Som flera säkert redan vet, så är jag i Indien för tillfället. Med en vecka kvar ungefär innan jag åker hem igen på Tisdag.
Jag har funderat länge hur jag ska göra med två sidor att hålla reda på, men kommit fram att de flesta foton kommer att hamna på min företagssida http://mathiascederholm.com. Det känns mer logiskt så. Jag kommer sedan länka till den sidan när jag lagt upp något nytt som jag gjort tidigare också.
Texter kommer fortsättningsvis att hamna här (med en och annan bild också förstås).
Här är några av de senaste foton jag tagit i Indien:
På resande fot i Indien och Några fler bilder
Jag finner mig själv på en plats, där även dåliga dagar, så är jag nöjd.
Även på bra dagar, så är jag nöjd.
Tankar och känslor kommer och går, bra och dåliga. De kan aldrig röra mig.
Oavsett vad som händer, så kan jag inte bli störd.
Varje dag så förändras den här världen.
Men jag är Densamma.
Det är tyst. Natten är stilla.
Endast vinden hörs utanför när den kränger sig runt husets hörn.
Stillheten vaktas varsamt, han ser till att det är lugnt och skönt.
Men när får han vila? När får stillheten vara still i sig själv?
2011 var det året då jag kommit hem från att resa.
Man tror att man känner det land man kommer ifrån, där du växte upp. Men när jag kom tillbaka så kastades jag in i en omvänd kulturchock some tog månader att vänja sig vid. Om man nu någonsin vänjer sig.
En av de konsekvenser som min resa ledde till, var en växande passion och ett större intresse för foto. Det ledde till att jag startade eget, fick några uppdrag och överhuvudtaget spenderade större delen av min fritid till olika fotorelaterade projekt.
Jag är långt ifrån klar eller i närheten av min vision, det är bra, eftersom ens vision ständigt förändras och om man någonsin uppfyllde den, så skulle det betyda att det inte längre var en vision, utan att det blivit en statisk bild som förlorat sitt liv.
Större delen av tiden, så är jag nöjd med mina foton. Vissa dagar, så avskyr jag dem. Men efter dessa dagar så kan jag observera hur mitt sinne växer och börjar se saker på ett nytt och annorlunda sätt.
Vissa dagar så vaknar jag och känner att vad som helst kan hända. Det kan det faktiskt. Tänk dig vad som kan hända under 2012?
Det är en outforskad värld, fylld med sagoväsen som leker kurragömma med oss. De visar sig ibland, för att locka oss längre och längre in i skogen, tills den dag då vi inte längre hittar ut, utan måste leva på denna magiska plats för evigt. Ett liv som lever sig självt, som vrider och vänder sig från den ena vackra platsen till den andra förvånansvärda händelsen. Varje år är en skog, varje skog en möjlighet och varje möjlighet ett tillfälle att se något nytt, känna något djupare.
Att se tillbaka på det vi gjort, är att sända ett tyst tack till det som varit, lämna det bakom oss och gå vidare, djupare in i skogen, gå lite mer vilse än vad vi redan är. Bortkomna kan vi hitta det vi behöver som vi inte visste att vi letade efter.
Låt 2012 vara det året. Ett år då vi tappar bort oss själva och hittar det magiska.
Ett magiskt år.
Det som varit för mig är dessa foton. De visar en del av mitt liv under 2011. Vad jag gjort, vart jag varit, vad jag upplevt.
Vem jag är.
Jag hoppas du tycker om dem. Och jag hoppas just du kommer vara delaktig i att skapa ett magiskt 2012 med mig.
Här är länken till mina foton: http://mathiascederholm.com/web/2012-ett-magiskt-ar/
Det började med iTunes för inte alls länge sen. Laglig digital musik.
Redan då fanns det motståndare på alla fronter. Musiker som ansåg att de inte fick tillräckligt betalt, rädda för illegal nedladdning, bolag som såg sin affärsmodell förändras och konsumenter som fick stå ut med kopieringsskydd på något de betalat för, sämre kvalitet än vad de tidigare fått. Men trots motståndet så har den digitala musiken varit en revolution. Till en början bestod den revolutionen inte av laglig musik, utan av den illegala nedladdningen genom Napster.
När spotify kom för cirka tre år sedan, kom nästa revolution. Nu var det möjligt att bygga spelistor online av all musik som fanns, som man sedan kunde skicka till varandra. Det gick att ta med sig och söka på musik direkt från sin telefon utan att först lagra den på en hårddisk. Och även nu finns samma motstånd och diskussion om pengar, kopieringsskydd och tillgänglighet.
Men det finns något i detta som vi sällan pratar om och det är vad som händer när något blir oändligt. Även om det finns begränsningar, så är den knapp idag. Spotify marknadsför sig med att de har över femton miljoner låtar som du kan lyssna till hur mycket du vill för 49kr i månaden.
När frågan som diskuteras ofta handlar om pengar, om hur mycket och när, så iakttar jag istället hos mig själv en förändring i mitt beteende. Jag finner mig själv lyssna mindre och mindre på Spotify och iTunes. Att ha allting en knapptryckning bort är inte längre en känsla av frihet, utan en känsla av likgiltighet.
Vad jag har insett är detta, att när något blir gratis och finns i överflöd, så är det samma sak som att våra pengar råkar ut för hyperinflation. När du kan få allt du vil ha med en knapptryckning så urholkas dess värde.
För sex månader sedan skaffade jag en vinylspelare, köpte min första vinylskiva sedan 1993. Helt plötsligt så var musik roligt igen. Den där känslan vi hade när vi var små och köpte en skiva kom tillbaka och nu funderar jag på att avsluta mitt Spotify konto och radera allt på min hårddisk. Förmodligen kommer jag inte göra det, det är ändå väldigt smidigt när man är i rörelse eller när man vill provlyssna ny musik. Men tanken finns där.
Jag tillåter mig själv max en skiva i månaden. Jag skulle kunna köpa fler, men jag vill inte. Istället vill jag köpa en skiva jag har funderat på länge, handla den, komma hem med den och lägga på den på spelaren. Hålla i den när det börjar låta. Ane Brun’s senaste skiva som är en favorit har redan en repa i ett spår. Det ger ett sprakande i cirka trettio sekunder. Det var irriterande i början och jag funderade på att få den utbytt, men nu är det en del av dess personlighet.
Musik är inte längre en slit och slängprodukt utan något jag vårdar. Jag bygger en relation till musiken och dess skapare. Jag visar respekt till den artist som ägnat enormt mycket tid och energi till att skapa något och dela med sig av sig själv.
I vårt samhälle har begränsningar blivit ett skällsord, men jag ser det som en möjlighet att gå in på djupet istället. Det har blivit en sorts njutning som jag i allt detta överflöd hade glömt bort.
Jag insåg att jag satt upp några vykort på väggen som jag inte har skrivit om här, så nu har jag tagit ner dem och scannat in dem.
Detta vykort kommer från Nick som jag träffade i San Francisco i juli förra året.
På en gata en sen kväll så ramlade vi ut från samma bar efter en couchsurfingträff. Vi hann bara prata i några minuter men bestämde att vi skulle ses senare. Nu blev det dock inte så av någon anledning som jag inte minns nu.
Nick studerar till Brandingenjör och hade kommit in på en två-årig mastersutbildning i Europa där han först skulle studera sex månader i Skottland och sedan sex månader i Lund för att sedan slutföra utbildningen i Belgien. Under påsklovet i våras kom han därför upp till Stockholm och bodde hos mig i en vecka medan han utforskade staden och hängde med oss under påskdagarna.
Efter terminen i Lund skulle han till Serbien och sedan vidare till Etiopien och när han befann sig i Belgrad så skickade han detta fina vykort på Jugoslaviens diktator Tito och hans fru.
Sista jag hörde befann han sig i Belgien.
Jag har uppdaterat min fotosida med lite nya porträtt bilder, klicka på länken för att se mer: http://mathiascederholm.com/web/sv/en-till-maria/
Förra veckan så hade jag semster. Den valde jag att spendera i vår stuga mellan Enköping och Strängnäs.
Jag åkte ut på fredag kväll för tio dagar av lugn och ro. Torsdagen efter får jag sällskap tills vi gemensamt åker hem igen.
November har varit mild så här långt. Ingen snö och nästan för varmt för vinterjackan. Det är grått efter att löven fallit från träden och ingen snö som skiner upp kvällarna i det kompakta mörker som slår en med häpnad varje vinter. Att man kan glömma bort hur vinter känns efter varje år?
Varje sommar känns det osannolikt att det kan bli kallt och fullt av snö och ett mörker som aldrig släpper taget. Men varje vinter så blir det så och man undrar om det någonsin kommer att bli sommar igen. Just i detta väder så går det inte att tänka sig att man kan gå i shorts och en tröja och svettas i värmen.
Några gånger per år så tror jag att vi behöver ta tid för oss själva. Komma bort, stänga av telefonen. Inte kolla e-mail eller facebook. Sitta ute på landet och ha tråkigt. Spendera dagarna med att läsa, ta promenader och sitta framför en öppen spis och dricka té. Inte läsa dagstidningar eller titta på tv. Inte handla eller kasta oss från aktivitet till aktivitet.
Jag har funnit att den bästa inspirationen kommer från tystnaden. Vi är så vana att ständigt ta in intryck, prata och konsumera att vi aldrig hinner smälta upplevelserna förrän vi är långt in i nästa. När vi tar en time out så låter vi alla dessa intryck sjunka in, de får i lugn och ro sorteras inom oss och hitta sin rätta plats. De blir ett avstamp till nya upplevelser, en självrensande terapi och när vi kommer tillbaka så sker förändring som av sig självt utan att vi behöver forcera fram det.
Att sitta nere vid vattnet och titta på soluppgången är bättre än terapi och avsevärt billigare. Hur många museum vi än går på, hur många vackra tavlor vi ser eller Stockholms otroliga arkitektur så kan vi människor inte slå det vackra runtomkring oss. En soluppgång är mer värd än alla Rembrandt och Picasso tavlor tillsammans.
Vi lever med andan i halsen ibland. Vi tror att vi njuter av alla aktivteter men de tillfredställer aldrig riktigt och därför måste vi hela tiden upprepa dem, hela tiden kasta oss in i nya aktiviteter. Bättre och större än de innan. Men medans vi tittar på en vacker film så funderar vi redan på vad vi ska göra när den är slut. När vi äter vår middag så tänker vi redan på efterrätten och när vi äter efterrätten så har vi redan funderat på det som kommer efter den.
I tystnaden så finns det inget efter. I tystnaden finns det inget före. Bara nu.
De första dagarna i ensamhet är jag rastlös. Men rastlösheten går över och då blir jag uttråkad.
Jag är uttråkad därför att jag är så van att hela tiden göra något. Men jag inser att vara uttråkad handlar inte om att inte ha något att göra, utan om att leta efter något att göra och när jag sluter ögonen och stannar där jag är. Släpper alla tankar på att göra något, alla tankar om vad som har hänt och vad som kommer att hända så är jag inte längre uttråkad.
Jag minns inte längre vad som hände förra veckan och jag har ingen tanke på vad som kommer att hända när jag kommer hem igen. Det känns som att jag har varit där ute en evighet, som att varje sekund varar i timmar så att jag kan njuta av allt den har att ge. När jag väl kommer hem igen, så är jag en annan människa.
Det har inte kostat mig något alls, mer än min tid. Men de senaste månadernas bitar har lagt sig till rätta inom mig och allt känns så mycket klarare. Jag märker skillnaden och förundras hur den kommit av sig självt.
Nu återvänder jag till aktiviteter, upplevelser och görande, men finner att jag njuter av allting mer.