mandalay.se – people I meet…

En av anledningarna till den här resan, är det faktum att jag började planera alla personer jag ville spendera tid med och insåg att sex veckor semester är en hel del, men det räcker inte långt till allt jag vill göra och alla jag ville träffa.

Eftersom många av mina vänner bor på platser ditt det inte är någon idé att åka över helgen så försvinner semesterdagarna rätt snabbt. Som tur är så brukar jag träffa mina närmare vänner åtminstone en gång om året någonstans i världen. Ett gäng av människor, i olika åldrar, som på ytan har väldigt lite gemensamt, samlade på en plats under minst en vecka, för att göra det vi tycker om bäst, tänka och prata alldeles för mycket. De senaste fyra åren har det varit här i Norra Kalifornien, och även i år så träffades vi här. Här nedan är några av bilderna jag tog innan alla åkte hem till sin del i världen.

One of the reasons for this trip, was the fact that I started to plan for all the people I wanted to see and spend time with this year and soon realized that six weeks of vacation is a lot, but far from enough for all the people I wanted to meet and all the things I wanted to do.

Since a lot of my closer friends live in different parts of the world to where there are no real reason to go for just a few days, those days of vacation disappear pretty soon. Luckily I usually meet these friends at least once a year somewhere in the world. A group of people, in different ages, on the surface having very little in common, meeting for at least one week, enjoying eachothers company, doing what we do best, thinking and talking too much. The last four years we have met here in Northern California, the same place as this year. Below are some of the pictures from the time we had together before everyone went pack to their part of the world.

San Francisco är känd för att vara en av världens mest liberala städer, och även gay-världens huvudstad, trots att jag faktsikt mötte en kille som inte visste om det. Jag sa åt honom att kolla upp lite bakgrundsfakta innan han åker på semester nästan gång.
Det är den enda staden jag vet som två gånger om året arrangerar läder och fetisch festilal på stadens gator. Visserligen i en avgränsad del av staden, men ändå.
Jag, Peter och Sabrina var där tillsammans med hela San Franciscos gay och fetish community som verkar tycka Pride-paraden är för tråkig.

========== English ===========

San Francisco is famous for being one of the worlds most liberal cities and also the gay capital, despite the fact that I met a guy that had no idea of this. I told him he should do a bit of background check before going on vacation next time.
It is the only city that I know of that twice a year arranges a leather and fetisch festival on the streets. Sure, in a sealed off area of course, but still.
Me, Peter and Sabrina went there together with the entire gay and fetisch community that seem to think that the usual Pride-parade is too boring.

Photo: Sabrina Orth

Till dem som inte vet, men om ni vill få mail varje gång jag uppdaterar min blog så kan ni prenumerera genom att klicka på länken längs upp på sidan eller klicka här nedan:

For those of you who don’t know, if you want to subscribe to get an e-mail when I update this blog, just click on the link in the menu or below:

Jag minns inte namnet på dessa två, men bilderna när tagna i Dolores Park och jag gillar dem som en serie och tyckte det var bättre att de fick ett eget inlägg…

============ English ==============

I don’t remember the name of these two, but it was taken in Dolores Park and I like them and thought they would be better put together as their own post…

Jag sitter och lyssnar på Bon Iver och försöker avklara bilder och det som hände i San Francisco för några veckor sedan. Egentligen borde jag sova, men det är ju mycket man borde göra i livet. Tror man i alla fall.

Jag var rätt sent ute med att skicka förfrågningar om soffor att sova på i San Francisco, så de flesta kunde inte eller hade redan någon boende hos sig. En tjej berättade att hon fick fem förfrågningar om dagen. Så det blev till att bo på hostel istället. På onsdagen gick jag dock till en av de officiella couchsurfingträffarna som sker varje onsdag någonstans i stan.
Vid stängningsdags började jag prata med dem som stod utanför och väntade på att röra sig hemmåt, tre minuter senare hade jag någonstans att bo under de fyra nätterna som var kvar innan jag drog norrut.
Jag hamnade hos Erik som bor i The Mission, det område i stan som mer och mer har blivit hem för indiekids, hipsters och unga välbetalda fullt med restauranger, barer och med närhet till Dolores Park, där alla som har tid verkar hänga när det är bra väder.
Erik hade tidigare delat lägenheten med en annan kille som nyligen flyttat ut så han hade gott om utrymme att ha folk där. Förutom mig så bodde även Sabrina från Tyskland där i nästan en månad. Tillsammans med dem fick jag se lite av den mer lokala delen av stan.

============== English ============

I’m listening to Bon Iver, trying to finish off the part of the trip that took place in San Francisco a couple of weeks ago. I should be sleeping, but there are many things you should do in life. At least that is what we keep telling ourselves.

I was pretty late sending out requests for a couch to sleep on in San Francisco, so most people already hade people staying with them, or were busy. One girl told me she got about five requests every day. So, I had to stay at a hostel.
On wednesday evening I went for the official weekly couchsurfing meeting in town.
Around closing time, I started talking to some people outside the place, and three minutes later I had somewhere to stay for the last four days in the city before heading north.
I ended up with Erik, who lives in the Mission, the neighbourhood that more and more is home to hipsters and well-paid young professionals, a place with lots of restaurants and bars and close to Dolores Park where everyone goes to hang out on a sunny day.
Erik’s roommate had recently moved out, so he had plenty of space for people to stay there. Except for me, Sabrina from Cologne in Germany were also staying there for almost a month. Together with them I got to see more of the local life in the city.

Fick precis veta att min Australien-Schweiziska vän Dan Dodds, som jag precis har haft möjlighet att spendera mer än en vecka med här i Kalifornien, spelar en konsert med Lucern Festival Orchestra ikväll klockan 19.30 Centraleuropeisk tid (alltså om några timmar). Den kommer att streamas live via nätet på den här adressen för de som är intresserade:

http://www.lucernefestival.ch/en/about_us/live_streaming_mahler_9/

Förutom att spendera tid med dem här i Usa, så är min plan att svänga förbi dem i Schweiz på vägen hem till Sverige om några månader. På bilden nedan ser ni Dan och Regi, med deras underbara barn Yara och Liam åka karusell på Yrekas lilla festival.

============= English ==============

I just found ut that my Australian-Swiss friend Dan Dodds, that I have just had the pleasure of spending more than a week with him and his family here in California, is playing a concert with the Luzern Festival Orchestra tonight at 7.30pm central european time (which means in a few hours). It will be streamed live at this adress if someone is interested:

http://www.lucernefestival.ch/en/about_us/live_streaming_mahler_9/

Except for spending time with them here in the U.S., my plan is to drop by their house in Switzerland on my way home to Sweden in a few months. In the picture below you see Dan and Regi with there wonderful kids Yara and Liam riding one of the fun rides at the Yreka fair.

Jag skriver för att världen jag lever i är galen. Jag skriver för att varje person i denna galna värld är lika fast i den som jag är. Vi är alla en produkt av vår omgivning, vår historia och vi vill alla stanna där, ingen av oss vill förändras, ingen av oss vill gå med strömmen, vi vill alla stanna där vi är och slippa ta ansvar, slippa ta jobbiga beslut. Vi vill alla sitta hemma, slappa och käka choklad och hoppas på att alla problem som finns ska lösa sig själva. Vi överger vår individualitet, lämnar över ansvaret till våra chefer, föräldrar, partners och politiker, ge oss bröd och skådespel så höjer vi aldrig rösten igen.

Vi försakar allting vi är och sedan köper vi likadana kläder, lyssnar på samma musik som alla andra, skaffar likadana tatueringar, har samma åsikter och tankar , strävar efter samma jobb, identiska liv och kör samma typ av bil som alla andra . Vi gör det för att uttrycka det faktum att vi är unika, visar upp vår personlighet, trots att vi är så rädda att vi precis gav upp denna individualitet.

Inte för att det jag skriver gör särskilt stor skillnad, men om jag inte fortsatte skriva, så skulle jag inte kunna hantera den här galna världen överhuvudtaget. Jag måste få klaga, peka på det absurda liv vi lever, hur vi betraktar oss själva och behandlar våra vänner.

Jag måste få försöka förstå en värld som inte går att förstå.

Vad ska jag annars göra med min tid?

================ English ==================

I write because the world I live in is crazy. I write because every single one in this world is just as stuck in it like I am. We are all a product of our environment, our history, and we want to stay there, no one wants to change, no one wants to go with the flow, we all want to stay where we are, not having to take responsibility for our actions, not having to make tough decisions. We all want to sit in our couch, eat chocolate and hope that our problems will go away by themselves. We sacrifice our individuality, turn our responsibility over to our managers, parents, partners and politicians, give us bread and entertainment and we will never raise our voices again.

We sacrifice everything that we are and go out buying the same clothes, listen to the same music, get the same type of tattoos like everyone else. We have the same opinions and thoughts, strive for the same jobs, identical lives and drive the same type of car like everyone else. We do it to express our uniqueness, to show off our personality, despite the fact that we are so afraid that we just gave up that individuality.

Not that my writing make much of a difference, but if I gave up writing, I could no longer handle this world at all. I must allow myself to complain, to point out the absurdities of the lives we live, the way we see ourselves and treat our friends.

I must be allowed to try to understand a world that can not be understood.

What else should I do with my time?

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om San Francisco, förutom att jag hade en grym, men intensiv upplevelse av stan. Flera gånger när jag tänkt säga något så inser jag att jag inte kan säga något.
Det är en stad av kontraster, där allt roligt finns och samtidigt så mycket som är svårt att förstå. Här kan man hålla sig igång i evighet. Precis som i Stockholm finns det en atmosfär av att göra saker, en förväntan i luften, en strävan efter att aldrig ha tråkigt, fly från vardagen.
Det är en stad av både ordning och kaos, en stad som inte ser ut som jag trodde att en modern storstad kunde se ut.

Jag känner mig genast hemma, dels på grund av att det är så lätt att hitta överallt på grund av gatornas rutnät, men också för att allting finns här precis som i alla storstäder. Här kan man hitta det som passar en själv oavsett om det är eklektisk musik, konst, film, caféer eller barer. Här finns alla typer av människor, det känns bekant men samtidigt är allt annorlunda. En känsla av variation du sällan ser i storstäderna i Asien där allting antingen är traditionellt eller modernt. Här finns alla steg däremellan bevarade, som att vandra i olika epoker i historien för varje ny gata, varje nytt område.

============= English ===============

I don’t really know what to say about San Francisco, except that I had a great, yet intense time. Many times when thinking about what to say I realize I can’t.
It is a city of contrast, where every kind of entertainment exists and at the same time so much hard to grasp. You can keep on going here forever. Just like in Stockholm there is an atmosphere of doing, an expectation in the air, a strive never to be bored, to run away from the everyday life.
It is a city of both order and chaos, a city that doesn’t look like anything I thought a modern big city could look like.

I feel instantly at home, partly because of the ease of getting around in the grid like streets, but also because you can find anything here. Whatever you like, wether it be ecclectic music, art, movies, cafés or bars. A sense of variation you seldom see in the big cities in Asia where everything is either traditional or modern, never in between. Here, every step still exist, like wandering through different points in history when you enter a new street, come to a new neighbourhood.

Som ni säkert märker så ligger jag lite efter med att lägga upp bilder.

Andra dagen i Seoul träffade jag Couchsurfarna Kate, Jonna och Ben (+ några andra) som bor i Seoul. Kate hade planerat att se ett uppträdande med olika martial arts grupper och en grupp dansare och trummare från Eiffelbenskusten som jag hakade på till.

Jag vet att jag skrev här om dagen att bra/dåligt är rätt så meningslöst, men jag gör ett undantag för dessa bilder som går under kategorin dåliga eftersom jag var för lat för att resa mig upp, så ett och annat huvud syns på bilderna . Senare under kvällen blev det för mörkt för att fotografera så dessa uppträdanden har jag inga bilder ifrån tyvärr…

================ English =============

As you might notice, I’m a bit behind putting up all these pictures.

The second day of my Seoul visit I met up with fellow couchsurfers Kate, Jonna and Ben (+ a few others), all living in Seoul teaching English. Kate had made plans to see a show by different martial arts groups and a dance/drummer group from the Ivory Coast. I tagged along and got a few pictures.

I know I wrote the other day that the distinction between good/bad is rather meaningless, but I will make an exception for these pictures, putting them in the category of bad since I was too lazy to stand up. Because of that you can see some dark heads from the audience in most of the pictures .
Later in the evening it was too dark to shoot any pictures without flash, so I don’t have any pictures from the later performances…

På vägen från Kuala Lumpur till San Francisco så mellanlandade jag i Sydkoreas huvudstad Seoul.

Bortsett från det kungliga palatset, som var helt ok, så är nog Seoul en av de fulaste städerna jag sett. Visserligen hann jag inte se så mycket under de 48 timmar jag var där innan jag tog flyget vidare till San Francisco, men det jag såg imponerade inte.
Den enda förklaring jag fått till stadens utseende är att de hade för bråttom för att tänka på hur saker såg ut när ekonomin exploderade och alla ville flytta in till huvudstaden. Ungefär som 60-talets Sverige, förutom att där även fanns en form av fanatisk funktionalistisk tanke bakom allt som byggdes. Den rådande inställningen verkar vara att vackert och funktionellt sällan går ihop. Lite som Wall Street ungefär.

============== English ==============

On my way from Kuala Lumpur to San Francisco I made a stop in Seoul, the South Korean captial.

Except for the old Royal Palace, which was pretty nice, Seoul is probably one of the ugliest cities I have seen. Sure, I didn’t really have the time to see that much during my 48 hours before flying out to San Francaisco, but what I did see didn’t impress.
The only explanation I got for how the city looked like was that they were in too much of a hurry, when the economy exploaded and everyone wanted to move in to the city, to actually think about how things looked. Kind of like Sweden in the 60′s, although in Sweden there was also this fanatical functionalist thought behind everything being built. The general thought seemed to be that beautiful and functional don’t go well together. Kind of like Wall Street.