Pusselbitar

Man brukar säga att livspusslet kan vara svårt att få ihop ibland.
Men det är ju bara för att vi envisas med att försöka lägga ett tusenbitarspussel med tretusen bitar.

Jag tror nog de flesta vet om det.

Ändå, mitt uppe i vardagen så sitter vi där med bitarna i hand, vi ser att de inte ens hör till samma pussel, men vi försöker ändå tvinga ihop dem.

Hoppet är det sista som överger oss.

Just nu sitter jag med ett nio bitars bamsepussel. “Från ett år”, står det på förpackningen. Jag sitter med sista biten i handen.

Jag tvekar.

Vill vi verkligen att vårt pussel ska bli klart?
Är det det livet handlar om egentligen eller är vi inte lite masochistiska och älskar just det faktum att vi lever ett pussel som aldrig kan läggas klart?

Är kanske meningen med livet att vi aldrig blir klara?

Vi får se om jag lägger den där sista biten. Jag hör av mig i så fall.

 

Resekarta

Take a look at the link below for a travel map of possible visits.

It’s not guaranteed that I will visit all of them, and there might be more added along the way, but this will give you an approximate idea of the places I’m going to:

View Reserutt in a larger map

Livet i Chennai

 

Jag går upp 6.30 varje morgon. Eller, nästan i alla fall. Jag brukar snooza till 7 typ.
Det känns märkligt att dra sig upp före sju på morgonen när jag inte har något att gå upp till. Mycket märkligt.

Senaste veckan har sett ungefär likadan ut. Gamla hederliga Chennai-rutiner.
Jag drar på mig kläderna, mina sandaler och ser till att jag har nycklarna med mig så jag inte blir utelåst och traskar ner till stranden. Ibland promenerar jag och känner den redan varma sanden följa fötternas konturer ibland sätter jag mig bara nere vid strandkanten och tittar på solen som sakta reser sig upp och lyssnar på vågorna som slår mot land med ett kraftigt dån.

På stranden är det alltid folk klockan sju på morgonen. Mycket folk.
Det spelas cricket och fotboll, fiskare ordnar sina nät, förbereder sina båtar och en salig blandning av människor promenerar, joggar, kör sin morgonyoga eller sitter och tar det lugnt innan de ska vidare till jobbet.

Ingen badar.

Indier badar inte. Och skulle de göra det, så är det med kläderna på. Jag badar inte heller. Om det var meningen att jag skulle simma omkring i vatten så skulle jag ha blivit född som fisk. Det är ju en massa vatten, och sand och salt och skit. Vad är det egentligen för fel med att duscha?  ?
En av anledningarna till att ingen badar här är att vattnet här är lite för farligt. Det är rätt läskigt att stå i grunt vatten och känna hur marken under fötterna helt plötsligt försvinner. Hur strömmen tar tag i en och vill dra med en utåt och neråt. Tyvärr vet inte alla det som kommer hit, så det är ofta en eller två “turister” som drunknar.

Stranden är i övrigt den naturliga mötesplatsen och det gäller att passa på innan det blir för varmt. Det är därför jag går upp så tidigt. I Chennai finns det heller inget nattliv. Vid midnatt är det knäpptyst, knappt en enda människa som rör sig på gatorna. Det är ungefär som en söndag i city i Västerås. En spökstad. Dessutom blir man trött mitt på dagen på grund av värmen, så då brukar jag sova någon timme då istället. Det är skönt att veta att det inte spelar någon roll om man sover eller inte, för det finns alltid massor av tid att sova senare.

Peter åkte hem för flera dagar sedan, så nu är det bara jag och Uma här, vinkonsumtionen har dalat rejält sen dess, men en och annan rom-drink slinker ner på kvällarna.

Det händer inte så mycket i mitt liv just nu, men det gör inget, det finns tid över för äventyr senare…

 

Nya bilder

 

Jag har det långsamt och slött här nere i södra Indien, så det har inte blivit så mycket fotande senaste veckan, så det blir bara nedanstående åtta bilder som jag tyckte var värda att lägga upp.

Jag har även uppdaterat sidan så att det ska bli lättare att titta på bilderna. Klicka på första bilden så ska det gå att bläddra genom alla bilderna därifrån som en form av slideshow, så slipper ni stänga bilden och klicka på nästa. Vet inte varför det inte fungerade tidigare, förmodligen konflikt i koden, men nu är det fixat i alla fall.

Uppdatering – verkar fortfarande inte fungera som det ska…

 

In the south of India, unlike what I noticed in Mumbai, there are thousands of temples in all corners. It gives the place a different atmosphere.

The beach in the morning

New buildnings like this one pop up all over the place. What takes 10 years in the west will be done in 1 year here in India. The economy is crazy, despite the recession.

 

This one was inspired by my couchsurfer Marcus and his fascination for abandoned buildings/factories. This is not the greatest picture, but go ahead and take a look at his photos here: http://nuke993.deviantart.com/gallery/

Swedish suicide music

Mina icke-svenska vänner kallade en gång musiken jag lyssnar på för “Swedish suicide music”. Jag förstår vad de menar.

Det finns en anledning till att jag gillar Thåström, Winnerbäck, Marcus Birro och så vidare. Det finns en anledning till att Anthony & the Johnsons är så populär i Sverige att han började gråta på scen när vi såg honom på Way out West i somras.

Den anledningen är dock inte att jag vill ta livet av mig.

En dag var jag deprimerad. Fast bara i några timmar. Det var den vidrigaste plats jag varit på. Där vill jag inte hamna igen. Jag känner för alla deprimerade människor och det de får utstå.

Men det var en dag. En enda liten dag.

Jag har alltid sett mig själv som en glad och stabil person, men med en rätt så stark tendens till det klassiska svenska vemodet.
Jag tycker det är vackert.

För att citera en vän. Om man vet hur man lider, så lider man inte.

Efter mitt förra inlägg kanske ni undrar vad det egentligen var som hände för tre år sedan. Svaret är att jag faktiskt inte vet. Vad är det som sätter igång förändring i en människa?
Kanske var det bara att det fanns ett uppdämt behov av förändring som fick sitt utlopp då. Resande kan ha den effekten. Speciellt ett land som Indien.

Jag kan dock se konsekvensen av det. Det ledde till början av slutet på en relation. Nytt jobb. Flytt till Stockholm. Men framförallt ett nytt sätt att se på mig själv och min omvärld. Det var början på en förändringsprocess som fortfarande håller på, och om jag inte går och dör igen så kommer den fortsätta resten av mitt liv. Vissa av er kände inte mig då så ni kan inte se skillnaden. Det gör kanske inte vissa som kände mig tidigare heller.

Jag märker dock en stor skillnad.

Livet har varit så otroligt mycket bättre sedan dess.

 

Snart tre år sedan…

 

Tänk att varje morgon få sitta i den varma sanden nere vid havet och med slutna ögon långsamt känna hur ansiktet värms upp av den stigande solen i öster. Och sedan få sitta på samma strand och se solen gå ner tolv timmar senare.
Det är få saker som slår det.

Mina muskler har slappnat av. Hela min själ har slappnat av.

När varje dag är fylld av intryck så känns det som om det händer massor. Jag har inte ens varit här i en vecka, men ändå känns det som att jag varit borta i en månad eller mer.

En del av mig saknar och längtar tillbaka till livet i Sverige, en annan del av mig vill aldrig någonsin återvända.

Det var på samma strand, den där kvällen för ganska precis tre år sedan som allting började.
Han som fanns där då kommer aldrig mer tillbaka, men jag skymtar honom i ögonvrån i spegeln ibland.
Vår självbild släpar alltid lite efter.

Jag vet inte allt vad som hänt sedan den kvällen, det är svårt att få perspektiv när man är mitt uppe i det, men i vissa situationer så märker jag hur annorlunda jag reagerar nu mot då. Jag blir påmind att jag inte är samma människa längre.

Det är lätt att glömma bort.

Det är lätt att tro att min självbild är jag.

När jag sitter i sanden och hör vågorna slå, så känner jag hur en bit till av mig lossnar och faller bort. Jag önskar att det ska gå snabbare, men jag vet att det är lönlöst. Livet händer i precis den takt det ska hända.

Livet räcker till, till alla.

Några bilder från Mumbai

 

 

 

 

 

 

Mumbai

 

Att komma till Indien är som att kollidera med en tjugofyrameters långtradare som kör i 90km i timmen.

Som tur är, så har jag varit här förrut.
När de flames som målats på sidodörrarna träffar min kind så får jag inte panik och sätter mig på första bästa plan hem igen. Jag tar emot smällen med ett fånigt leende på läpparna och tänker, “Just ja, det var ju så här det var”.

I februari 2007 så kom jag för första gången till Indien.
Hade jag upplevt då vad jag upplevt de senaste två dagarna i Mumbai, så hade jag vänt hem direkt.

Ändå, så endast några timmar efter att jag kommit hit, så har min kropp redan anpassat sig till atmosfären och sättet att ta sig fram att det inte längre blir jobbigt.
Det är så mycket intryck av färger, ljud, lukter, trafik och människor att min hjärna kollapsar. Den kan inte hantera all input utan stänger av.

Jag kan sitta på trottoaren längs gatorna och dricka min chai och känna mig lugn i detta hav av kaos. Känna mig som en del av allt som är i förändring.

Det är nog det jag älskar med Indien och en av anledningarna till att jag återvänder hit.

Jag landar på Chhatrapati Shivaji International Airport tidig morgon och sätter mig i taxi direkt till ett av de hotell jag kollat upp i förväg. På grund av de ändrade planerna har jag ingenting bokat, så jag tänker att jag åker till ett av dem och chansar. Det är fullt.
Jag går längs gatan och hittar ett annat hotell, de har ett rum ledigt, men de vill ha alldeles för mycket pengar för det. Jag säger det till dem och de erbjuder en plats på “syster”-hotellet.

Hotell Bluebird får sunkhaket Carmen på söder i Stockholm att kännas som en lyxkrog, men jag är trött och behöver sova. Så jag betalar.

När jag vaknar några timmar senare så är jag helt desorienterad. Jag vet inte vilken gata jag är på, knappt vart i Mumbai jag är och har inget att äta. Jag känner mig helt ensam och övergiven i en av världens största städer, på ett hotell där jag inte har några planer att stanna längre än nödvändigt.

Efter att ha fixat det nödvändiga, frukost, solkräm, toapapper, tvål, indiskt sim-kort så når jag Uma i Chennai. Hon ger mig numret till hennes syster som bor i Bandra i Mumbai och säger åt mig att ringa henne.
Några timmar senare sitter jag i en taxi till Bandra, en närförort enligt kartan, men som i verkligheten ligger en och en halv timma bort. Jag får bo i Meera’s andra lägenhet som hon skaffat för att använda som kontor.
På vägen dit får jag lära mig för första gången att bara för att du har en adress betyder inte att någon hittar dit. I en stad som växer med 13.000 människor varje dag, så finns det ingen chans att veta vart saker ligger, därför har alla adresser “landmarks”. Jag ska till Hill Road, Bandra, next to Good Luck Café, close to Pavel’s store. Taxichauffören kör fel tre gånger. Meera får förklara direkt över telefon för att vi ska hitta. Det här upprepas tre gånger under mina två dagar i Mumbai. Ofta får vi stanna och fråga någon längs vägen som jag kan visa adressen för som sedan kan lista ut vart det ligger och sedan översätta till Marathi till taxi eller rickshawföraren.

Jag borde fått panik. Men jag ler återigen bara fånigt, Jag kommer förhoppningsvis fram, tänker jag, lutar mig tillbaka och slappnar av.

På kvällen har jag stämt träff med Zenobia, en couch-surfare. Vi dricker några öl och pratar ett par timmar innan jag måste hem och sova. Bortsett från de kanske två timmar jag sovit på det äckliga hotellet så har jag inte sovit något alls.
Jag somnar direkt och vaknar upp dagen efter lika desorienterad som dagen innan.  Nu har dessutom min mobil slutat fungera och Meera’s hushållerska som bor i lägenheten kan i princip ingen engelska alls.
Jag tar en taxi ner till Colaba, den gamla delen av stan där jag tänker gå tillbaka till Vodafone affären för att se vad som är fel på mitt sim-kort. När jag kommer dit svarar de bara “no problems, no problems”. Jo, det är problem svarar jag, min telefon fungerar inte. “No problems”, svarar killen igen.
Jag hade hoppats att mannen från gårdagen varit där. En man i 50-årsåldern med ett vänligt leende som pedagogiskt på engelska förklarade hur saker och ting gick till.
Jag försöker förklara igen, att jag inte kan skicka eller ringa upp andra, de kan bara nå mig. Killen tar min telefon och visar då att telefonen visst fungerar. Jag fattar ingenting men går nöjd därifrån ändå, skickar om de meddelanden jag tidigare försökt skicka och får svar från Hitesh Mashru, en couch-surfare som erbjudit sig att visa mig runt i stan.

Det visar sig att Hitesh endast är 10 minuter därifrån, så vi möts utanför Regal Cinema och börjar gå norrut. När vi gått i kanske femton minuter så får han ett meddelande från Nadja, ännu en couch-surfare från Österrike han stämt träff med. Hon står utanför Regal Cinema så vi går tillbaka och tillsammans vi tre så går vi till Gateway of India, tittar på Hotell Taj som fortfarande är under renovering sedan terroristattacken i November 2008. Vi tar en meningslös båttur som i princip bara går rakt ut i hamnen utanför staden och sedan åker in igen, men det ger oss en lugn stund bort från stadens kaos att bara sitta och prata.
Det visar sig att Nadja anlände till Mumbai samma dag, på en liknande resa jag själv är på. En jorden runt resa på 12 månader. Så vi satt där två stycken som precis påbörjat sitt livs äventyr tillsammans med Hitesh, som undrade varför han föreslagit den här båtturen. Jag tror varken jag eller Nadja brydde sig så mycket.
Innan jag testar hur det känns att bli mosad på ett Indiskt pendeltåg (förlåt SL, ska aldrig klaga igen) så tar Hitesh oss till en liten lokal restaurang där vi får prova lite olika typer av märkliga men goda maträtter och desserter.

Mumbai är en stad som är för stor för att hantera. Det är bara att slappna av och flyta med. Eller bli galen.

Eller kanske måste man vara lite galen för att kunna flyta med. Jag vet inte.