Regn

Det första regnet på 72 dagar fick jag här i McLeod Ganj. Det anlände med blåst, kyla och motivationen att äntligen få ikläda sig en huvtröja och sakta vandra gatorna upp och ner i duggregnet.

Jag tar skydd undan regnet, sätter mig under ett tak på en trapp och väntar. Några meter framför mig så börjar den skogsbeklädda dalen sina tusen meters väg neråt. Jag lyssnar på José Gonzales och ler åt den textrad som träffar mitt i prick.

We remain. As everything else has been washed away.

Det som består bortom allt vi lever för, det som vi tror vi behöver för vår överlevnads skull. Det som finns kvar när regnet tvättar bort vår historia och osynliggör vår framtid.

Världsvan är endast den som vandrar redan upptrampade stigar. Den som står kvar när regnet faller och ihärdigt väntar kan aldrig bli världsvan. Den som saknar minnen vandrar nya vägar varje dag.

Då finns det bara vi kvar.

Trekking

Jag befinner mig nu, och har gjort i några dagar, i McLeod Ganj. Norra delen av staden Dharamsala i staten Himachal Pradesh. McLeod Ganj är den del där både Dalai Lama och den Tibetanska exilregeringen har funnits i 51 år, envist arbetat för ett fritt Tibet.

På 2000 meters höjd är det även en populär plats för alla som har tid och pengar att ta sig ifrån sommarhettan i resten av Indien för att ta det lugnt i lite bättre klimat. Det är mer som en svensk sommar här uppe, med både regn och kalla dagar och vissa dagar som är riktigt varma mitt på dagen, men inte i närheten av 40+ grader som det är längre söderut.
Det verkar som att alla så småningom når upp hit. Jag har sett flera personer som jag tidigare sett på alla andra platser jag har besökt under den här resan.

Om en liten stund blir jag upphämtad för att åka till startplatsen för en fyra dagar lång vandring i Himalayas berg. Det kommer nog blir jobbigt, men samtidigt skönt att få komma bort från civilisationen en stund och vandra i den helt otroliga naturen här uppe.
Så ni lär ju inte höra ifrån mig på några dagar…

Livet är Konst

Sophie Zelmanis musik är som gjord för tysta kvällar i sommarnatten med ett stort glas rödvin. Att sitta på balkongen, låta vinet sakta fylla munnen och sedan känna hur det rinner ner i halsen.

Det är som att hon ägnat hela sin musik karriär till att återupprepa exakt denna känsla om och om igen. Låt efter låt, skiva efter skiva.
Det blir inte enformigt, för det är en av de bästa känslorna som finns. Den där livet blir konst, varje andetag får en ny mening och nattens värme är kallare än hjärtats.

Jag har ingen aning om vad hennes texter handlar om, jag har aldrig lyssnat på dem. Hennes musik förmedlar tillräckligt utan att lyssna på orden, känslan behöver inte ta omvägen via tankens värld.

Jag har ingen sommarnatt ikväll, inte heller något rödvin, men jag har Zelmani, en flaska vatten och en liten bädd på ett långt tåg.

Livet är ett konstverk, vart du än är. 

Pushkars hjärta

Längs marknadsgatan i Pushkar så finns det ett litet ställe där man kan sätta sig och dricka en chai. Sitter man där på de små stolarna precis vid gatan och stannar tillräckligt länge, så kommer tillslut varenda människa i hela staden ha passerat förbi, tillsammans med kossor, hundar, en och annan bil och en hel drös med motorcyklar.

När jag upptäckt det här stället så satt jag där i timmar och bara betraktade livet passera förbi. Förr eller senare dök det upp människor man träffat tidigare, eller så lärde man känna någon ny, här fanns inte idén om senare, allting var bara nu.
Centrum för Pushkars puls. I bristen på barer det hippa innestället för alla backpackers.

När vi så småningom rörde oss vidare hamnade vi på en restaurang i närheten.
Nio personer. Nio nationaliteter. Nio personer som aldrig träffats förrut, vars ända gemensamma nämnare är att vi alla reser ensamma genom Indien.

Australien, Israel, Slovenien, Italien, Spanien, Schweiz, Tyskland, Sverige, England.

Människor jag förmodligen aldrig träffar igen. Människor jag inte vet något om, ibland inte ens deras namn. Men det spelar ingen roll. Ibland är det bara så skönt att inte prata om vilka vi var hemma.
Att samtala om olika saker där ingen av oss individer är viktiga, där bara samtalet har ett liv.

Att komma till ro

Det har tagit tid, men nu börjar jag känna vad jag vill ha ut av den här resan, vad jag trivs med att göra och i vilken takt jag trivs att röra mig i. Jag antar att man måste prova sig fram innan man vet.

Varje gång jag kommer till ett nytt ställe har jag förvånats över hur avslappnad jag varit på vägen dit, men första dygnet på det nya stället, ibland längre har bitvis varit väldigt jobbiga. Jag har undrat varför jag åkte hit, känt mig ur balans och något som kanske kan kallas för en mindre depression.
Samtidigt så vet jag nu att det kommer, så jag lägger inte särskilt stor vikt vid det. Jag låter min hjärna ha en dålig dag så kan jag själv njuta av livet i övrigt. Frågan är ju dock om man kan säga att man har en depression om man inte ens bryr sig om den? Hur illa kan det då vara?

Men att detta kommer och att det tar några dagar att komma på plats på ett nytt ställe gör också att det inte är värt att röra på sig för snabbt. Jag har hittat något form av ideal på minst en vecka, helst tio dagar på ett ställe.?Det tar lite tid innan det mentala motståndet för det nya försvinner och man kan känna den verkliga atmosfären. Rör man på sig innan detta dyker upp så hinner man aldrig komma till ro innan man flyger vidare.
Det är ju naturligtvis individuellt hur mycket tid man behöver och varje ställe är olika. I Goa var en vecka helt ok, medans i Pushkar märker jag att en vecka var på tok för lite. Här skulle jag behövt minst en vecka till. Först sista dagarna började jag känna att det var ett skönt ställe att vara på och nu sitter jag redan i Delhi och väntar på tåget till Amritsar i norra Indien.
Det kan ju visserligen ha att göra med sjukhusbesök och sånt men jag hade nog gärna stannat ett tag till om det inte varit för att Himalayas svala vår lockar desto mer och nu har jag bara arton dagar kvar i Indien.
En månad till hade nog varit på sin plats för detta enorma land.

Till Pushkar

Att Rajastan är en av de fattigaste staterna i Indien visste jag innan jag kom hit, men det blev uppenbart direkt när jag klev av tåget att det också stämmer.
Den östra delen av Rajastan består mest av enorma slätter med kullar som sticker upp mitt ur ingenstans. Det är ett kargt och torrt land som längre västerut övergår till ett ökenlandskap som fortsätter in i Pakistan.

Jag förvånas ofta i vilka områden människor kan leva och ända överleva. Allt från dessa torra områden som Californien och Australien till Canada och Grönlands vinterlandskap. Sverige känns som en oas i jämförelse.
Trots det så bor det över 60 miljoner människor i Rajastan, medans i Sverige bor det 9 och då är Sverige större till ytan.

Det är ofattbart.

Det kanske inte är så konstigt att denna stat är så fattig när torkan blir värre och värre och det blir svårare att leva här.
När jag kliver ut från tågstationen för att ta en rickshaw till busstationen så får jag se den sorgligaste flotta till Autorickshaws jag sett. Parkeringen ser ut som en bilskrot. Väl framme på busstationen ser jag samma sak. Bussen jag åker med till Pushkar på andra sidan av en hög kulle ser ut som något som lämnats på skroten men sedan av brist på fordon har monterats ihop igen.
Fullproppad med människor försöker den snirkla sig fram på vägen över kullen. Det går så sakta att vi blir omkörda av en traktor.

Jag börjar undra om vi kommer komma fram, och lite rädd blir jag när jag hör chauffören stänga av motorn uppe på krönet och börja rulla ner på andra sidan. Hur väl fungerar bromsar på en sån här kärra i fyrtio graders värme?

Jag överlever dock och når Pushkar efter elva kilometer och en halvtimme (det tar femton minuter med bil om bilen har motor). Jag hittar någonstans att bo och tar en efterlängtad dusch. Sen traskar jag upp mot marknaden vid sjön, som i år inte är en sjö, utan en grop med lite vatten på botten.
Tyvärr tror jag att de flyttat busstationen sedan de gjorde kartan jag har, så jag fick irra runt och fråga mig fram innan jag kom till marknaden. På vägen när jag traskade omkring började ett antal hundar skälla på mig.
Det händer lite då och då att gatuhundar skäller så jag tänkte inte på det förrän jag blev överaskad av att två av hundarna sprang efter mig och högg mot mina ben. Den ena hunden snuddade byxorna men den andra hunden hann bita mig lite lätt innan en Indier som stod bredvid sjasade iväg dem.

Det gjorde lite ont men byxorna var hela så det kändes inte så allvarligt så jag traskade vidare. När jag nådde marknaden träffade jag ett serbiskt par som jag käkade middag och pratade med i flera timmar. Så först när jag kom tillbaka till mitt rum började jag tänka på bettet jag fått. Jag tog av mig byxorna och såg ett ganska stort blåmärke och ett öppet sår som inte såg så trevligt ut. Jag insåg ganska snabbt vad det innebar så jag ringde min räddare i nöden, min privata läkare Uma. Hon rekommenderade att jag direkt åker till sjukhus och hjälper mig att på Hindi övertala en av killarna i familjen som driver hotellet, som var mer intresserad av att få sova, att hjälpa mig.
Killen, som kallas Kuku (jo, faktiskt), får inte tag på någon taxi, klockan är strax efter tolv, så det slutar med att han kör mig till akuten på ett privatsjukhus i Ajmer.

Om du blir smittad av Rabies så har du ungefär 24 timmar på dig att få en injektion, annars finns det en risk att du dör. Varje år dör ungefär 30.000 indier av just liknande förhållanden, oftast av bett från hundar eller apor. Jag blir lite skärrad när jag läser i Lonely planet att det är nästan omöjligt att få tag på en sådan injektion i Indien, men Uma lugnar mig med att säga att det finns tillgängligt överallt.
Om Rajastan är en fattig stat, så syntes det definitivt inte på sjukhuset. Mottagningen var klinisk ren i en ny modern byggnad som får svenska sjukhus att kännas unkna. Jag får vänta i ungefär en minut innan jag får förklara vad som hänt, och inom femton minuter så har jag fått två sprutor, det har tagits blodprov  och jag har fått dropp. Min chaufför har gått iväg för att köpa medicin och betala för besöket.
När allting är klart så blir jag visad till ett rum där jag får sova kvar under observation. Rummet visar sig vara som ett hotellrum. Jag har egen toalett med dusch, en liten soffgrupp, en extra säng för gäster, a/c och tv. Det enda som saknas är några tavlor och toalettpapper. Hade det funnits wi-fi på rummet så hade jag gett stället fem stjärnor. Som sig bör på alla hotell så stal jag tvålen när jag åkte hem.

För detta deluxepaket inkl. brunch, té med kakor och konstant uppassning av säkert tio olika personer, fyra sprutor, fem olika tabletter i olika färger och former och nöjet att få se en bollywood version av något ivanhoe-liknande får du punga ut med 11.000 rupees. Cirka 1.900kr.
Hade det inte varit för risken att dö i rabies och det horribla att se indiska skådespelare springa omkring i Robin Hood-trikåer så hade jag stannat. Klockan fyra dagen efter släppte dem dock iväg mig och nu är jag tillbaka i Pushkar.

På kvittot står det deluxe rum 308 och när jag lämnade sjukhuset fick jag en vackert ihopsatt reklamfolder om sjukhuset med information om vad jag fått för behanding och instruktioner för pillerna jag ska käka i fem dagar. Det är ungefär nu man inser att sjukhus i Sverige helt saknar service.
Problemet nu är väl att jag måste försöka få fram en kopia på den där filmen så att försäkringsbolaget tror på att jag inte bodde där frivilligt utan faktsikt var där för vård.

Vi får väl se om de tror mig.

Anjuna Beach, Goa

 

 

View from my balcony

 

 

Arambol Cliffs, from balcony

 

Anjuna var för ungefär tio år sedan platsen där man skulle vara om man ville festa ordentligt. Området är fullt av barer och restauranger och hade även stora utomhusklubbar där ravefesterna som gjort Goa kännt, pågick hela natten.

Efter flera år av alldeles för mycket fester och tillhörande problem med droger, våld så tröttnade dock de lokala politikerna och införde stopp för musik efter klockan 22.00, och efter det så har festerna blivit färre och mindre och många har börjat röra sig till andra ställen. Under högsäsong inträffar det fortfarande fester, oftast genom att polisen mutas så de håller sig borta under kvällen, ibland sprids ryktet om fester på olika platser genom de människor man träffar så får man helt enkelt försöka leta reda på dem själv.
Jag hade räknat med att det skulle vara rätt så lugnt här nu i tanke på att många har åkt härifrån och många butiker och restauranger slår igen från april och framåt.

I lördags åkte jag till Anjuna för att träffa några couchsurfare som är här. Vi blev fem totalt, Sunnie från Florida och tre indier från Mumbai, en tjej och två killar. Vi träffades på Curlies i södra Anjuna, en strandbar där jag tänkte att vi kanske skulle käka lite och dricka några öl.
Det var inte särskilt mycket folk där, men efter två timmar så var vi mitt uppe i en ravefest, med en DJ som spelade bra musik för att vara Trance.
Strax före elva åkte vi vidare till Ingo’s night bazaar, det mest välordnade jag sett i det här landet. Alla blev häpna av att se hur Ingo’s tyska organisationsförmåga faktiskt fungerar även i Indien. Det visade sig också att det inte bara var en marknad, utan att stället även har flera barer där det var rätt mycket folk som dansade under bar himmel, så festen fortsatte där.

Så idag är jag lite bakis. Imorgon, måndag sätter jag mig på ett 35 timmars tåg till Ajmer i Rajastan som ligger i norra Indien. Det är en resa på 200 mil så vi får se om jag tycker det är lika bekvämt att resa med tåg efter den resan…

Min Granne

Jag har i aldrig kännt mig rädd eller osäker i Indien.

Visst vet jag att det förekommer brott och även våldsbrott, men jag har aldrig kännt mig hotad. Det har jag däremot gjort i San Francisco på kvällen. Det kändes riktigt kusligt. Jag förstår efter att ha varit där att de flesta som har pengar bor i förorten, inte mitt i city och att alla kör bil. Det är säkrast så.
Indier kan vara påfrestande, speciellt för västerländska kvinnor, men särskilt hotande har jag upplevt dem. Man behöver kanske inte vara dum och traska överallt mitt i natten, men till och med i enorma städer som Mumbai känns det aldrig som att man är i fara.

Jag har en rysk tavelmålare till granne här i Arambol. Han har en ljuslykta på balkongen som jag tänkte fråga vart han hade köpt.

Idag satt han där på balkongen, men helt plötsligt började han sjunga någon form av dödsmetallsånger och kasta tomma spritflaskor på klipporna nedanför.

Jag insåg ganska snabbt att så gärna behöver jag inte ha några ljuslyktor, så jag gick in och låste dörren istället.

Senare på kvällen tog han upp balkongräcket och slängde ner för klipporna, på vägen ner träffade han elkablarna utanför så det sprakade i luften.

Ryssar är tydligen inte så populära här i Goa. Inte ens om de är tavelmålare. Varför har jag inte riktigt fått reda på ännu (Jag hoppas inte alla är som han). Det enda jag vet är att de sällan prutar ordentligt och det höjer priserna för oss andra. Det lär ju inte vara en anledning för Indierna att ogilla dem däremot.

Det är dock väldigt populärt för ryssar att åka till Indien. Det är lätt för dem att få visum hit på grund av gamla socialistiska band mellan länderna så ju rikare ryssarna blir, desto fler åker ut och reser, och då ofta till Indien. Kort räknat skulle jag säga att hälften av alla som jag ser här kommer från Ryssland.

När jag tänkte på min granne så började jag tänka på mina grannar hemma. Jag blev väldigt förvånad och lite chockad när jag inte kunde komma ihåg mina grannar och jag blev dessutom tvungen att tänka efter ordentligt innan jag kunde komma ihåg vart min lägenhet låg och hur den såg ut.

Efter att ha tänkt en stund dök ett bekant ansikte upp. Bengt med hunden. Men snabbt insåg jag att han var ordförande i föreningen där jag bodde i Västerås. Inte i Stockholm. Efter en stund kom jag ihåg hur min lägenhet såg ut och vart jag bodde.

Det var en rätt märklig känsla.

Min galna ryss till granne har även han en galen granne. En kille som tror han är svensk, men inte riktigt minns vart han bor någonstans.

Hampi Childrens Trust

Hampi Childrens Trust som jag hjälpte till på i Hampi har idag 30 barn i åldrarna 4-16 år som kommer dit sex dagar i veckan. De får tre mål mat om dagen, skolmaterial och alla kostnader för skolan betalda samt hjälp med läxor av läraren som arbetar där. Det kostar ungefär rs 10.000 per barn och år, det vill säga 1.600kr om året. Det är inte mycket pengar för ett helt år.

De flesta av barnen bor i det som kallas Hampi Bazaar. Det är en del gamla ruiner nästan direkt när man kommer in i Hampi, som byggts om under tidens gång och nu bor många fattiga där, planen är dock att expandera och även bygga upp liknande ställen i byarna runtomkring.

Jag gjorde om ett informationsblad som de kan använda, så vill ni veta lite mer kan ni klicka på länken nedan.

http://tinyurl.com/ybmjtps