Min resa och de människor jag möter på vägen...
Phuket:
Bra väder, egen pool vid huset, jacuzzi, tvättmaskin, kök med diskmaskin, scooter, hyrbil och sist men inte minst, familjen samlad för första gången på ett och ett halvt år.
Jag har haft det sämre…
================ English ==================
Phuket:
Good weather, private pool, jacuzzi, laundry machine, kitchen with dishwasher, scooter, rental car and last but not the least, the family gathered together for the first time in a year and a half.
I’ve had worse days.
PDR Står för ”Please don’t rush!”
Efter en sväng via Bangkok och fest på Khao San Road med Ian, Iain (som jag träffade i Bangkok i Maj) och Martin som åkte från Laos huvudstad Vientiane samtidigt som mig, hem till Iain fem på morgonen och hämta väskan och sedan direkt till flygplatsen så är jag nu i Phuket.
Jag är trött.
Vang Vieng ligger ungefär sex timmar söder om Luang Prabang, men endast 250 kilometer bort. Vägen hit slingrar sig över berg och ner i dalar, upp och ner hela vägen, det tar tid och vägen är smal.
Staden i sig påminner en del om Pai, men är större och mot en bakgrund av ett vackrare landskap. Det är mycket mer folk här också, har inte sett så här mycket människor sedan i Chiang Mai. Det rör sig dock mest om 18-åriga britter som kommit hit för att festa, åka scooter och ägna sig åt nationalsporten “tubing”, det vill säga att hyra ett innerdäck och lägga sig på för att glida ner längs floden.
Så vill man inte dricka enorma mängder Lao Lao Whiskey (en hink full med sprit kostar ungefär 15kr) och lyssna på Trance eller ägna sig åt tubing så är det väl inte en särskilt upphetsande plats att vara på om man inte som jag lyckats hitta ett riktigt bra rum med utsikt över bergen i horisonten.
========== English ===========
Vang Vieng is about six hours south of Luang Prabang, but only 250 kilometers away. The road here winds it’s way down through mountains and valleys, up and down all the way. It takes time on this narrow road.
The town itself reminds me a bit of Pai, but it is bigger and stretches out to a more beautiful landscape in the horizon. There is a lot of people here too, I haven’t seen this many people since Chiang Mai. Mostly, it is 18-year old britts here for partying, riding scooters and the national pastime “tubing”, meaning to rent an inner tube from a wheel and slowly go down the river on it.
So, if you don’t want to spend your days drinking cheap Lao Lao Whiskey for $2 a bucket and listen to Trance or go tubing, this place is not really that exhilirating unless you have the chance to find a good, cheap room by the river, facing the mountains.
The Mekong river
Efter en båtfärd längs med Mekongfloden i två dagar så befinner jag mig nu i staden Luang Prabang. Båtresan hit var helt otrolig. Två dagar av det mest makalösa lanskap jag sett. Stenformationer i Mekongfloden, gröna kullar och berg i horisonten, tillsammans med med den känsla som vatten ger.
Staden i sig är liten, runt femtontusen människor, och den gamla delen är byggd i fransk kolonial stil (Laos var en del av franska indokina tillsammans med Vietnam och Kambodja). Vackra hus med mycket trä, små gränder med grönska som sticker upp lite här och var. Många restauranger är placerade utmed floden och man slås av att det är så lite folk. Vägarna känns nästan tomma i stan och väldigt få turister precis som i norra Thailand. Visst, det är lågsäsong, men jag tror problemen i Bangkok har slagit hårt i hela regionen.
För tjugo år sedan så fick man inte ens resa in i Laos. Gränserna var stängda och när turister började komma hit i början av 90-talet så var det svårt att ta sig fram på grund av dåliga vägar. Idag märks det knappt. Vägarna är fortfarande dåliga, men det finns mängder av hotell och guest houses i alla prisklasser, mängder av restauranger och barer och saker att göra. Allt utom boende är dock dyrt. Mest på grund av att det mesta måste importeras från Kina eller Thailand. Normalt är det också utegångsförbud efter midnatt, men på grund av fotbolls-VM så är det öppet längre in på natten så man kan se matcherna om man vill.
Jag hade trott att Laos skulle vara billigare än Thailand, mer som Indien som är klart billigare, precis som jag trott att det skulle vara enklare och fattigare. Det är dock väldigt amerikaniserat med vissa inslag från frankrike, som goda baguetter och crepes. Det är dock mer avslappnat och vackrare och tar man sig utanför den gamla delen av Lunag Prabang så ser man att det genast blir fattigare. Många människor lever fortfarande på mindre än 1 dollar om dagen.
Igår var vi några stycken som åkte upp till Kwang-Si Waterfall. Det var som att kliva in i ett fotografi av ett perfekt vattenfall. Så där som man tänker sig att ett vattenfall ska vara. I en del av “poolen” så fanns det en avsats som var nästan som en jacuzzi, så där placerade jag mig i ett par timmar för att kyla ner mig efter flera dagar av varmt väder.
========== English ===========
After a two day boat trip down the Mekong river I am now in Luang Prabang. The trip here was amazing. Two days of the most beautiful landscape I have ever seen. Stoneformations in the river, green lush hills and mountains in the horizon, with the water below you giving it’s own flavour to the scene.
The city itself is small, around fifteen thousand people I think, and the old town is built in french colonial style (Laos was part of French Indochine together with Vietnam and Cambodja). Beatiful houses in a lot of wood, small alleys with green patches and palm trees in between. A lot of the restaurants are placed by the river and I notice how few people there is here. The roads, restaurants and guest houses are almost empty, just like in northern Thailand. Sure, it is low season now, but I think the protests in Bangkok has really hit this part of the world hard.
I had thought that Laos would be cheaper than Thailand, more like India that is a lot cheaper, just like I thought it would be simpler and poorer than it is. The place is very americanized, with a few typical french things like great baguettes and crepes thrown in. The atmosphere is more laid back though and the landscape more beautiful and if you leave the old town and venture further out you can see that people are poorer. A lot still living on less than $1 a day.
Yesterday, me and a few people went to the Kwang-Si waterfall. It is like entering a photograph of a perfect waterfall. Like you imagine one should be like. In one part of the “pool” there was a natural jacuzzi where I placed myself for a few hours to cool down after several days of heat.
Chiang Khong. Gränsstationen till Laos.
En liten stad längs Mekongfloden, inte mycket mer än en gata med några hus. Bussen stannar några kilometer från den del där restauranger och guest houses ligger, allting noga planerat för att turisterna ska behöva ta en tuk-tuk den sista biten. Lokalbefolkningen måste ju få ta del av inkomsten det ger.
Tuk-tuken stannar vid en restaurang. Ägaren är en vänlig person, som även “råkar” äga ett guest house precis runt hörnet. Han har tänkt på allt. Han lyckas få alla att bo på hans guest house, vi äter i hans restaurang, han erbjuder allt från fotografering för fotot till visumet till Laos, till sightseeing, gratis internet och biljardbord. Till och med matlåda kan man beställa för att ta med sig på båten till Luang Prabang. Smart.
Jag reflekterade igår på bussen upp hit att det faktiskt är skönt att röra på sig igen. Två veckor i Pai var alldeles lagom, mer än så behövdes inte, nu ska det bli spännande att se hur Laos ser ut. Idag är det den 10 Juni, vilket ger mig ytterligare 17 dagar att utforska Laos innan jag måste vara nere i Phuket. Det gör att jag måste röra på mig innan jag fastnar, men inte så pass snabbt att man inte hinner se stället man befinner sig på.
Det är märkligt hur ens tänkande förändras när man reser längre än en vanlig semester. 17 dagar i Laos känns nästan lite stressigt. Som att jag snart måste åka härifrån innan jag ens kommit till landet. Det är som att varje dag blir mindre värd ju längre man är borta. Åtminstone mentalt.
Jag minns hur jag för en massa år sedan gick varje morgon hemifrån till högskolan i Västerås. En promenad på 30 minuter mitt i vintern, när vi sedan flyttade ner till stan så var det helt plötsligt ett projekt att ta sig utanför cityringen.
Ju närmare vi kommer allting, desto längre bort känns allt i periferin. Sedan jag började pendla till Stockholm så känns avstånd helt plötsligt mycket kortare igen. Efter att ha rest i Indien så känns sex timmar i buss i Thailand som en resa med lokalbussen. Allting är bara mentala föreställningar, en idé som kan antingen frigöra eller begränsa oss. Föreställningar som vi sällan ifrågasätter.
========== English ===========
Chiang Khong. The bordertown to Laos.
A small town along the Mekong river, not much more than a few houses. The bus stops a few kilometres from the part with the restaurants and the guest houses, everything carefully planned so that the tourists will have to take a Tuk-tuk the last bit. The locals need some tourist income too.?The Tuk-tuk stops by one of the restaurants. The owner “just happens” to have a guest house around the corner. He has everything figured out. He manages to get everyone to stay in his guest house, we eat in his restaurant, he offers to take a photo for your Laos Visa, he offers sightseeing, travel bookings, free internet and a pool table. You can even get a lunch box with you for the boat that takes you to Luang Prabang. Clever.
I was reflecting yesterday on the way up in the bus that it is actually nice to start moving again. Two weeks in Pai was more than enough, more than that was not needed, now it’s exciting to see what Laos look like. Today is the 10th of June, which gives another 17 days to explore Laos before I’m heading south to Phuket. That means I have to move before getting stuck, but not fast enough not to have time to see the place.?It is kind of strange how things change when you travel a longer time than a normal vacation. 17 days in Laos seems like nothing. Like I have to go back to Thailand before I even enter the country. It is like the value of each day becomes less the longer you travel. At least mentally.
I remember how I used to walk everyday to University years ago. A walk for 30 minutes in the middle of the winter and when we finally moved downtown, suddenly leaving the city centre was like a huge project.?The closer we get to something, everything else in the periphery seem to be so much further off. Since starting to commute to Stockholm, distance has again suddenly become shorter. After travelling in India, six hours on a bus in Thailand is like taking the local bus. Everything is just mental appearances, an idea that can either free us or limit us. Mental barriers we seldom question.
På väg till Chiang-Khong, en liten stad i norra Thailand på gränsen till Laos. Bussresan förväntas ta 6 timmar, 4 timmar har förflutit.
Bussen är förvånansvärt ren och ok, det finns till och med A/C, något jag inte räknat med faktiskt.
Chaing-Mai, Thailands näst största stad, visade sig vara bra mycket trevligare än jag väntat mig. Jag hamnade på Giant Guest house i nordöstra delen av innerstan. Malak Guest House, där jag bodde för två veckor sedan visade sig ligga precis runt hörnet. Giant Guest house är inte lika rent och lite dyrare, men helt klart värt varenda krona mer.
Det var mer ett community av människor än ett vanligt guest house. Du kunde använda köket, det fanns TV, Wi-Fi, gratis vatten, the och kaffe och du kunde låna både cyklar och scooter. Ungefär som N6 i Bangkok, fast du betalade för rummet. På kvällen på andra dagen lagade två franska tjejer mat och bjöd alla på, sen bar det av till en Jazz-bar i närheten.
Och den var fenomenal.
Jag har aldrig gillat Jazz särskilt mycket tidigare, men det här var helt otroligt. Jag kunde se hur Dean Moriarty, galningen i boken “På väg” av Jack Kerouac, dansa som i extas framför saxofonisten, med knutna händer rakt upp i luften, skrikandes Yes! Yessss! YES!
Helt plötsligt uppenbarade sig improvisationsjazzens essens inför mina ögon. Jag förstår varför Beat-generationen hyllar denna konstform.
Otroligt skickliga musiker som turades om att gå loss på sina instrument, ena foten i denna lilla lokal av sprudlande kreativitet och andra foten i någon helt annan värld endast de själva känner till.
Det var levande musik.
Vi fick vara en del av denna levande musik. Medskapare just i detta ögonblick, bidragande med vår närvaro.
Varje konsert, varje spelning är alltid unik, därför att vi är alltid unika i varje framträdande. Publiken är alltid olika, närvaron är alltid ny. Ingen situation är någonsin den andra lik igen.
Det kan tyckas tråkigt att vissa artister har turnerat i decennier med samma låtar, men om de tyckte det var samma gamla tråkiga låtar varje gång så tror jag att de så småningom lägger av. En skicklig musiker måste framföra sina gamla låtar som om de spelade dem för första gången. Då blir det aldrig tråkigt. Publiken märker det. Det är det som skiljer en bra musiker från en dålig. En dålig musiker upprepar sig, kopierar sig själva, trots att de på ytan verkar göra samma sak som en bra musiker.
Jag tänker på Winnerbäcks textrad ”Tog du dem med storm ikväll? Jag kommer faktiskt inte ihåg, men mina fingrar säger mig att det var ett segertåg”. Att hamna i ett flow där vi slutar tänka, där det inte längre finns ett avstånd mellan oss och vår handling, där vi är helt närvarande i nuet och allt flyter med en förvånansvärd harmoni.
Det är att vara levande.
========== English ===========
On the way to Chiang-Khong, a small town in the north of Thailand, bordering Laos. The bus journey is said to take six hours. Four hours has passed.
The bus is surprisingly clean and ok, they even have air conditioning, something I didn’t expect.
Chiang Mai, the second largest city in Thailand, proved to be a lot better than I had expected. I ended up at the Giant Guest house in the northeastern part of the inner city. Malak Guest house, the place I stayed at two weeks ago, turned out to be just around the corner. Giant Guest house is not as clean and a little bit more expensive, but definitely worth it’s price.
It was more a community of people than a normal guest house. You could use the kitchen, watch TV, Free Wi-Fi, water, tea and coffee och even borrow bikes and scooters. It was like the N6 in Bangkok, though you had to pay for the room. In the evening on the second night two french girls cooked food for everyone and after that we headed off to a Jazz-bar close by.
It was phenomenal.
I have never been much of a fan of jazz, but this was incredible. I could imagine Dean Moriarty, the madman in the book “On the Road” by Jack Kerouac, dance in ecstasy in front of the saxophone player, with fists held up high, screaming Yes! Yesssss! YES!
Suddenly I could see the essence of improvisational Jazz. I can now understand why the Beat-generation thought so highly of this artform.
Incredible musicians taking turns to go crazy on their instruments, one foot in this small venue of electrifying creativity and the other foot in some other world only they can know.
It was Live music.
We got the chance to be part of this living music. Co-creators in this moment, contributing with our attendance.
Every concert, every jam-session is always unique, because we are always unique in every performance. The audiance is always different, the presence always new. No situation can ever be the same again.
It might seem boring that some artists tour for decades playing the same songs over and over again, but if they thought of them as the same old songs every time, I think they would eventually quit playing. A great musician must perform like it is the first time. Then it will never be boring, and the audiance will notice. That is the difference between a good and a bad musician. A bad one repeats themselves, copies it all, although on the surface it appears like they are doing the same thing like a good musician.
I think of the lyrics of Winnerbäck (I’m doing a direct translation from Swedish here): “Did you captivate them tonight? I can’t say I remember, but my fingers speak of victory”.
To be in a flow where we stop thinking, where there is no distance between ourselves and the action, where we are completely present in the now, and everything flows with a remarkable harmony.
That is to be alive.
Idag lämnar jag Pai, efter två veckor här uppe i norra Thailand.
Pai är en liten stad, cirka 3000 invånare och det kommer normalt en hel del turister upp hit för att precis som jag njuta av lugnet, det svala mindre fuktiga vädret och en helt underbar natur. Under den här tiden har det dock varit helt dött här. Först de senaste dagarna har det dykt upp lite mer människor, men de första tio dagarna så tror jag inte det varit mer än tusen turister här uppe. Restaurangerna, barerna och caféerna är tomma, alla guest houses är också tomma. Det blir lite sorgligt på något sätt när ett stackars band spelar live inför en till två gäster.
Till Pai kommer alla typer av människor, men det finns en större representation av konstnärer och artister av olika slag samt även utlänningar som stannar här en längre tid eller bor här delar av året. Sedan den thailändska filmen Love Pai släpptes för några år sedan är det också ett populärt ställe för inhemska turister att åka till. Det sägs också att det normalt sätt finns ovanligt mycket live-framträdanden här uppe. Några av dem har varit riktigt bra, men om det är mer än till exempel på öarna i söder vet jag inte ännu.
För min del dock, så har det inte gjort mig så mycket att det är tomt. Jag kom hit för att få lite lugn och ro så jag kunde återhämta mig efter Vipassana kursen och det har jag fått. Jag har tränat yoga, läst, skrivit, funderat och tittat på stjärnorna. Lite av det jag funderat på dyker förmodligen upp här på bloggen i framtiden när jag fått ner det på papper.
När jag kom upp hit var också Moshe från Israel och Paula från Argentina här. Jag träffade dem i Bangkok innan jag rörde mig vidare. Moshe åkte hem redan dagen efter men jag och Paula har hängt en hel del, lyssnat på musik och ätit absurda mängder Pad Thai.
Resan går nu vidare till Laos, landet som ligger norr och öster om Thailand, vet inte hur länge jag stannar där, men i slutet på Juni är planen att vara nere i Phuket för att träffa mina föräldrar och min syster och hennes kille. Kanske stannar jag i Laos i tre veckor eller så kanske jag åker ner till någon av de andra öarna i södra Thailand mellan, vi får se.
========== English ===========
Today I leave Pai, after two weeks up here in the northern parts of Thailand.
Pai is a small town, about 3000 inhabitants, and normally a lot of tourists come up here for the same reason I did, to take it easy, enjoy the colder, less humid climate and the wonderful landscape. During this time though, it’s been almost deserted. Only the last few days have people started to show up, but the first ten days there has probably been only around a thousands people here. The restaurants, bars and cafées has been empty, all guest houses empty. It’s a bit sad to see a band performing live with only one or two in the audience.
All kinds of people come to Pai, but it seem to be a bit higher representation of artists and musicians and also quite a bit of foreigners who stay here a longer time or even part of the year up here. Since the movie Love Pai was introduced it is also a popular place for Thai tourists to come here. Normally it is also said to be an unusually big music scene up here. Some of them has been really good, but I can’t tell if there are more than the islands in the south yet.
For my sake though, it doesn’t matter that it is empty. I came here to get a bit of peace and quiet so I could recover from the Vipassana course, and that I have. I have practiced Yoga, read books, written, thought about stuff and watched the stars. Some of what I have thought about will probably show up here in the future when I have had the time to write it down.
When I came here, Moshe from Israel and Paula from Argentina was already here. I met them at the N6 in Bangkok before I moved on. Moshe left the day after but me and Paula has been hanging out a lot, listened to music and eaten absurd amounts of Pad Thai.
My journey now continues to Laos, the country north and east of Thailand. I don’t know how long I’m staying there, but in the end of June the plan is to be down in Phuket to meet up with my parents, my sister and her boyfriend. Maybe I stay in Laos for three weeks or maybe I will go to one of the other islands in the south of Thailand in between. We’ll see…
Jag hittade denna text för någon vecka sedan och tyckte den träffade pricksäkert. Kanske en påminnelse vad det innebär att vara levande.
—
Det intresserar inte mig vad du arbetar med.
Jag vill veta vad du brinner för och vågar drömma om att möta ditt hjärtas längtan.?
Det intresserar mig inte hur gammal du är.
Jag vill veta om du vågar ta risken att göra bort dig för kärlekens skull, för dina drömmar och för äventyret att vara levande.?
Det intresserar mig inte vilken planet som ascenderar din måne, jag vill veta om du har vidrört din sorgs centrum, om du har varit öppen för livets svek eller splittrats och slutit dig för att unvika mer smärta.?
Jag vill veta om du kan sitta med smärta, din egen och min, utan att försöka gömma den, förtunna den eller fixa den.?
Jag vill veta om du kan leva med glädje, din egen och min.
Om du kan dansa vilt och låta extasen fylla dig till dina fingertoppar och tår utan att säga till dig själv att vara försiktig, realistisk, eller att minnas begränsningarna i att vara människa.?
Det intresserar mig inte om berättelsen du berättar är sann.?
Jag vill veta om du kan svika någon annan för att vara sann mot dig själv, om du kan lyssna på beskyllningarna om svek utan att svika din själ.?
Jag vill veta om du kan vara trogen och därmed pålitlig.?
Jag vill veta om du kan se det vackra även när det inte är där varje dag, och om du kan hitta ditt livs källa i guds närvaro.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, din egen och min och ändå stå vid strandkanten invid sjön och skrika till fullmånens silverfärg, “JA!”.?
Det intresserar mig inte var du bor eller hur mycket pengar du har.?
Jag vill veta om du kan kliva upp efter en natts sorg och förtvivlan, trött och mör in i märgen och göra det som måste göras för barnens skull.?
Det intresserar mig inte vem du är, eller hur du hamnade här.
Jag vill veta om du kan stå mitt i elden med mig och inte rygga tillbaka.?
Det intresserar mig inte var, vad eller med vem du har studerat.?
Jag vill veta vad som håller dig uppe från insidan när allting annat faller ihop.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du verkligen tycker om sällskapet i dessa ensamma stunder.
Oriah Mountain Dreamer, Indian Elder
=============== English ==============
I found this text about a week ago and I really liked it. Maybe a reminder of what it means to be alive.
—
It doesn’t interest me what you do for a living.
I want to know what you ache for, and dare to dream of meeting your heart’s longing.?
It doesn’t interest me how old you are.?I want to know if you will risk looking like a fool for love, for your dreams, for the adventure of being alive.
It doesn’t interest me what planet squares your moon, I want to know if you have touched the center of your own sorrow, if you have been open by life’s betrayals or have become shriveled and closed from fear of further pain!
I want to know if you can sit with pain, mine or your own, without moving to hide it fade it or fix it.
I want to know if you can be with joy, mine or your own.
If you can dance with wildness and let ecstasy fill you to the tips of your fingers and toes without cautioning to be careful, be realistic, or to remember the limitations of being human.?
It doesn’t interest me if the story you’re telling me is true.
I want to know if you can disappoint another to be true to yourself, if you can hear the accusation of betrayal and not betray your soul.?
I want to know if you can be faithful and therefore trustworthy.?
I want to know if you can see beauty even when it is not everyday, and if you can source your life from God’s presence.?
I wan to know if you can live with failure, yours and mine and still stand on the edge of the lake and shout to the silver of the full moon, ”Yes”!?
It doesn’t interest me to know where you live or how much money you have.?
I want to know if you can get up after a night of grief and despair, weary and bruised to the bone, and do what needs to be done for the children.
It doesn’t interest me who you are, or how you came to be here.?
I want to know if you will stand in the center of the fire with me and not shrink back.?
It doesn’t interest me where or what or with whom you have studied.?
I want to know what sustains you from the inside when all else falls away.?
I want to know if you can be alone with yourself, and if you truly like the company you keep in the empty moments.
Oriah Mountain Dreamer, Indian Elder
