Jag drar nu…

On bended knee is no way to be free
lifting up an empty cup I ask silently
that all my destinations will accept the one that’s me
so I can breath

Circles they grow and they swallow people whole
half their lives they say goodnight to wive’s they’ll never know
got a mind full of questions and a teacher in my soul
so it goes…

Don’t come closer or I’ll have to go
Holding me like gravity are places that pull
If ever there was someone to keep me at home
It would be you…

Everyone I come across in cages they bought
they think of me and my wandering
but I’m never what they thought
got my indignation but I’m pure in all my thoughts
I’m alive…

Wind in my hair, I feel part of everywhere
underneath my being is a road that disappeared
late at night I hear the trees
they’re singing with the dead
overhead…

Leave it to me as I find a way to be
consider me a satelite for ever orbiting
I knew all the rules but the rules did not know me
guaranteed…

Problem

 

Det har uppstått lite problem på min resa.

Eller kanske inte så mycket på min som på min vän Peter’s. Peter har fått problem med sitt visum till Indien, och blir därmed försenad i tre, fyra dagar eller så.
Det betyder att jag helt plötsligt inte har någon att hänga med i Mumbai och måste hitta något annat boende än det som var tänkt från början.

Av någon outgrundlig anledning så är jag inte ens stressad över det. Det löser sig.

På något sätt.

Timing

 

Idag vaknade jag upp med en förkylning.
Riktigt irriterande, men förhoppningsvis så blir jag bättre innan jag åker.

Min timing verkar ha varit riktigt ur led senaste veckan, så jag håller tummarna!

Vänskap

 

Uma

En av mina närmaste vänner är en 60-årig Indisk kvinna, tandläkare till yrket och som bor i Chennai. Ser man på det ur ett typiskt svenskt perspektiv, så är det nog ganska märkligt.
På det yttre planet har vi verkligen ingenting gemensamt, men ändå, när vi hänger i Umas lägenhet ett stenkast från havet så finns det ingenting mer naturligt än just det. Vi kan sitta i den där lägenheten i timmar utan att egentligen prata med varandra. Ord är onödiga.
Jag trodde aldrig att det kunde vara så.

När jag växte upp hade jag alltid svårt för människor som inte var lik mig. Som jag inte kände samhörighet med på något sätt.
Människor som är annorlunda mig var ansträngande att vara kring, av den anledningen att de är oberäkneliga. Det var för jobbigt att hantera för mitt perfektionistiska kontrollerande sinne.
Som tur är, så har mitt kontrollbehov sakta men säkert fallit bort, och tack vara det, så kan jag inte bara uppskatta människor som är olik mig, utan jag märker hur jag dras till sådanan människor.

Vi är rädda för människor som är olika oss, eftersom vi inte vet hur de ska agera. De skulle kunna agera för att skada oss. Men när vi släpper på den rädslan, när vi är trygga nog att hantera det okända (aningens fel sagt, det okända går inte att hantera, vi lär oss att leva med det), så uppstår möjligheten att möta människor som vi tidigare undvikit. I det mötet kan vi få verklig kontakt med andra.
Att vara människa är att vara i ständig relation med oss själva och andra, och om vi är rädda för det, så är vi också rädda för att leva.

Tack vare couchsurfing.org har jag under min korta tid som medlem redan hunnit träffa många underbara personer.

Det ger mig hopp.

Hopp om att världen inte är så illa som den verkar, och att om vi går ut och möter den med öppna armar så kommer vi att märka att trots yttre olikheter som yrke, nationalitet, utbildning, religion eller sexualitet, så är vi innerst inne likadana. Vi är alla människor, med samma behov och samma längtan.
Då kan vi sitta i en lägenhet och svalka oss i den tryckande Indiska hettan, lyssna på tutande fordon som åker förbi, läsa en varsin bok och för en stund få dela vårt liv med någon som är precis som oss själva.