Myanmar (Burma)

När man flyger in till Thailand så får man 30 dagars visum. Dessa 30 dagar gick ut igår, 30:e maj. Så idag har jag tagit en liten sväng till Myanmar (Burma). 14 timmar fram och tillbaka. 2000 Baht (500kr). En helt bortkastad dag kändes det som, för att få 15 nya dagar eftersom jag korsar gränsen landsvägen.

När jag korsade gränsen så ville jag vända direkt in i Thailand, men jag bestämde mig för att gå en sväng ändå. Jag hade en timme på mig innan bussen skulle vända och åka tillbaka till Pai.

Dessa 30 minuter i Tachileik, Myanmar visade sig vara en emotionell uppenbarelse.

Jag kan inte säga något om landet i sig, jag var där för kort tid, men efter tio minuter i Myanmar så kände jag mig mer hemma än de 30 dagar jag spenderat i Thailand. Jag fattade ingenting.
Jag gick upp till en väg som gick genom staden och satte mig på vägkanten och tittade på trafiken åka förbi, människor som levde sina liv och någonstans där så förstod jag varför jag alltid älskat Indien och varför jag kände mig hemma i Myanmar.

Gemensamt för dem båda är dess råa yttre. Det är som att vara på en första date med en tjej som sitter där naken och sårbar, osminkad och som börjar med att visa alla sina dåliga sidor. Sina fobier, konstiga tankar och dåliga självförtroende. Du ser direkt vad du kommer störa dig på om det blir ni två. Vad alla era bråk kommer att handla om.

Men efter att den första chocken lagt sig så inser du att bakom detta yttre så döljer sig en inre styrka. Något som inget kan rå på. Du inser att ingen människa utan denna styrka skulle våga visa sig så naken.

Det är äkta. Den nakna sanningen.

Att vara äkta handlar inte om att vara något speciellt. Att känna till någon mystisk sanning som ingen annan känner till eller att äga något du inte kan se. Att vara äkta är att våga stå där naken, att inte låtsas vara något man inte är. Att få möta en blick som säger: “Det här är jag. Älska mig som jag är, jag kan inte vara något annat”.

Hur kan man inte älska en sådan människa?

 

========== English ===========

 

When you fly into Thailand you get a 30 day visa. These thirty days was over yesterday. So today I have made a short fieldtrip to Myanmar (Burma). 14 hours roundtrip. 2000 Baht ($70). A waste of time and money it felt like, only to get another 15 days since I crossed the border by foot.

When I crossed the border I wanted to turn and go back to Thailand straightaway, but I decided to go for a short walk anyway. I had about an hour until the bus would turn and head back to Pai.

These 30 minutes in Tachileik, Myanmar turned out to be somewhat of an emotional revelation.

I can’t say anything about the country itself, I was only there a short while, but after ten minutes in Myanmar I felt more at home than I have been doing after 30 days in Thailand. I couldn’t understand why.
I went up to one of the roads that go through the city and sat down by the side of the road, watching the traffic go by, people living their lives and somewhere there I came to understand why I love India and why I felt at home in Myanmar.

What both these countries have in common is it’s raw exterior. It is like being on a first date with a girl who sit there naked, vulnerable, with no make up on showing her worst traits for all to see. Her phobias, wierd thoughts and low self esteem. You can see straight away what will annoy you if the two of you end up together. What all your arguments will be about.

But after the first shock has subsided you can see that behind this exterior there is an inner strength hiding. Something that can not be touched or hurt. You realize that no person without this strength would have the courage to show herself so naked.

It is authentic. The naked truth.

To be authentic is not to be anyone special. To know some kind of mystical truth that no one else knows about or own something that can’t be seen. To be authentic is to have the courage to stand naked, to be who you are without pretending. It is to meet someones gaze that seem to say: “This is me. Love me as I am, because I can be nothing else”.

How can you not love a person like that?

Emma and Marcus

Den 29/5 gifte sig min kusin Emma med Marcus. Eftersom jag inte kunde närvara så skickade jag en liten hälsning istället. Jag hoppas att alla hade en strålande dag! Nedan kan ni läsa hälsningen:

========== English ===========

On the 29th of May my cousin Emma married Marcus. Since I couldn’t be there I sent them a letter instead.  I hope they had a great day! The following is what I sent them:

==============================

Hej Emma och Marcus och grattis på den stora dagen!

Jag är uppriktigt ledsen att jag inte kan närvara denna dag men jag tror nog ni får det underbart ändå. I brist på annat så skickar jag istället denna hälsning från Thailand så att ni känner att jag åtminstone är med er i tanken!

Det är ju brukligt såhär vid bröllop att man önskar god lycka och även ger några råd på vägen. Jag funderade ett tag på vad det kunde vara för råd och kom på några bra saker. Men efter en stund insåg jag att det enda råd jag helt och fullt kan ställa mig bakom till hundra procent är följande:

Välj med omsorg vems råd ni lyssnar på.

Vi människor har en tendens för det mesta att vara snabba med att ge råd, ofta oönskat, men är det något jag har lärt mig under min korta levnadstid så är det att ingen har någon som helst koll på läget!
Vi är dock alla väldigt bra på improvisation, vi tror vi vet vad vi gör, samtidigt som vi  fumlar oss fram i mörkret som om vi var blinda.

Det finns inget rätt sätt att leva våra liv på.

Alla får bestämma själva vad de vill göra, så välj ut de råd ni tycker är bra.
Gör dem till era egna.  Ignorera vänligt men bestämt alla andra råd. Det är erat liv ni lever, ingen annans.

Så, det är mitt råd till er, och ni får börja öva med mig om ni vill, för jag har inte heller någon aning om vad jag håller på med!

Med det sagt så höjer vi glasen för Emma och Marcus och för erat liv tillsammans.

Skål!

========== English ===========

Hi Emma and Marcus and congratulations on your big day!

I am sorry I can not be with you this day, but I believe you are going to have a wonderful day anyway. So, instead of me attending I send you these words of well wishes from Thailand and to let you know that I am with you in spirit!

It is customary on these occassions to wish good luck and to give some advice for your coming life together. A few good ones came to mind, but in the end I realized that the only thing I can say, with one hundred percent honesty, is this:

Choose with care whose advice you listen to!

We often have a tendency to be quick giving advice, often unasked for, but if there is something I have learnt during this short life time of mine it is the fact that no one have the slightest clue what they are doing!
We are though, very good at improvising, thinking we do have a clue, while fumbling our way forward in complete darkness like blind people.

There is no right way to live.

Everyone get to decide themselves what to do, so choose to listen to the good advice you get.
Make them your own.
Ignore, with respect, all other advice you get.
This is your life. No one else’s.

This is my advice to you, and you can start practicing with me, because I have absolutely no clue either how to live my life.

With these words to you, I would like everyone to raise their glasses and wish Emma and Marcus a great day and life together!

Cheers!

Tio dagar av ingenting / Ten days of nothing

 

Under dessa dagar så var det tre låtar som gång på gång fortsatte spelas upp i mitt huvud, delar dem med er. Resten vad som hände skriver jag om lite senare.

============ English ==============

During these days there was three songs that kept on coming up for me. I thought I’d share them with you. The rest of what went on in there I will write about later.

 

Vipassana Meditation

Idag tar jag bussen till Phitsanulok. En stand cirka sex timmar norr om Bangkok.

Där kommer jag under 10 hela dagar ägna mig åt meditation.

Bara meditation.

Inga samtal. Ingen musik, böcker eller skrivande. Inga mobiltelefoner, fester eller internet. Helt isolerad och avskärmad från resten av världen. Jag kommer gå upp klockan halv fem varje morgon och meditera mellan tio och tolv timmar varje dag med endast lätt frukost och en lätt lunch och té på kvällen.

Det kommer förmodligen vara jobbigt som fan. Hur det går får ni veta efteråt om jag fortfarande är mentalt frisk nog att skriva överhuvudtaget.

=============== English =================

Today I take the bus to Phitsanulok. A city about six hours north of Bangkok where I during 10 full days will be in meditation.

Only meditation.

No talking. No music, books or writing. No cell phones, parties or internet. Completely isolated from the rest of the world. I will wake up at 04.30 in the morning and meditate for about 10 to 12 hours daily with only a light breakfast and lunch with some tea in the evening.

It will most likely be hard as hell. How things turns out I will let you know when I get back, if I’m still mentally healthy enough to write at all.

N6

 

Har varit i Bangkok i elva dagar nu. Imorgon smiter jag vidare norrut för min 10-dagars meditationskurs. Vipassana Meditation.
Dessa totalt tolv dagarna har jag bott hos Peak i hennes projekt N6, namngett efter den saknade Skytrain stationen mellan Saphan Kwai N7 och Ari N5. Peak har bott större delen av sitt vuxna liv i USA men kom tillbaka hit i December, tog över ett hus/lägenhet som ägs av hennes familj men som ingen använder och flyttade in. Lägenheten har fem våningar och sedan återkomsten har hon låtit mängder av couchsurfare bo här.
Sedan jag kom hit har jag säkert träffat 40 personer som kommer och går. Vissa stannar några dagar, andra, som Ivan från Ryssland, har varit här sedan i Januari. Stället har ungefär femton bäddar och det är nästan alltid fullt, ibland till och med fler än femton personer som bor här.
Det är ett virrvarr av intressanta människor som liksom vägkorsningen utanför kommer och går, diskuterar, utbyter idéer och inspirerar.
Varje dag bjuder på nya möten, människor att hänga med, fester, matlagning men ger samtidigt möjlighet att gå åt sidan och vara själv. Under min tid här har jag mött massor av riktigt intressanta människor som inspirerar till nya idéer som jag kanske kan få se materialisera sig de kommande månaderna. Det Peak har skapat här är något otroligt och jag hoppas hon har energin att fortsätta detta ett tag till.
========== English ===========
I have been in Bangkok for eleven days now. Tomorrow I will move on north for my 10-day Vipassana meditation course.
These twelve days I have stayed with Peak in her N6 project, named after the missing BTS Skytrain station between Saphan Kwai N7 and Ari, N5. Peak has lived most of her adult life in the U.S. But came back here in December, took over a house owned by her family that no one currently use and moved in. The apartment has five floors and since her return she has been having couchsurfers surf the place daily.
Since coming here I have met at least 40 people who come and go. Some stay a few days, others, like Ivan from Russia, has been here since January. The place has about fifteen beds and it is almost always full, sometimes even more than fifteen.
It is a constant whirlwind of people, just like the road cross outside, with people coming and going, discuss, exchange ideas and inspire each other.
Every day is full of new meetings, people to hang out with, parties and cooking, but at the same time a place where you can step aside and spend time by yourself. During my time here I have met a bunch of very interesting people that inspire to new ideas that might materialize the coming months. What Peak has created here is something amazing and I hope she has the energy to keep on doing it for a long time.

 

 

Lite bilder

Calcutta

Sista kvällen i Indien. Tre månader har gått. Jag befinner mig i Calcutta (eller rättare sagt Kolkata).
Tiden har gått fort samtidigt som den har gått otroligt långsamt. Så mycket som förändrats och så mycket som fortfarande är detsamma.

Calcutta har beskrivits som helvetet på jorden. Min guidebok säger dock att det är en gammal och stereotyp bild av staden och efter tre månader i Indien och efter att ha sett vad jag hoppas är de sämre delarna av Delhi så känns Calcutta som en rätt så modern stad. Till skillnad från mitt intåg i Delhi så får jag här en positiv känsla för staden. Det kan ju bero på att jag sovit länge och bra på tåget och blir avsläppt mitt i staden på Sealdah-stationen, men varje plats i världen har sin speciella atmosfär. Sin rytm. Sitt hjärta som slår. En del gillar man, en del inte. Det behöver inte bara bero på om man har en bra dag eller inte.

Sudder street där alla budgethotell ligger ser ut som vilken gata som helst i staden med gångavstånd till shopping, parker och sightseeing. När jag går omkring i staden är det som att gå omkring i vilken europeisk storstad som helst bortsett från alla som bor på gatorna och tigger eller vill sälja något till dig.
Jag har idag enbart blivit frågad om skoputsning ungefär fyrtio gånger. Nytt rekord.

Jag har med mig kameran, men när jag når Fort William, en av kvarlevorna från den Brittiska kolonialtiden, då Calcutta var huvudstad, så inser jag att jag inte är intresserad av byggnader. Jag fick en överdos av tempel i Hampi.
Sedan dess har jag inte gjort någon sightseeing alls och när jag ser den stora vackra viktorianska byggnaden som utgör centrum i fortet så tar jag inte ens upp kameran ur väskan. Varför skulle jag det? Jag är inte intresserad av att fota gamla byggnader. Jag sätter mig istället och tittar på när Indiska ungdomar tränar fotboll i parken. Det känns faktiskt bättre. Sedan vandrar jag omkring lite planlöst och går sedan tillbaka till mitt rum för en ny dusch.

Jag hittar en rekommendation till en restaurang i min guidebok. En lyxkrog av en av Indiens stjärnkockar. Grain of Salt. Tänker att det kunde vara intressant att få veta hur Indisk mat är när den lagats på en riktigt bra restaurang så jag övertalar mig själv att spendera en förmögenhet på min avskedsmiddag till Indien.
Utan tvekan den godaste Indiska mat jag någonsin ätit. Värt varenda krona. Det där med att spendera en förmögenhet är ju dock lite felaktigt. 250kr är ju knappast en förmögenhet för lyxmat inklusive vin och en Captain Morgan Spiced Gold. Inte jämfört med Sverige. Det är dock tio gånger mer än vad jag normalt betalar för en bra middag.

Indien är kontrasternas värld, och det blir du alltid påmind om. Jag har precis spenderat 250kr på en måltid för en person. När jag kliver ut ur restaurangen så är det första jag möter en kvinna som säljer majskolvar på gatan. Bredvid henne ligger hennes tre barn och sover på trottoaren. De bor där. Mitt på gatan.
Jag går längs gatan, lyssnar på Explosions in the Sky och tänker på att jag nyss spenderat pengar värde mat i två veckor för deras familj. Jag möter Indier med mängder av shoppingkassar. Bilar visslar förbi på gatan. Samma gata som mängder av människor kallar sitt hem.
Jag skulle kunna ha ätit Samosas tills jag blev mätt för fyra kronor. Jag skulle ha kunnat skänka alla mina pengar till dessa människor som sover på trottoaren och väntar på en ny dag. Men jag påminns också om att även om jag skänkte bort alla mina pengar så skulle det inte ens märkas i detta enorma land av extrem rikedom och extrem fattigdom. Kontrasternas värld.
Indier kan verkligen sova precis var som helst.
Fast det är ju inte riktigt korrekt. Det vore mer korrekt att säga att människor kan sova precis vart som helst. Om de måste.

Det finns så mycket vi skulle kunna göra, så mycket vi borde göra. Så mycket vi måste och vill. Så mycket förväntningar och krav.
Vi lever i denna ständiga tillvaro om att vi borde ha gjort annorlunda än vad vi faktiskt gör, distraherar oss från den verklighet som alltid befinner sig framför våra ögon. Vårt lidande består av att alltid vilja vara någon annanstans än där vi är.

Tre månader i Indien. Tre månader av att bara vara här. Inte någon annanstans. Jag reser själv men känner mig aldrig ensam. Jag har inget att göra men är aldrig uttråkad. Världens mest kaotiska land men känner mig lugn inombords.

Imorgon ett nytt land, nya äventyr. Ett nytt jag. Aldrig förblir vi detsamma.

 

Delhi

Jag hade en plan att åka till Taj Mahal och sedan till Varanasi. Två centrala platser i Indien, Taj Mahal för dess arkitektur och Varanasi för att det är en väldigt annorlunda plats. Trots allt, för att nå evig frihet så ska du vara född i Tiruvarur, tänka på Thiruvannamalai och dö i Varanasi.
Men så blev det inte. Jag kände efter att jag återvänt från min vandring i bergen att det vore skönt att ta det lugnt några dagar till och åka direkt till Calcutta för att ta flyget till Bangkok. Det innebär visserligen att jag lika gärna kunde flugit från Delhi istället för att fortsätta 150 mil österut till, men det kändes rätt att vara kvar i Dharamsala i lugnet och svalara väder än att svettas till döds på Indiens slätter och tömmas på energi av Varanasis välkända kaos. Dessutom fick jag de följande två dagarna så ont i benen av träningsvärk att jag fick feber och huvudvärk. Jag gick som jag vore 96 år gammal och glömt käppen hemma, så jag höll mig mer eller mindre på rummet i två dagar.

Det är förbannat varmt här. Förbannat. Varmt. Går man tio meter så börjar man svettas.
Jag tog en nattbus från Dharamsala till Delhi. 12 timmar. Obekvämt är dagens understatement. Inser snabbt att jag inte kommer sova någonting, så jag lyssnar på musik och stirrar rakt ut i luften. Funderar på varför vi är livrädda för att dö men aldrig är rädda för att somna, trots att världen slutar existera i flera timmar innan vi vaknar igen. 12 timmar räckte inte för att svara på den frågan.

Det börjar ljusna när bussen närmar sig Delhi. Vägen kantas av Yamuna floden och industrier. Betong och cement. En flod full av avfall och gifter. Avgaserna ligger som en dimma över marken och luften jag andas är bekant. Det luktar som när komposthögarna vändes på mitt gamla jobb, Vafab Miljö. Det är en sur, unken lukt som får det att knyta sig i magen när det är som värst.
Så illa var det aldrig på mitt gamla jobb, ändå ringde folk och klagade varje gång högarna vändes (för att undvika självantändning pga gaserna som skapas i högarna), några gånger om året. Här lever människorna med stanken varje minut, varje dag. De känner den förmodligen inte längre. Det finns inget nummer att ringa för att klaga i alla fall.
Längs flodens kant växer det gräs. Jag vet inte hur gräset överlever, men när vi åker förbi sitter det människor på rad på huk i gräset och utför sin morgontoalett. Tror inte kvalitén på vattnet ändras nämnvärt av deras bidrag. Gräset har förmodligen vänjt sig också.
I alla andra stora städer i Indien har jag mötts av en ständigt tilltagande aktivitet. Bostäder, butiker, människor. Här möter jag mänsklighetens fulaste ansikte, en rent deprimerande syn.
Det allra värsta vi människor har skapat och det som nu dag för dag förstör vår tillvaro. Ibland känns det som att mänskligheten förtjänar att utplånas.

Jag känner avsky inför Delhi direkt. Med ett sådant intåg i staden vet jag inte om det går att känna annorlunda, men det beror delvis också på att jag inte sovit alls. Mitt tåg går redan samma kväll. Jag har planerat det så att jag spenderar minimalt med tid i större städer.
Jag vet visserligen att Delhi har mycket att erbjuda om man ger staden en chans, men jag vet att alla städer i Indien också suger ur din energi. Energi jag hellre spar till Bangkok.
Jag kommer till tågstationen på morgonen och inser att det kommer bli en lång väntan. Det verkar dock som att budgethotellen ligger nära, i Paharganj, så jag tar mig dit.
Main Bazaar Road i Paharganj är en sorglig syn som tydligen till och med Delhiborna själva skulle vilja bomba och bygga om om de fick chansen. Det är som att de medvetet skulle ha försökt uppnå nya nivåer av smuts och skabbighet och sedan lyckats. Det går inte att beskriva.
Jag hittar dock ett billigt, riktigt äckligt rum bara för att få chansen att ta en dusch och vila en stund. Rummet har fläkt men det är säkert 45 grader ändå. Det känns som att sitta i en bastu som någon satt in en takfläkt i, med värmen som kastas i ansiktet på dig, varmare än luften du andas.
Jag kan inte göra annat än att skratta för mig själv. Man kan anpassa sig till allt.

Väl på tåget mår jag bra. Det är ett relativt nytt tåg. A/C och mat ingår, rena lyxen i jämförelse med bussen och Delhi. Jag sover skönt och vaknar upp pigg och fräsch och kliver ut i nästa bastu. Det som av många beskrivits som helvetet på jorden. Calcutta.

Uppdatering…

Som ni säkert har märkt så ligger jag rätt så långt efter med uppdateringarna om vad jag har för mig. Det har bara varit så helt enkelt. Har inte skrivit i princip alls på flera veckor, vet inte varför men jag har inga planer hur saker och ting ska vara, så har jag ingen lust, så skriver jag inte, får jag lust så skriver jag.

När jag planerade den här resan så var det just den frågan jag ställde mig. Vad händer om man lyfter ur sig själv ur sitt vanliga sammanhang och under tio månader börjar varje morgon med att inte ha några planer för dagen. Vad händer med en människa under den tiden och hur är ett sådant liv att leva?

Jag insåg att den enda gången i livet då man inte haft några planer var när man var ett litet barn, men då styrde ju föräldrarna allt man gjorde. Så egentligen har jag aldrig haft det så här utom för några veckor här och där under mitt liv. Hur det kommer se ut när jag kommer hem, hur jag kommer vara då, det märker vi då helt enkelt. Tills dess får livet gå vidare.

För att ”hinna ikapp” så dyker det därför upp lite om sista dagarna i Indien, trots att jag nu är i Bangkok där jag traskar runt i röd tröja och snackar med regeringssoldater…

Eftersom ni kanske funderar lite på det där så kan jag säga att det märks inte särskilt mycket att det pågår demonstrationer här. Så länge man undviker de centrala delarna Siam Square och Silom m.m. så är det än så länge lugnt. Det kan ju naturligtvis urarta närsomhelst, men människorna här i stan börjar bli rätt trötta på problemet och det är ju inte direkt bra PR för dem röda tröjorna.