Till Goa

· 4 Comments

Det bästa sättet att förflytta sig i Indien är helt klart tåg. Det tar ofta lång tid, men det är det mest bekväma sättet, speciellt när man reser under natten och får sovplats. Inte ens bil är lika bekvämt.

Precis som i Sverige.

Indian Railways är världens största arbetsgivare. 1.2 miljoner anställda har jag för mig att jag har hört.

Det enda som kan vara klurigt är att hinna på tåget i tid. Ofta stannar det bara några minuter, och alla tåg är milslånga så att hitta rätt vagn på dessa få minuter kan vara lite stressande.
Väl på tåget så tuffar det på i all oändlighet. Hampi till Goa tog åtta timmar. Ett snabbtåg i Sverige skulle förmodligen klara det på max två timmar. Förutsatt att det rullar överhuvudtaget förstås.

Sen gäller det ju förstås att kliva av på rätt station också, det är alltid en utmaning.

I Margao i Goa så är det lätt att se det portugisiska arvet. Det känns nästan som att vara i ett annat land, och på många sätt så är Goa ett annat land från Indien. Det är mycket som är annorlunda här. Allting är mer turistanpassat, mindre trafik, världsberömda stränder, enkelt att köpa alkohol.
Jag tar bussen till Panaji. Byter till en ny buss till Mapusa. Sen återigen en ny buss till Arambol. Goas nordligaste strand och mer avlägsen än de flesta andra populära ställena.

Totalt så reser jag i tretton timmar. För att förflytta mig ca 35 mil.
Trots det så slås jag av att allting bara rullar på. Jag är helt avslappnad, ingenting stör mig eller stressar mig.
Att hitta rätt buss, svettas och trängas, lyssna på Indisk pop från någons skräniga mobil, släpa på en gigantisk ryggsäck och samtidigt inte ha ätit ordentlig mat på hela resan berör mig inte alls. Allting är ok, jag njuter av att se världen.

Två timmar senare traskar jag ut på stranden med min ryggsäck, kastar mig ner i närmaste stol och får in en kall Kingfisher.

Att sitta där och dricka en kall öl på stranden och titta på solnedgången är helt underbart. Det här är nog det närmaste paradiset man kan komma i Indien.

Jag sover första natten i en hydda på stranden. Den är rätt sunkig och har varken toalett eller dusch men den är billig, det duger bra som en tillfällig avlastningsplats för väskan och mig själv medan jag utforskar området.
Dagen efter började jag med att gå runt och leta nytt boende. Precis norr om stranden ligger det klippor med små hus på. Jag går dit och tittar runt.

Jag hittar ett rum som är stort, har rent badrum och en underbar terrass precis vid havet, allting som hyddan inte hade. Jag lyckas pruta ner det till ca 45kr natten. Det dyraste boendet jag haft i Indien hittills (om man inte räknar hotellet i Mumbai som jag aldrig bodde i förstås). Jag tror inte jag kan hitta något bättre boende för det priset här.

Gorillaz

· Leave a Comment

Jag upptäckte idag att Gorillaz har släppt en ny skiva. Plastic Beach. Tack för att spotify finns så att man även i detta land med svåråtkomligt internet kan ladda hem den till datorn och lyssna!

Gorillaz har alltid förundrat mig.

På något sätt så är de odefinierbara. När man tror att de har ett sound, så går nästa låt på och låter helt annorlunda, ibland vet jag inte ens om det kan kallas ett sound. Ibland vet jag inte ens om jag tycker det är bra.
Idag blir det vanligare och vanligare att band mixar olika stilar. Som om det postmoderna äntligen har ankommit musikskapandet och sakta bryter ner de begränsande barriärer som kategoriserandet skapar. Tack vare Internet och tjänster som Spotify så kan sådan musik hitta till en bred publik utan att tv och radiokanaler kan strömlinjeforma sönder allt vad kreativitet heter i sin ständiga strävan att placera allting i fack av lättsmält underhållning. Då kan projekt som Gorillaz dyka upp och bryta med allt vad albumskapande heter (det finns visserligen många band som är avsevärt mer experimentella än vad Gorillaz är).

Experimentella band har visserligen alltid funnits i musikmassans periferi, som den livspulsåder av nytänkande som senare letar sig in mot mitten och förnyar,  men idag är den så otroligt mer lättillgänglig. För utan Internet så tror jag inte jag kan sitta på Tasty Café här mitt i ingenstans och bläddra igenom ett litet häfte på mitt bord där man kan “beställa” skivor med mp3:or på (helt olagligt naturligtvis) och i detta häfte hitta ett flertal skivor med Aphex Twin. (Vill man kan man även få Abba, Ace of Base och Roxette men det känns lite mer väntat faktiskt).

Kreativitet är ofta obekvämt. Det ska göra lite ont att lyssna på nyskapande musik, för om det inte gör det, så har vi redan hört det, då är våra hjärnor invanda och då är det ju inte nyskapande, utan en återupprepning i en ny förpackning. Jag har för mig att Björk någon gång sagt att hon sällan lyssnar på samma skiva två gånger, för hon vill inte leva i det förflutna.
Så extrema kanske vi inte behöver vara för att vara nyskapande, men oavsett så är det konfliktfyllt att leva livet längst ut på kanten. Nu pratar jag inte om fysisk smärta på det sättet, utan mer en form av mentalt motstånd när kartan i vårt huvud ritas om. Den smärtan finns nog ofta där, åtminstone tills det blir en vana att alltid se det nya, och kanske är det därför vi alla har så lätt att fastna i det bekväma?
Kanske är det därför som mängden lättsmält underhållning har ökat i samma takt som stressen i samhället?

Det är först när denna typ av mentala motstånd försvinner eller bryts ner som man börjar tycka om ett land som Indien. Alla som kommer hem och inte gillar Indien har begått ett enda misstag. De har inte stannat så pass länge att motståndet har försvunnit.

Bilder från Hampi

· Leave a Comment

in Hampi

· Leave a Comment

 

Jag befinner mig nu i Hampi, i det som är kvarlevorna i det som en gång i tiden var omtalad som världens vackraste stad, med en halv miljon människor som bodde här på 1500-talet. Idag bor det 2500 personer här, och alla är mer eller mindre inblandade i att arbeta med den turism som finns här.

Hela södra Indien kryllar av tempel, och efter ett tag känner man att har man sett ett tempel har man sett dem alla. Det är visserligen sant, men om man klämmer samman ett dussintal tempel i olika storlekar, tillsammans med enorma palatsruiner och det speciella landskap av jättestenar som finns här, så kan man ända inte låta bli att tappa andan. Den atmosfär som finns här går inte riktigt att beskriva, men det känns verkligen som att befinna sig i 600 år bakåt i tiden till det mäktiga Vijayanagaraimperiet.

Jag har varit förvånansvärt upptagen sedan jag kom hit. Förutom att ha sett större delen av det 26 kvadratkilometer stora området av urgamla tempel och palats tillsammans med Uma och hennes syster Usha så har jag även träffat Kali, en couchsurfare som bor och driver Harmony House, ett välgörenhetsprojekt för att hjälpa barn som annars skulle tvingats ut av sina föräldrar för att tigga av alla västerländska turister som kommer hit.
Tillsammans med fyra andra volontärer har vi hjälpts åt så gott det går med allt från att städa, fixa grejer till att hjälpa barnen med läxorna och att leka med dem.

Varje morgon har jag och några av de andra volontärerna också tränat Yoga på den vackraste plats man kan tänka sig med Mr Yogananda, som guidar oss igenom rörelserna. Vänd med blicken mot soluppgången och de omkringliggande templen och kullarna rullar vi ut våra mattor på taket av en gammal tempelruin som ligger avskilt bland mängder av bananträd.

Vidare mot Hampi

· 1 Comment

 

Bangalore Trainstation

 

I tisdags lämnade jag det lugna görandet av ingenting i Thiruvannamalai som blivit min vardag här i Indien och åkte vidare till Bangalore genom att dela en taxi med en tysk kvinna som var på väg norrut mot Pune.
Framme i Bangalore och tillbaka i någon form av storstad igen så bodde jag hos Uma’s andra syster Usha. Dit kom även Uma efter att hon varit nere i södra i några dagar för att jobba.

Bangalore är nog den stad hitills jag sett i Indien som kändes som en vanlig västerländsk storstad. Det fanns en känsla av ordning här som jag inte kännt ens i Mumbai, som trots allt är Indiens rikaste stad.
Bangalore är en av de städer i Indien som är känd för sin koncentration av IT-företag och alla kända IT-relaterade märken du kan tänka dig finns representerade här.
Detta har gjort staden väldigt rik och modern men har också dragit några intressanta bi-effekter med sig. I sin strävan att bli Indiens silicon valley så kopierade man sin amerikanska motpart nästan rakt av. Detta innebär stora glastäckta kontorsbyggnader som sväljer tusentals arbetare.
I Indien lägger man dock inte samma mängd pengar på A/C och komfort som man gör i väst, vilket har medfört att luften i dessa byggnader ofta är väldigt dålig, med sjukdomar och hygienproblem som följd. Allt glas i staden har också gjort att den stekande solen i södra Indien har höjt medeltemperaturen i staden med flera grader. Ett problem som “Bay area” i Californien inte har på grund av att det ofta är molnigt och svalt där.

I vår ständiga strävan efter framgång är det ofta lätt att bara kopiera andra framgångsrika företag och individer men om man glömmer bort att anpassa dessa strategier till sin egen verksamhet och den egna situationen så kommer det inte fungera lika bra. Kanske helt ok, kanske även bra, men det gör dig aldrig till den främste. För att bli bäst måste du ständigt vara innovativ och se den rådande situationen så som den är och sedan intuitivt anpassa dig till denna. Kopierar du så är du för alltid fast i gamla sanningar.

Trots att vi åt på en riktigt bra restaurang på kvällen så lyckades jag drabbas av the Bangalore Belly och som en följd på det fick jag även hög feber och ont i kroppen. Så hela min andra dag i Bangalore spenderade jag sängliggandes. Jag han dock även drabbas av den rådande febern som IPL, the Indian Premiere League i Cricket medfört. När Bangalore spelar match är det nästan tomt i stan, och nu när jag till och med kan reglerna i denna märkliga sport så blev det  faktiskt rätt spännande.

På kvällen den andra dagen tog vi oss ner till tågstationen för en nattlig färd till Hampi, kvarlevorna av huvudstaden från det gamla Vijayanagar Imperiet (1336-1556 e. Kr.) fullt av enorma tempel utspridda i landskapet runtomkring. Där sitter jag nu och återhämtar mig efter sjukdom och resande.

========== English ===========

This tuesday I left the doing of nothing in peaceful Thiruvannamalai that had become a daily routine in my life here in India and headed for Bangalore in a shared taxi with a German lady that was on her way north to Pune.
Having arrived in Bangalore and back in some kind of metropolis, I stayed at Uma’s sister Usha’s place. Uma was already there, having arrived the same day from the south where she had been, working.

Bangalore is, so far, the city in India where there has actually been some sense of order present, something I didn’t even feel in Indias richest city Mumbai. It reminds me of a normal city in the west.
The city is one of the IT hubs in the country and all major brands you can think of, are present here.
This has made the city very rich and modern but has also created a few interesting side-effects. In it’s striving to be the Silicon Valley of India they have basically copied their American sister, sprouting enormous glascovered office buildings that swallows thousands of workers.
But in India, the investment and quality in air conditioning and comfortability is not the same as in America. Which has led to overheated offices with bad air and sick workers as a consequence. All the glas buildings in the city is also reflecting the scorching hot sun, increasing the average temperature by several degrees. A problem that the Bay area in California doens’t have given that it is often cloudy and a constant breeze there.

In our constant striving for success it is often seen to be a shortcut to copy the already successful, but it is equally easy to forget that these strategies has to be adjusted to the local situations in order to be as efficient. Maybe it will work ok, or even well, but it’s not going to make you the most successful. To be the best you must be innovative and see the current situation as it is and then intuitively adjust to it. Copying you are already stuck in past glory.

Despite eating at a very nice restaurant in the evening, I had the oppurtunity to familiarize myself with the Bangalore Belly, with high fever and body ache joining in. So, my full second day in Bangalore I spent in bed.
I also managed to catch the current fever of IPL, the Indian Premiere League of Cricket, taking place. When Bangalore Royal Challengers are playing, the city is empty and silent, and now when I know the rules of this strange game, it got quite exciting.

On the evening of the second day, when I had gotten fairly well again, we took a taxi down to the trainstation for an overnighter to Hampi, the remains of the old capital of the once glorious empire of Vijayanagar (1336-1556 A.D.), full of enormous temples and monuments spread out in the surrounding area. This is where I am at the moment, recuperating from my illness and traveling.

Inte mycket här… / Not much here…

· 7 Comments

Det händer verkligen ingenting här. Den enda formen av underhållning som finns här är när den lokala apflocken har sina judo-träningar. Otroligt underhållande och fascinerande djur, lyckas jag filma dem så får ni se hur kul man kan ha på den indiska landsbygden :)

I övrigt får ni nog klara er med lite bilder: