Berätta historier

 

Jag tycker om berättelser.
Berättelser om vanliga människor, i vanliga situationer som gör helt vanliga saker.

Vad jag tänker på om min stundande inte så vanliga resa, är just det ordinära.

Att resa är ofta något extraordinärt. Att uppleva så mycket som möjligt, att fly undan vardagen. Att leva ett liv i fest.

När man åker bort i tio månader som jag gör, så är man borta så pass länge att på vissa ställen längs med vägen, så kommer vardagen att infinna sig. Det är just det jag letar efter. Att få finna vardagen i en ständig ström av nya platser.

Vi har på tok för lite vardag i våra vardagliga liv.

Visst finns det berättelser att berätta om i alla dessa unika upplevelser vi har i livet. Fester, födelsedagar, bröllop, resor. Men de bästa berättelserna är de som berättas om människors vardag. De där dagarna som de flesta glömmer att berätta om.

Jag har en idé om att berätta dessa berättelser under min resa. Människorna jag möter, vardagen de lever i. Vet inte om det blir så, men det är min idé i alla fall.

För att kunna göra det så håller jag på att förbereda mig på tre punkter. Jag letar grejer till min kamera, lär mig varje liten teknisk detalj kring detta komplicerade och svårfångade hantverk och läser fotobloggar för inspiration.
Jag läser också massor av böcker och bloggar för tillfället. Min längtan att läsa har varit borta i flera år, men nu, precis innan jag ska åka har jag hittat så många böcker jag vill läsa att jag blir stressad över att hinna med. Ganska korkat, men så är det.
Sen skriver jag mycket också. Exprimenterar med orden och skriver sånt här.

Allt för att bli bättre på att berätta om vardagen.

 

Leva sin dröm

 

Han kliver upp på scenen. Greppar mikrofonen. Musiken börjar spela. Inför tvåhundra personer, börjar han sedan att sjunga.

Det skär sig i våra öron. Publiken vet inte vart de ska ta vägen, det finns ingen flyktväg. Det är som att hållas fast mitt framför scenen på en sunkig karaokebar klockan två på natten, där endast ambitionen att äntligen få vara rockstjärna för en liten stund överträffar promillehalten i blodet.

Jag vet vad alla tänker, för jag tänker samma sak. En del tänker det rakt ut andra skyler över det med det politiskt korrekta men alla undrar varför. Men varför inte?

På scenen mitt framför oss så står en man som för en liten stund får leva sin dröm. Vi föraktar det, för det klingar an med den dröm vi själva har slagit ner och låst in i det mörkaste rummet inom oss. Barnet inom oss som aldrig skämdes har blivit den vuxna människan som kastar första stenen på den som har det otroliga mod att ställa sig där framför alla människor och rocka loss som om de ägde stället.

Det låter rent ut sagt för jävligt, men att han står där, det måste vi hylla. För jag drömmer om att det hade varit jag.