande. En följd av detta tänkande är vår tro at tid är cyclisk eller till och med går i spiral. Jag har märkt detta i vår berättartradition, musik och till och med vår matlagning. Vi måste börja med någott sött och sedan gå hela vägen genom de olika smakerna, salt, surt, bittert och sedan återkomma och avsluta måltiden med något sött igen. Samma sak med musik där det inte finns något klimax utan en stadig ökning tills allting vänder om igen till början och sedan sakta tonar ut i en lång tystnad. Hur vi istället för att säga “hej då” säger “jag återkommar”. Även hur vårt språk är konstruerat. Saker händer inte så mycket som de dyker upp och försvinner igen. Det finns en tydlig vilja att beskriva saker som kommer och går. Till exempel säger jag inte på Tamil att “jag har huvudvärk”. Istället säger jag “huvudvärk är närvarande” eller “huvudvärk har dykt upp”.

Saker som detta, det hänger ihop, icke-linjär, orsakat av karma, dyker upp och försvinner, sättet att tänka. Det skiljer sig i grunden från en progressive, linjär orsakt och verkan struktur. Kanske är det därför vi bearbetar saker annorlunda från Svenskar.

Jag gillar även sagorna jag hörde när jag var barn om mannen i himlen som skriver ner allt som händer som du måste gå igenom. Han kallas för Chitragupt. Chitr betyder bild och Gupt betyder gömd. Ett abstrakt ting som fått mänskliga egenskaper som en slags författare som skriver historien om dig. Så om Chitragupt är den hemliga historien skriven i din panna så är det enda du kan göra att luta dig tillbaka och observera hur ditt liv utvecklar sig när du lever.

Jag skulle inte säga att vi har tålamod. Inte alls. Vi är väl lika tålmodiga eller otåliga som alla andra, det är bara det att vi alltid förväntar oss det oväntade hela tiden.

Igår, som exempel, i butiken sade mannen “Den är inte klar”.
Jag frågade, “när är den klar då?”.
“Om 5 minuter”, svarade han.
“Och vad betyder det?”.
Mannen tittade på mig frågande. Och svarade “Anju nimisham”, vilket direkt översatt från Tamil betyder 5 minuter.
Jag skrattade och sade, “Nej, min verkliga fråga är om dina 5 minuter egentligen betyder 30 minuter”.
Butikssäljaren skrattade och svarade “Ni har talat korrekt”. Butikschefen skrattade också, och skämdes. Jag skrattade också och lämnade butiken. Det fanns ingen poäng att vänta. Det var lika bra att komma tillbaka en annan dag och hämta grejerna, de skulle ändå inte bli klara inom en snar framtid.

Denna tolerans för att saker hela tiden blir fel är en direkt orsak av att leva ett liv i ett oorganiserat kaos. Vi är vana. Man kan säga att vi snarare förväntar oss problem istället för att vältra oss i lyxen av att saker och ting går som vi vill hela tiden.

 

=============== English =================

 

I was watching TV with this in mind and couldn’t help noticing that the 2 commonest emotive phrases uttered in Tamil are – ”Karmum-karmum” – accompanied by slapping of palms on forehead as an expression of disgust… and ”Thalai ezhuthu” – with the same gesture as an expression of resignation.
The disgust phrase means – Karma as in ”I have to endure this nonsense/cock-up/shame etc etc on account of my destiny”.
The resigned phrase means ”Head letters” or rather ”this is written on my forehead. So what can I do?”

Certainly it is embedded in the Indian psyche that things are ”written” and so there is no point trying to fix causes other than the ubiquitous Karma (A useful peg to hang all unsavory things on) And this is further illustrated by our obsession with astrology, auspicious times, and stuff like that. An off shoot of this kind of belief system is the notion that time is not linear but cyclical or even spiral. I have been noticing this in the way our narratives, music and even culinary arts are structured. We must start with a sweet for instance and go round all the various flavors, salty, sour and bitter and come back to end the meal with a sweet desert. Same with our music where there is no crescendo or climax but a sustained acceleration followed by a complete turn-around to the first bars of the opening notes which then taper off into a long silence. How we tend not to say Good bye but instead bid farewell by saying ”I will return”. Also the way our language is structured. Things do not happen so much as they appear and disappear. There is a definite preference in describing events as coming and going. Like for instance in Tamil I could not say that ”I have a head ache.” I would say instead ”Head ache is here.” or ”headache has come.”

Things like that. It all hangs together… this non-linear, karmic cause, appearing and returning, kind of thinking. It’s fundamentally different from a progressive, linear, cause and effect structure. Perhaps this is why we process things differently from the Swedes.

I even like the fables that I heard as a child about this guy in the sky who records everything that you will have to go through. He is called Chitragupt. Chitr means Picture or Image, And gupt means Secret or Hidden. Its terrific how he is anthropomorphic as a kind of meta-narrator spinning your story as a work in progress. So if Chitragupt is the secret picture painted on your forehead then all you can do is to watch the narrative he is making up as you go along.

I wouldn’t say we are patient. Not at all. We are as patient or impatient as the rest of our fellow men on earth. Its just that we expect the unexpected regularly.

For instance, yesterday at the shop the guy said. ”Its not ready.” I said. ”So when will it be done?” He said ” 5 minutes” I said – ”What does that mean?”
The guy was puzzled. He replied ”Anju nimisham” which is the exact Tamil translation for 5 minutes.
I laughed and said ”No my real question is does your 5 minutes mean half an hour?”
The shop assistant laughed. He remarked. ” Madam has spoken correctly.”
The shop manager also laughed but in embarrassment
I laughed too and left the shop.
There was no point waiting. I would come another day to collect the stuff. It was not going to be ready in a hurry.

This tolerance for things to go pear shaped is a reflection of our complete disorganized cockamamie way of living. We are used to it. You could say that we simply expect trouble rather than indulge in the luxury of things going the way we want to all the time.

Kuala Lumpur

 

Couchsurfing tar en till märkliga platser. I Kuala Lumpur bor jag hos Indiern Hemant, teknisk konsult, som har bott i Malaysia i snart ett år. Han bor för tillfället i ett lägenhetshotell av femstjärnig klass där alla hus har minst tjugo våningar och har namn, som han kommenterar med, det är ju bara en plats att sova på, (vilket är precis samma sak jag sade när jag bodde i en hydda i Goa med kackerlackor som sprang över “golvet”).
På jakt efter frukost hälsade jag på hos närmaste grannarna Louis, Tiffany och fransmannen Cartier. Marc och italienskan Donatella fick också vara med, plus några fler vänner ni säkert känner igen.
Snobbiga typer, men trots det så verkar de populära för det var en rackarns massa människor där. Jag har inte kännt mig så underklädd sedan jag fick min sista rabiesspruta i Bangkok.

Jag kom dit mitt i natten, väckte honom när han sov för att bli insläppt, träffade en annan couchsurfare, Bruno, som bott på hans soffa i två veckor, vaknade till när han gick till jobbet och medans han var på kontoret så simmade jag lite i poolen på tjugoandra våningen och när jag åt min frukost höll jag på att bli bortgift med en malaysisk kvinna som ville gifta sig med mig. Eller nja, hon ville att hennes kompis skulle gifta sig med någon blåögd. Resten verkade inte så viktigt.
Jag blev hembjuden till dem på fika, vilket hade kunnat vara intressant om det inte varit för att jag faktiskt tror att de menade allvar med att hon ville gifta sig med mig, så jag hittade på en ursäkt och smet tillbaka.

Det är inte alltid bra att vara blåögd.

Så efter att ha bott i någon annans lägenhet en hel dag fick jag sedan träffa Hemant. Det blev tyvärr bara några timmars konverserande innan jag var tvungen att kasta mig på tåget ut till flygplatsen igen, men trots det så kändes det värt det. Att träffa människor som dessa och uppleva såna här saker missar man lätt om man tar in på hotell. Ok, nu var det ju typ ett hotell, men ni fattar.

Chop Chop, som min gamla chef brukade säga när det gick för långsamt, så har jag snart på tre dagar kastat mig igenom två länder till, man börjar ju få rutin på det här…

 

=========== English ============

 

Couchsurfing takes you to strange places. In Kuala Lumpur I stay with an Indian guy called Hemant, technical consultant, who has lived for about a year in Malaysia. At the moment he is living in an kind of five star hotel apartment where  in an area where all the houses are at least twenty stories high and has names attached to them. He comments it with, “it’s just a place to sleep”. (Something I told myself living a night in a hut in Goa with cockroaches running all over the “floor”).
Hunting for breakfast I visited the closest neighbours Louis, Tiffany and the french guy Cartier. Marc and Donatella was also invited, plus some other friends you’ve probably heard of.
Posh types, but despite that they seem to be very popular, because there was a bunch of people there. I haven’t felt so underdressed since I had the last injection of anti-rabies vaccine in Bangkok.

I came there in the middle of the night, woke him up to be let in, met another couchsurfer, Bruno, who’s been surfing his couch for two weeks. I woke up when he went to work and while he was being ambitious in the office I went for a short swim in the pool on the 22nd floor and later, while eating breakfast, I got a proposal to marry a malaysian woman who decided she wanted to marry me. Or, well, she wanted to marry my blue eyes. The rest seemed to be less important.
I got invited over for coffee, which could have been interesting if it hadn’t been for the fact that I actually thought they were serious about marrying me, so I made up an excuse and went back to the apartment.

After having lived in someones apartment for almost a day, I finally got to spend some time with Hemant. Unfortunately only for a few hour though, before I had to get myself on the train back to the airport. But it was still worth it. To meet these kind of people and experience these things is easily missed if you stay in a hotel. Although, technichally, this was a hotel, but you get what I mean.

Chop chop! (As my former boss used to say when things was not going fast enough), and in three days, two more countries has been checked! I’m getting good at this…

Same same but different

Jag sitter nu på bussen på väg in till Kuala Lumpur, Malaysias huvudstad. Jag vinkade av mina föräldrar på flygplatsen i Phuket när de åkte hem till Sverige vid nästan samma tid som mig. Deras semester är slut, min resa pågår i ytterligare fyra och en halv månad.
Under dessa två veckor har vi egentligen inte gjort så mycket, större delen av tiden har vi umgåtts eftersom det trots allt inte är så ofta som familjen är samlad. Det har blivit en del vin och öl, en massa kortspelande och konstanta dopp i poolen. En och annan svordom har också fällts över trafiken på ön.

Det är alltid intressant hur man ser på saker och ting. Mina föräldrar upplevde trafiken som ett ordnat kaos medans jag efter tre månader i Indien tycker trafiken är ett under av ordning.

Samma trafik, olika referenspunkter.

En person sade till mig en gång att Indier är ett folk med världens bästa tålamod. Man måste ha det för att kunna överleva i ett sånt land utan att bli galen. Jag tyckte det lät bra, men jag insåg precis att det kanske inte riktigt stämmer. Kanske har inte Indier så bra tålamod ändå.

Tålamod är, om man tittar på ordet i alla fall, mod att tåla något. Att stå ut. Men vi behöver ju bara stå ut med något om vi inte gillar det. Om det är något vi inte vill att det ska vara. Vi behöver bara tålamod om vi har förväntningar på hur saker och ting ska se ut.

Växer man upp i Sverige och lär sig att saker och ting fungerar på ett visst sätt, alla människor följer regler och lagar, tågen och bussarna går mestadels enligt tidtabell, då behöver vi ordentligt med tålamod den där dagen då människor beter sig annorlunda, då folk bryter mot regler och när tågen blir försenade, vilket gör folk vansinniga varje vinter. (Och jag som trodde vi fick vinter varje år?). Eller som min vän Peter sade när jag frågade honom om den generella känslan av Sverige: “Ja, det kommer ju åtminstone inte vara några plötsliga utbrott av det oväntade”.
Växer man upp i Asien, framförallt i Indien så lever man i en verklighet där allting kan hända, där det inte finns regler i trafiken, de är snarare rekommendationer. Det tjänar ingenting till att hävda din rätt eller att ha förväntningar på något. Och har vi inga förväntningar på hur saker och ting ska vara, då behöver vi inte tålamod. Vi behöver en inställning att saker och ting händer när de händer, att det blir som det blir.

För att köra bil i Thailand eller Indien behöver vi inte följa regler och hävda vår rätt. Vi behöver stänga av den delen av hjärnan och hitta flytet.

Det kan göra vilken svensk som helst galen. Men det är också därför så många åker dit och älskar det. Utmaningen att leva i detta kaos bryter ner vår hjärnas besatthet att hela tiden ha förväntningar på saker och ting. Efter ett tag börjar man flyta med i den verklighet som finns istället för att forcera sin egen verklighet på världen.
Kanske ser många det som primitivt, men frågan är om det inte snarare är vi som är primitiva som tror att världen ska leva upp till våra förväntningar.

I alla fall tror jag att vi skulle vara enormt mycket mer avslappnade och tillfreds med livet om vi hade samma inställning som indierna.

 

=============== English ===============


I’m on the bus heading towards Kuala Lumpur, the capital of Malaysia. Before boarding the plane in Phuket I said goodbye to my parents who was leaving for Sweden at the same time as me. Their vacation is over, my trip will continue on for another four and a half months.
During these two weeks we haven’t really done too much, most of the time we have just enjoyed our company since the family doens’t get to be together that often. We’ve had some wine and some beer, playing cards with intervals of jumping in the pool. One or two times there has also been some cursing about the traffic.

It’s always interesting to notice how people look at things differently. My parents experienced the traffic like organized chaos, while I after three months in India thought it was a wonder of organization.

The same traffic, different points of reference.

Someone said to me once that Indians has the best patience in the world. You have to if you are to survive in that country without going mad. I thought it sounded true, but I’ve realized that maybe it’s not.
Maybe Indians doesn’t have much of a patience after all.

Patience is, if you translate it by the word in Swedish, the courage to endure. To put up with something. But we only need to put up with something that we don’t like. If it’s different than how we want it to be. We only need patience if we come with expectations on how things should be.

If you grow up in Sweden and learn that things work in a certain way, everyone is following the rules and uphold the laws, trains and busses is mostly on time, then we will need lots of patience the day that people start behaving differently, break the rules or when the trains don’t run on time, something that drives people insane every winter. (I thought we got winter every year?). Or, like my Peter answered when asked about the general feel about Sweden: “Well, there is not going to be any sudden bursts of the unexpected!”.
If you grow up in Asia, especially in India, you live in a reality where everything can happen, there are no rules in traffic, they are more like recommendations. There is no point trying to enforce your rights or to have expectations about anything. And if we don’t have expectations, we will not need patience, we will need an attitude of things happening when they happen. It is as it is.

To drive in Thailand or India we do not need to follow rules or enforce our rights. What we need is to turn that part of our brain off and find the flow and go with it.

That will probably drive any Swede crazy. But that is probably also the reason why some people go to India and love it. The challenge to live in this chaos wear down the mind’s obsession to always expect what will happen next. After a while you start to flow with the world infront of you instead of trying to force your reality upon the world.

Maybe some will see this as a primitive and bad way of doing things, but the question I ask myself is if maybe it is us that is primitive to think the world should live up to our expectations.
At least I think that we would be a lot more relaxed and happy if we had their attitude to in life.

Vintage

Jag kommer ihåg den där tiden när man var liten och åkte ner på stan, gick in i en sådan där skivaffär, ni vet en butik som bara sålde musik. Där gick man runt och tittade och tillslut kanske man hittade en skiva som man lyssnade på.
Sen betalade man för skivan (jo, man gjorde så) och åkte hem. Jag minns den där känslan att sätta på skivan för första gången och sitta där på golvet och läsa texterna samtidigt som man lyssnade.

Sedan dröjde det en hel månad innan man kunde köpa nästa skiva. Tills dess fick man lyssna på det man hade.

När vi idag kan ladda ner musik eller har tillgång till åtta miljoner låtar via tjänster som Spotify så försvinner någonting på vägen. Ingenting har längre något värde. Vi lever i ett ständigt överflöd med tillgång till allt vi vill ha, ändå drömmer jag tillbaka till en tid då man inte lyssnade på tiotusen låtar samtidigt. Då man fick nöja sig med en skiva i taget.

I vår ständiga överkonsumtion av allt som kommer i vår väg så tappar allting sin betydelse. Vi seglar på ytan av allt vi gör, går aldrig på djupet. Vi tar oss aldrig tiden längre att verkligen lyssna, läsa, förstå. Men det är på djupet som den varaktiga tillfredställelsen finns.

På grund av Internet så blir vi medvetna om den oändliga mängd musik som finns att lyssna på att man inte vet vart man ska börja. Det görs så mycket brilljant musik varje år att vi skulle behöva leva tusen liv för att hinna lyssna bara på det som är bra. Men vi har inte tusen liv på oss. Vi har bara nu.
Vi tror så ofta att frihet är att inte ha några begränsningar, men kanske är det tvärtom? Kanske är frihet att vara fullständigt närvarande i alla våra begränsningar. Att lyssna på samma skiva om och om igen tills den blivit en del av oss. Valfrihet och oändlig tillgång är inte alltid något positivt.

De senaste decenniernas Vintage-trend har inte så mycket med att vi tycker om gamla saker som att vi drömmer om en tid då vi tror att allting var enklare. Mer äkta.

Då saker fortfarande hade ett värde, när det fanns en emotionell investering i de saker vi ägde. Då vi tog oss tid att göra saker ordentligt.

 

=============== English =================

 

I remember when you were a kid and went downtown, walked in to one of those record stores. You know, a store that only sold records? You walked around there, looking for some nice stuff and maybe you would find something interesting that you listened to.
Then you paid for the album (yes, that was how it worked), and went home. I remember that feeling to put that record on for the first time, sitting on the floor, reading the lyrics from the booklet while at the same time listening.

Then you had to wait a whole month before you could buy your next album. Until then you had to do with what you already had.

Today when we download music or listen through services like Spotify.com something is lost on the way. Nothing is of value anymore. We live in a surplus of material wealth with everything within reach, yet I dream about a time when you didn’t listen to ten thousand songs at the same time. When you had to be content with one album at a time.

In our contineous consumption of everything that comes in our way everything looses it’s meaning. We skim the surface in everything we do, we never go deep. We never really take the time to really listen, read, understand. But it is in the depths of things that the real satisfaction lies.

Because of the Internet we are aware of the infitinite amount of music available to us to such an extent that actually choosing anything becomes too hard. There is so much brilliant music being made every year that we would have to live for thousands of lifetimes to have the time to listen to it. But we don’t have a thousands lifetimes. We only have now.
It is so easy to think that freedom is to be free from limitation, but maybe it is the opposite? Maybe freedom is to be completely present in all our limitations. To listen to one album over and over again until it has become part of us. Freedom of choice and an infinite pool of things is not always something positive.

The Vintage trend we have seen the last decades is not so much about enjoying things that are old but rather symbolic of our longing for a place in time when things seemed to be so much simpler. More authentic.

A time when things still had a value to us, when we had an emotional attachment to the things we owned. When we took the time to do things properly.

 

Motivation

 

En gång i tiden för länge länge sedan när jag studerade (det känns verkligen som det var en evighet sedan) så ägnade jag större delen av mina psykologistudier till ledarskap och motivationsfrågan. Följande youtube-klipp är i princip en kort sammanfattning av det jag gjorde som beskriver dessa delar på ett helt briljant sätt. Tänk om alla företag förstod detta?

 

============= English ===============

 

Once upon a time when I was still studying (it really feels like an eternity now), I spent most of my psychology studies working with leadership and motivation. The following youtube movie summarizes what I found out in a brilliant way. What if all companies really understood this?

 

IKEA

Inför familjens ankomst hit till Thailand så bad jag om två saker. Rött vin och lösgodis.

Mina föräldrar tog med sig saltlakrits och två kilo vingummin, tillräckligt för att räcka i sex månader kan man tycka, men de är slut nu efter fyra dagar.

Syrran tog med sig två flaskor av Peter Lehmann’s Cabernet Sauvignon, min klara favorit. Lite tungt att bära kanske, men vin i den här delen av världen är dyrt och ofta av tveksam kvalitet. Men dessutom tog hon med sig kexchoklad och dajm.
Jag tittade på henne med ögon som sade: “bor inte du i Australien?”. Hon svarade enkelt: IKEA.

Svaret på varje svensks hemlängtan runt om i världen måste ju ändå vara just IKEA.

När jag kommer till San Francisco ska jag ta mig ut dit och köpa lingonsylt så jag kan terrorisera mina amerikanska vänner med Svensk matlagning.

 

========== English ===========

 

For the arrival of my family here to Thailand I asked for two things. Red wine and Swedish candy.

My parents brought salmiak and two kilos of winegums, enough to last for at least six months, but they have now been finished after four days.

My sister brought two bottles of Peter Lehmann’s Cabernet Sauvignon, my personal favourite. A bit too much to carry maybe, but wine in this part of the world is expensive and often of doubtful quality. But she also brought Daim and Kexchoklad, Swedish chocolate.
I looked at her with eyes asking her: “I thought you lived in Australia?”. She simply answered: IKEA.

The answer to every Swedes homesickness in this world must be IKEA.

When I get to San Francisco I will head out there and get a jar of lingonberry jam so that I can terrorize my American friends with some Swedish cooking! ?